rusning

Pride är trevligt. Man träffar roliga människor och alla verkar trivas med alla, som om alla jobbiga förutfattade meningar och tråkiga attityder var bortsuddade. Alla bara struntar i att döma, tar varandra för dem de är. Livet borde vara lite mer Pride hela tiden.

Saknar Linette (för er som inte har förstått det ännu) och nu är det mindre än ett dygn tills vi ses. Jag går i bitar.

Det är varmt, jag har inget att säga.


she's falling apart

Det är fascinerande hur man låter rädslor hindra en från att göra och uppleva sådant man vill. Nu har jag i alla fall vågat besudla staden med min existens nästan hela dagen, inhandlat nytt objektiv för alldeles för mycket pengar och lämnat in Pridebiljetten mot armband och dog tag. En heroisk bedrift för att komma från mig, men i övrigt ett ganska meningslöst genomförande.

Imorgon är det alltså meningen att jag ska irra runt i stan ensam, med kamera och Pridearmband, för att fånga så mycket folk, kärlek och färger som det är möjligt på bild. Det blir väl inte så svårt i och för sig, med tanke på att halva stan är indränkt i regnbågsflaggor och queerfolk just nu. Det ska bli mys, men jag är nervös.

Rädd, kanske.

Vill och vill och vill att L ska komma hem. Nu, helst. På. En. Gång. Saknar henne så mycket att jag nästan inte pratar om annat (vilket Denise fick bevittna idag). Får spunk snart, vill ha henne här inom räckhåll. Bara jag får höra henne andas lite, titta på hennes leende, på valpögonen. Åh nej, det här är inte okej, det är ren tortyr. Komsi hemsi nu.

Hon får mig sannerligen att smälta. Ungefär som solen och värmen de senaste dagarna.

Ibland tycker jag bättre om att fotografera än att skriva. Fotografi innbär inte samma presationsångest - jag måste inte skapa något från grunden, bilda sammanhang från ingenting, utan kan bara rama in sånt som berör mig. Allt det där jag vill visa andra; såhär ser jag det!

Det känns mest, som att jag kommer förstöra den vita skärmen eller det vita arket så fort jag ska skriva. Bäst att låta bli.

Någon som gör bokstäver till en välfylld godispåse av meningar och fraser, är Olivia Bergdahl. Mums.
http://www.oliviabergdahl.se/texter.php?id=26

Varför låter franska polisbilar så himla fult? Kan inte alla polisbilar låta likadant överallt i världen? Kanske en fin sång. "Hit me baby one more time, oh baby, baby!"
- Älskling, nu kommer polisen!

En sak jag aldrig skulle våga göra är att gå på en gynundersökning på ungdomsmottagningen. Just därför måste jag göra det. Bara för att. Göra det. Måste helt klart vara en av de vidirgaste upplevelserna hittills i så fall - utfläkt framför en barnmorska, som sticker plastverktyg i fittan på mig. Smaskens, kan knappt bärga mig. Men, så är det ju bra att kolla sig, tänk om jag har en mystisk sjukdom i ett obefintligt hudveck? Eller något annat otippat, som jag inte skulle kunna lista ut själv. Ack och ve, det blir minsann en spännande upplevelse. Lovar att hålla er uppdaterade om detta äventyr.

Har dessutom, när vi ändå är inne på ämnet sex, pushat mamma att försöka byta jobb. Hon skulle bli världens bästa sexualupplysare i skolorona, helt klart. Så nu ska hon försöka sadla om och utbilda sig. Duktiga, duktiga mamma.

Ja, vi pratar helt klart för lite om sex. Varför? Jag menar, ju mer man prata om det med andra, desto mer lär man sig. Ju mer man lär sig, detso mer förstår man. Ju mer man förstår, desto mindre blir risken för sjukdomar. Och man får sjukt mycket bättre sex. Lovar.

Här är en bok som alla, no matter what sexuell läggning, tjejer borde läsa. (Och killar, som vill veta hur man har sex med en tjej.)


