rusning

Och så var det det där med sömnen. Lilla Cajsa. Hur orkar du?

Nu var det ju faktiskt min kropps instinkter som var boven i dramat, eftersom jag vaknade och var panikartat törstig (vilket jag brukar göra varje natt vissa perioder). Det var spännande. Tyvärr fanns inget annat än vatten att dricka, och biverkningen blev en viss grad av sömnlöshet. Orkar inte ta piller just nu, mår illa och kommer bli helt dizzy på dagen då, det vill jag inte. Eller det orkar jag inte. Det tar på energin att vara halvt borta.

Idag åker jag.

Låter helt sjukt att säga det. Och känns inte bra att skriva det. Jag har gråtit mer än jag gjort på länge, försökt fått det att sjunka in, men det går inte. Hur mycket jag än försöker tänka att det blir bra till slutt och att vi ses snart igen, så slutar det bara med insikten om att vi inte kommer ses på 1 månad.

FIna, älskade L. Du är min skatt. Och jag älskar dig, så innerligt mycket. Du ska få kärleksbrev varje dag om jag hinner skriva. med pussmunnar och parfym. Hoppas att jag kan försöka förklara för dig där, hur mycket du betyder för mig och hur underbar du är. Hur sjukt jävla fantastisk du är. För det är du. Och du är värd allt det bästa. Jag önskar jag kunde ge dig det.

Får panik. Det finns inte ord.
Inte tillräckligt.
Vill ge dig allt. Allt.
För det är du värd.

OS-sändningarna väntar mig.