rusning

Saker sker fortare ju äldre man blir har jag märkt. Jag minns till exempel att sommarlovet helt klart var längre, om inte oändligt, när man var liten. Dessutom gjorde man inga drastiska vändningar i livet, som nu (vilket egentligen är helt i sin ordning för min del, eftersom jag är skorpion). Ibland är det skit samma vad man väljer, för man gör lika många människor besvikna hur man än vrider och vänder på det. Och är det något jag är riktigt skiklig på, så är det att vända ut och in på mig själv och problemen för att göra så många som möjligt nöjda. Det känns bäst så, jag hatar när folk är besvikna på mig. Som när man var trotsig tonåring och provocerade föräldrarna till vettet, var ute längre än man fick och kom hem till ett hus som skälvde av mamma och pappas ilska. Men så länge de bara var arga, så var det lungt - hade de däremot blivit besvikna, då jävlar.

Det dumma är att jag inte kan acceptera att jag gjort någon besviken. Jag måste fortsätta försöka göra det bra i all oändlighet, trots att jag redan gjort ett val. Som att desperat försöka limma ihop en skål som gått i tusen bitar, inte för att den ska bli lika fin som förut, utan bara för att den åtminstone ska hålla ihop i kanterna. Det kanske är dags att inse att jag inte kan hålla alla ovanför ytan och samtidigt andas själv, även om jag vill. Man kan inte både ha kakan och äta den. Det är synd att jag ska göra mina allra bästa vänner besvikna bara, de jag minst av allt vill se ledsna eller sårade, men nu blev det så. För Island skulle aldrig ha fungerat, jag är inte så stark. Önskar att M kunde acceptera det.

Igår var jag i Nacka för första gången i mitt liv tror jag, om jag inte varit där omedvetet när jag var liten. Spännande ställe. L sitter precis som jag på bussen. Dessutom har hon en Simba, som jag givetvis flörtade hejdlöst med hela kvällen.

Camilla skulle ringa mig om en häst hon hade till salgs. Har inte hört från henne ännu, men vad kan man kräva av en tvåbarnsmamma med egen gård och allt. Hon måste ha häcken full. Snart bär det av till Alda, jag är nervös.

right now, you're the only reason I'm not letting go

Midsommar, det är alltid en spännande upplevelse. Min bror kallade mig nästan hora, jag fick reda på att min kusin skulle kunna köpa sex och allt jag ville var att åka hem till min varma säng. Dessutom fanns det bara en sak i mitt huvud under hela helgen, vilket gjorde hela "le och var trevlig"-proceduren betydligt svårare, så mesta tiden gick åt till att sova.

Idag har jag hunnit med två bra saker, förutom att åka buss bland jättemycket människor och faktiskt rört på mig litegrann; fick träffa L och det gjorde min dag totalt. Sen på kvällen kom G hit och jag hade helt glömt bort hur jävla roligt vi har, så allting vi sa blev tredubbelt så komiskt och till slut hade jag ont i kinderna av allt skrattande. Varför underskattar man simpelt hemmasittande med glass, film och en bästa vän? Jag förstår inte. Måste börja ta vara på bra stunder, de är ju aldrig för evigt.

Nu är det snart Island. Jag måste skriva ett testamente, för jag kanske dör när jag flyger dit eller tillbaka. Man vet aldrig med flygplansresor. Sen ska det kollas häst nere på Öland i juli, jag är N E R V Ö S, men oj så roligt det kommer bli! Saknar Millan Mirakel ganska mycket, ska bli skönt när hon kommer hem efter Landsmót. Saknar Petro också, big time. Varför är ni så in i helvete långt bort hela tiden? Jag vill ha er här!

Funderar på att städa lägenheten, men det hinner jag nog göra imorgon. Om den här fruktansvära värmen kunde lämna mitt rum, så kanske Coldplay kan vagga mig till någon form av sömn så småningom.

Jag ska snart klä min svarta vägg med minnena jag samlat på mig, ett desperat försök att hålla kvar vid allt det som varit så att säga. På något sätt känns det värt att ha något bevarat från förut, även om det inte alltid är saker jag hade hoppats på att minnas. För hu r ska jag kunna förhålla mig till framtiden, om jag inte minns mitt förflutna? Det måste finnas något att relatera till, att jämföra med, annars syns inga framsteg och inga förändringar.