Enjoy!
(Jag saknar L. Sa jag att jag saknade L?)

Den här diskussionen retar gallfeber på mig, varje gång. Vad är det ni inte förstår? Ni som hela tiden ifrågasätter. "Om en flata använder dildo så vill hon väl egentligen ha kuk? Flator kan väl inte ha sex? Hur kan man INTE tycka om kuk?" Som om alla egebtligen borde vara straighta. Jag hatar det, den här normen om att man som tjej/kvinna egentligen någonstans innerst inne skulle tycka om att bli knullade av en kille. För att man använder strap on? Ser ni inte skillnaden på en kuk och en dildo?

Vad skulle hända om jag istället ifrågasatte straighta tjejers sexualitet? "Straighta tjejer som inte kommer vid penetrering vill väl egentligen bara slicka fitta?" Okej, väldigt stereotypiskt, men ni kanske förtår min poäng. Det känns som att killar och män dyrt och heligt tror att alla kvinnor på något sätt är attraherade av dem, som om de var jordens mittpunkt eller något. Sådant ger mig rysningar mer än allt - när killar och män tror att de är överlägsna, eller på något sätt mer... Viktiga än kvinnor. Att det är vi som kommer till dem. Att det är vår sexualtiet som ska ifrågasättas.

Synd att jag är usel på att skriva, så att hela det här inlägget blev en stor gröt. Annars kanske någon hade förstått vad jag ville komma fram till.

Personligen så blir Pride bara en katastrof just nu. Ibland undrar jag var all min självstädighet tog vägen.

Vill att L ska vara här. Behöve henne.

Dags för vettiga rubriker!

(För den där var så himla vettig? Sigh.)

Har klarat mig i 40 timmar och 43 minuter utan Linette, mäkta förvånad över mig själv. Denise fick däremot agera stand in och umgås med mig hela dagen igår + idag. Nu har hon flytt fältet... Dessutom är jag rädd inför Pride, för hej - jag har ingen att gå med! Det kanske löser sig, den som lever får se, fast helst skulle jag vilja veta nu på en gång. Förresten har jag bara mig själv att skylla, eftersom jag varit sveriges största mes i 16 år och inte vågat vara bland folk (det vågar jag inte nu heller egentligen, men nu kna jag i alla fall tvinga mig själv). Då går man utan någon större vännerkrets, så det så!



Dagens visdomsord: "Ére fika så ére!"

Alice, L Word:
"Most girls are straight... 'til they're not"

Haha, så sant. Det är märkligt hur, till synes, heterosexuella tjejer helt plötsligt blir totalt omvända, oftast när de är omgivna av flator och bisexuella. Jag kan inte låta bli att fundera på, om det är så att de vetat om länge att de gillar tjejer, eller om det bara är stundens hetta som styr ödet? Alltså om de bara aldrig vågat komma ut och ser umgänget med flator som en chans, eller om de aldrig ens funderat över om de är bi/homo och bara helt plötsligt blir totalt jättekär i en tjej? Åh, varför är jag så nyfiken för.

Hjärtat åker till bajsgrekland i en vecka i natt. Hoppas jag hinner träffa henne idag, men hon skulle iväg med sin mamma först och jag ska försöka städa ur lägenheten ordentligt + bjuda mamma och pappa på middag, vilket betyder mycket lite tid till att träffas. Då är ändå inräknat att jag prioriterar henne först av allt.

Nåja, vi får se hur det går. Om jag fick välja skulle hon stanna här i min lägenhet hela veckan, istället för att åka till dumma Grekland. Tyvärr så får inte jag bestämma.

Hon är det finaste jag vet, mhm.

Nej, dags för lite action. Måste börja någonstans.

Åh, varför kan man inte göra två saker samtidigt? Sen jag började skriva dagbok igen, för någon vecka sen,  så blev det ju helt onödigt att blogga helt plötsligt. Varför ska jag berätta för andra sådant som jag kan hålla för mig själv? Mycet underligt fenomen det här med bloggandet, för samtdigt som man absolut inte får vika ut sig för mycket på internet och berätta all sina innersta tankar, så anses man som väldigt tråkig om man bara skriver dagens händelser och inget mer. Jag har svårt för balansgångar, gillar dem inte.

