she's the one that I adore

Idag firar jag och L en hel månad tillsammans.
Det är stort, för mig är det jättestort. Att hon inte har vikt från min sida.
Att hon fortfarande älskar mig.

BUP är ett hemskt ställe, äckligt, sterilvitt och innehållande hemska människor. Sen händelsen i torsdags morse, så träffar jag en svärande psykiater och en menlös kurator tillsammans med mamma och pappa i ett fult rum på Råsundavägen. Faktiskt ett rum jag inte suttit i tidigare, av alla gånger jag slussats till den där vidirga byggnaden. Förstår inte vad de förväntar sig av mig, när de ställer frågor till mig inför mina föräldrar och tror att jag ska svara på dem, eller när den svärande psykiatern och jag pratar i enrum och han börjar klaga på alla emosar, som skär sig och tydligen tar upp för mycket plats på deras lilla mottagning. Aldrig känner jag mig så värdelös och liten, som när en hjärnskrynklare talar till mig på ett sätt som tydligt signalerar det bristande intresset i hur jag egentligen mår och att han med all säkerhet inte tar mig på allvar. Hur felplacerad, dum och skamsen känner man sig inte, när auktoritära vuxna lägger en under skosulan och trampar på en, bara för att de kan. Slänger in piller i käften på en och säger att "nu blir det bra".

I rummet bredvid satt en familj, som jag mötte i väntrumet innan det var min tur. En trött mamma, en stel pappa och en unge, som inte såg något intresse i att sitta i de soffor som var avsedda för just väntande patienter. En pojke som hade placerat sig i en soffa vid utgången, bland skoskydden. Han såg ledsen ut, vilket han tydligen var, för när jag och den svärande psykiatern försökte föra ett samtal i hans rum hörde vi ungen skrika och gorma något helt otroligt. Och vet ni? Jag är så in i helvete avundsjuk på den där grabben, för jag ville också skrika. Jag ville skrika på den svärande psykiatern, som fick mig att känna mig ännu mer värdelös och dum. På mamma och pappa, som alltid tror att de vet vad det handlar om, att de har rätt bild av min situation. På de smaklösa gardinerna i vartenda jävla BUP-rum, på min kropp för att den inte gör som jag vill, på mammor som slår sina barn, på fläckarna som inte går bort, på mediciner, på ideal, på lärare som inte hör av sig, på ont i käkarna, på feta politiker som är dumma blundar, på naiva medborgare som inte tar ansvar, på miljöförstörare, på glassug, på dammiga golv, på alla våldtäktsmän, på min tå för den gör ont och på mig själv för att jag låter bli.

Nu regnar det.

Det är som seg kola innanför pannbenet, jag har fått minnesluckor. Vet inte var de kommer ifrån, helt plötsligt kan jag inte minnas bara. Det skulle i och för sig kunna vara min brist på uppmärksamhet över vad som händer. Inte helt omöjligt.

Skulle behöva någon, som är bra på att trassla ut svåra knutar.

Kommentarer
Postat av: linette

grattis till oss :'D

jag älskar dig mer än allting annat!

bara du <3

2008-08-04 @ 21:15:34
URL: http://letty.blogg.se/
Postat av: a.k

Jag har långa naglar iallafall. Finns det inget annat bup-kontor i din närhet dom är fyllt med psykologer och socionomer som inte svär och faktiskt kanske till och med bryr sig lite grand?

2008-08-05 @ 00:02:22
URL: http://decibel.webblogg.se/
Postat av: Cami

åh, cajser .__. klemm du.. det gör mig ont uti ryggmärgen, och varenda nervtråd som finns i min (rätt så massiva) kropp. du är så bra, cajsa. du borde få dispans på den där guldsaxen som kan klippa bort knutar utan att vålla skada på tråden. för det finns en sådan! det tror jag. men det hör ihop med livserfarenhet, inställning och visdom. vid någon punkt tilldelas man saxen, det är jag övertygad om. men tills dess måste vi lösa knutarna och jobba oss till den där jäävla visdomen.

2008-08-05 @ 22:13:24
Postat av: johanna

En del av det där vet jag, och känner igen. Men jag hatade aldrig. Jag orkade inte hata. Jag var bara ledsen. På mamma och pappa för att de ändå aldrig tog mig på allvar, för att de satt och pratade om mig som om jag vore ett oförstående barn. För att Viveka, även om hon lyssnade och gjorde sitt jobb, så log hon för mycket. Kanske uppmuntrade jag till det. För på något sätt var jag nog en mönster-patient. Jag log, var snäll, sa det jag skulle och så var allt bra.



Varför finns det ingen, som kan sitta med en i halvmörker, ta en på allvar, och faktiskt försöka förstå och bara lyssna på vad man har att säga? JAg vill inte sitta i ett stelt rum med de där jävla gardinerna coh allt annat som är så fult. Men kanske främst störde jag mig på belysningen. Vem kan prata förtroligt med en lampa rakt upp i ansiktet?



1½ år gav mig ingenting mer än mer ångest. Visst har jag förändrats, men allt är detsamma ändå.



Varför kan de inte ta en på allvar, och lämna folk runt omkring oss utanför?

2008-08-07 @ 18:32:13
URL: http://lovelylittlequeen.wordpress.com/
Postat av: Mathilda

jag har varit som du.

2008-08-07 @ 22:45:47
URL: http://dalberg.webblogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0