Nåväl, kan i alla fall berätta att jag varit på Öland och provridit hästen nu, Alda frá Thufu. Väldigt roligt och givande (fick praktikplats på gården!), men ska prova några hästar här uppe innan jag bestämmer mig. Fast det är ganska säkert hur det blir ändå, haha.

Och jag kom visst på mig själv med att vara miserabel, ledsen och självömklig. Inte okej. Hallå, du har det så jävla bra om du jämför med dina vänner och folk runt omkring dig. När ska du lära dig att ta dig i kragen? Det lönar sig inte att muttra över småsaker, du borde finnas där för de som vill ha och behöver din hjälp. Ska livet te sig som du vill, så lär du ju leva det på rätt sätt. Att tycka synd om dig själv är inte rätt sätt, speciellt inte när folk runt omkring dig rasar som furor. Försökr se någon annan än dig själv.

Ibland förundras jag över min förmåga att prata med mig själv i blogginlägg. Ursäkta för det.

(FanvadjagsaknarMillansomställdemigpåfötterigenochsaåtmigattryckauppmig.)

Det har gått 28 dagar sen jag kom hem till Stockholm för sommarlov. I 28 dagar har jag stått ut med oljud, avgaser, familjen, asfalten, stressen, hetsen, kraven, icke-hästigheten, de ensamma nätterna och mig själv. 28 dagar och jag har inte brutit samman än. Helt otroligt, för att inte nämna häpnadsväckande, med tanke på att jag inte trodde på mer än någon vecka. Fast saker och ting blir ju aldrig som man tänkt sig, inte heller det här sommarlovet - inget jag har något emot heller, eftersom det gav mig orken att stå ut 28 dagar.

Men någonstans finns en botten, så även i mig (även om det verkar otroligt, med tanke på allt fläsk som får plats) och nu har jag snart nått den igen. En sak jag har Dillelivet att tacka för är förmågan att läsa av sig själv; jag kan inte längre visa mig ute, jag är rastlös, sover inte, blir fetare, har ett jävla humör och låter det gå ut över andra. Allt det där har redan hänt förut, flera gånger och jag orkar inte se det hända igen. Vill inte krypa ihop under täcket och gömma mig, det sårar bara andra runt omkring mig och det förbättrar ingenting. Snart är det däremot det enda jag orkar åstadkomma utan ngst. Hur ser jag ut, hur mycket, hur mår alla, varför, var det tillräckligt, är jag fel, vem är du, förlåt förlåt förlåt. All skam, alltid skam.

Jag är rädd. Mest för mig själv, för jag tror alltid att jag känner mig själv (som det jag skrev ovan), men det visar sig alltid att jag inte har en aning. Att jag är helt oberäknelig, ostabil, osymetrisk och naiv. Varför litar jag på mig själv?

Fast det är väl det jag inte gör.

Åh, om ni bara visste hur jag önskade att jag också var sådär sprudlande sommarlycklig, som man ska vara. All luft har gått ur mig.

L håller i alla fall mitt hjärta bankande vill jag lova, ibland tror jag till och med att det ska hoppa ut. Det är inte så att allting är nattsvart och meningen med livet har försvunnit - jag lever varje sekund och blir lycklig av alla människor jag får möta och umgås med. Ibland är det bara komplicerat att existera, mer komplicerat än jag orkar med.

Idag slog jag personligt rekord i att sova länge; halv tolv vaknade jag och inte en sekund senare. Det har nog aldrig hänt förut, jag är fortfarande i chock faktiskt. Fast det var inget jag njöt av kan jag lova, för om jag sover för länge så blir min kropp seg och det infinner sig en hemsk rastlöshet, samt ångest för att halva dagen har gått åt. Bajs på att sova länge, måste börja vända tillbaka dygnet igen. Jag går gärna upp nio?

Sen så blev ju allt kaos också. Skulle träffat Linette i stan, men det sket sig och tur var väl egentligen det, annars hade Stockholm blivit besudlat av min närvaro. Det ville vi inte. Avskyr däremot att behöva andras hjälp när det blir sådär, vill inte att andra ska behöva bli indragna i min ostabilitet, de har väl sig själva att ta hand om. Tyvärr är jag ganska beroende av någon slags närkontakt, även om det räcker med någon som håller i min hand eller vad fan som helst, annars kan det hålla på i evigheter. Varför är man inte självständig? Vad är grejen med att behöva alla andra hela tiden?

I alla fall, pälskling kom hit och vi degade typ hela eftermiddagen. När hon hade gått insåg jag att jag knappt rört på mig alls, så det blev en cykeltur och ungefär efter det dog min kropp. Hejdå sa den och mamma kände på min puls, som var alldeles för hög och jag mådde mest illa. Tror det beror på mitt minimala intag av vätska under dagarna, måste börja dricka ordentligt någon gång. Kanske äta nyttigare också, ehehe... Nej vadå, jag är inte sockerberoende? No no.

Har faktikst inget vettigt att skriva, helt ärligt (inte för att jag brukar det, men det kändes bra att få låtsas, okej?). Ordbajsar mest om sådant ni inte bryr er om i alla fall. Vilka ni nu är, om ni ens är några som läser min blogg. Omg, tänk om jag har sveriges mest olästa blogg? Fan vad coolt. Nästan lika coolt som att jag har sverigies mest otränade kropp.

Nåja, imorgon ska jag till mamis jobb och fixa lite, sen blir det nog IKEA (världens bästa tidsfördriv, älskar't!). Snuttan tar ut sin tandställnig imorgon också, kanske åker hem till henne på eftermiddagen om jag vågar. Måste ju kompensera för alla dagar hon pallrar sig hit liksom (eh, alla dagar de senaste två veckorna..?).

Nu väntar Scrubs.

Nice kväll, alla var glada och maten var nog god. Jag var glad också, till och med. Fast idag vet jag inte, jag vet inte alls faktiskt och det skrämmer mig.

Ibland är jag rädd att jag sätter mig i situationer jag inte kan hantera, att jag slänger mig in i saker, som jag sedan inte kan styra upp och på så sätt mister jag min kontroll - jag vet inte helt säkert vad som kommer hända i framtiden. Det skrämmer vettet ur mig och jag avskyr mig själv för att jag inte tänker ordentligt. Hur vet man vad som är rätt och fel? Hur vet man säkert vad man känner?

Samtidigt har jag varit medbrottsling till ett stort känslomässigt brott alldeles nyss. Det är nog det som får mig att känna mig oviss om saker och ting. (Tänk om det är jag som är offret nästa gång?)

Fan vad jag ska vrida på allting, kan jag inte bara leva nu, idag, den här sekunden och strunta i vad som kommer hända? Varför ska jag alltid veta hur mitt liv ser ut om några månader? Det gör mig trött och jag får ont i magen. Jag måste kompensera min bristande kontroll med annan kontroll, dåliga mönster kommer tillbaka, porslinsavgrunden, colaflaskan, maten, mer cola, mer porslinsavgrund. Jag äcklas av mig själv och vill få ur mig allt, samtidigt som jag vill fylla tomrummet av kontrollen jag inte har. En evig ond cirkel som inte leder till annat än fler onda cirklar.

silently
surrender into the cold
is the water to deep for you?

Ibland är jag så överdrivet ambitiös. Allting ska bli så himla bra och perfekt, alla ska bli så glada och det ska minsann tindra i vartenda öga när jag åstadkommit något. Varför kan jag inte nöja mig med att någon drar på smilbanden åt mina prestationer? Eller bara kommenterar, säger tack kanske? Jag är så girig på perfektion, vill göra alla nöjda varenda gång jag stiger ur sängen på morgonen. Ikväll till exempel, så kommer några vänner hit på middag och lite allmänt mys med folk man tycker om. Vi blir kanske fem-sex stycken, inte mer, och jag hade från början bara tänkt göra något enkelt och inte överprestera som jag brukar. Tji fick jag när allt planerande började ta form, vilken mat, dricka, var ska vi sitta, hur många blir vi, vad ska jag göra, hjelp. Alltid samma visa och jag stupar alltid några timmar innan när jag inser att hälften inte kommer och jag har misslyckats igen. Jag kanske borde inse att det är skit samma hur många vi blir, vi har lika roligt tillsammans i alla fall - bara jag slutar ha sådana krav på att det ska vara perfekt hela tiden. Det är i mig felet ligger, inte i antalet gäster.

Åkte ut till Nacka igår kväll, på ren impuls (jag <3 min impulsivitet) vilket ledde till en smått panikartat resa, eftersom jag inte hade någon aning om huruvida jag skulle komma hem eller inte på grund av busstrejken. Linette var världens sötaste och sa att hon kunde skjutsa mig till Orminge C, där det alltid går bussar, om det inte gick någon via Björknäs. Hon glömde den lilla detaljen om att jag är livrädd för att åka moppe, verkligen HJÄLPJAGKOMMERDÖJAGFÅRPANIK-rädd. Världens fånigaste och urbota dumma rädsla, jag vet inte ens vad den grundar sig i. Skulle kunna vara hjälmen, helt seriöst - jag skulle få klaustrofobi om jag satte på mig den. Eller så är det hela grejen med att göra fel (hur man nu kan göra fel när man blir skjutsad på en moppe?), som med allt annat. Kan också vara att jag är rädd för att göra illa mig och få ont. Nu låter jag bara mer och mer som en psykfall, så vi pratar inte mer om det här.

Vägde mig i morse, stolt stolt, och blev glatt överraskad när vågen visade -1 kg! Det där med att cykla på morgonen gör underverk och dessutom sover jag inte bort hela dagen då. Fast idag har jag varit mitt gamla vanliga feta latmaskjag igen, för min sömn är inte vad den borde vara, vilket resulterar i trött Cajsa. Om jag nu ska ha folk hemma ikväll, så vill jag inte däcka klockan 23 (...som jag såklart ändå kommer göra) utan vara vaken och pigg, så jag lät mig sova länge idag. Gissa när ögonen slog upp och var klarvakna? Nio, som alla andra dagar när jag ställt klockan för att gå upp tidigt. Min kropp är så jävla otacksam ibland. Usch.

Nåväl, om några timmar ska jag börja med maten. Hittade jättesmarriga saker i affären igår, så det blir sweetchilipotatis med lime- och chilimarinerad kyckling och massor av såser och grönsaker. Dessutom ska jag göra en rabarberpaj till efterrätt, ingen kommer undan mina bakskillz när de hälsar på mig. Det blir nog bra, hoppas alla blir glada i alla fall.

Linette är bäst, så pfft!

Det är samma sak varje gång. Fläsk, fläsk och fläsk, vad ska jag ha på mig, ingenting passar, hur kommer andra se mig i det här, var ska vi gå, vilka människor ska vi vara med, hur fet är jag på en skala kan ingen tala om det för mig så jag vet?

Cajsa lilla, hur många gånger byter du kläder innan du ska in till stan?
Ptja, jo, kanske sju? Är det normalt?
Nej dumfan, det är inte normalt. Det är inte normalt att vara fet heller.

Vet ni, jag är en stor mes också. Ja, det är sant! Jag har inte vägt mig på säkert två veckor, trots att jag vet att jag måste. Inte har jag mätt mitt obscena omfång heller, nej, för det kan hända att omfånget är större än förut. Guess what? Klart det är, du äter bara fett!

Jag har världens finaste L.

Det gör så in i helvete ont, för allt jag vill är att vara smal. Jag vill ha ben, inte fett. Och det värsta är, att jag aldrig kommer komma dit - jag komemr alltid vara fet.