Mina vita väggar är kalla. Och fyllda av tecken jag inte förstår. De tar upp 75 procent av rummet också, vilket känns rimligt, eftersom 75 procent av mitt liv består av outgrundliga gåtor och saker som jag inte förstår. Livet är komiskt.

Ibland, eller väldigt ofta faktiskt, undrar jag vad folk tänker när de ser mig. Vad de tittar på, om de ser något, om de förstår eller hittar brister, kanske bara ser en grå klump. Eller ser de ett mensdoppat huvud på ett berg med två färgväxlande ögon? Jag skulle vilja veta. Vill veta vad jag ska ändra på, förbättra. Om det finns saker jag borde tänka på. För visst ser vi ofta brister i varandra? Vi kompenserar liksom varandra genom att fylla i andras skavanker med våra gena kommentarer. Det är läskigt, för jag vill inte att folk ska tänka så om mig, se alla felen och tyst kommentera dem för sig själva. Ändå gör jag det själv ibland. Varför är vi så kritiska mot varandra? När ska vi lära oss att se helheten?

Förmodligen leder nattens bravader till en Svälja klumpen-städning. Typ nu.

Vissa dagar äcklas man av sig själv mer än andra dagar. Idag är en sådan dag, för hela dagen hade varit perfekt och jag hade legat på -228 om det inte varit för mamma, som vet hur lätt det är att få mig till överätning och hade ställt fram pasta och tomatsås på bordet. Bara sådär för att göra hela kvällen så fruktansvärt mycket jobbigare för mig. Nu ligger jag istället på plus, i och för sig bara 42, men i alla fall. Jag hade kunnat ligga på minus. Det hela gör mig fruktansvärt frustrerad, förefter sammanlagt 2 ½ timmes promenad idag har mina hälar givit upp igen, vilket hindrar mig från att gå ytterliggare för att få bort delvis ångestbollen i magen, men framför allt fläsket.

Det är tur att det finns folk som gör en glad bara av att existera, det blir så opretantiöst och kravlöst då. Sen att jag, as usual, faller pladask och börjar fnittra och bete mig som tretton igen, efter kanske två-tre dagar är ju mest pinsamt. Förhoppningar, varför finns de? Jag vill inte ha någora förhoppningar, det leder bara till fler dunkla rum innanför mitt pannben och de jag har räcker gott och väl vill jag lova. Kanske är det ögonen, kanske sättet hon säger saker, who knows. Någonting händer och jag vet inte om jag gillar det, för det leder bara till upptäckten av vilken usel människa jag är och då tar det slut. Inget skrämmer mig mer än slut. Ändå kan jag inte sluta. Hon gör mig glad.

Måste få klart i mitt rum, det ser ut som hejkomochhjälpmig tusen gånger om, ingen ordning och inget system. Huvudvärken hånler åt mig varje gång jag lyfter blicken från de här oändliga tangenterna. Jag blir orolig av att bo i ett oroligt rum, ordning är ett krav för att jag ska vara någorlunda normal. Fast ptja, vill folk ha mig ostabil så är det väl helt okej med stökiga rum. Nåväl, inget ont som inte har något gott med sig; jag hittade faktiskt mitt borttappade pass i det totala kaoset. Dessutom kom alla gamla böcker fram, alla ungdomasromaner jag slukat under högstadiet och drömt mig bort i. Mina gömställen, där jag smugit in så fort det blivit för farlig ute i stora världen. De är helt klart underskattade, ungdomsromanerna. Jag kommer nog alltid läsa dem, hur gammal jag än blir.

Haha, nu får det vara nog för idag.

Förlåt, jag var bara tvungen.

Min dyrbara tid har idag ägnats åt att försöka få fram mitt rum, bakom alla kartonger, väskor och påsar. Jag trodde inte det var möjligt, men efter 4 timmar slit började mitt forna hem ta form igen. Hela packa upp-proceduren gav mig också anledning att gå igenom gamla grejer, som alla gamla böcker i min bokhylla, gamla dagböcker, kalendrar, skolarbeten osv. Lite nostalgisk blev jag, fast det mesta var bara jobbigt och läsa. Det är ju sådana saker jag försökt lämna bakom mig, varför skulle jag promt ner och rota i dem igen? Det är lätt att vara efterklok.

I vilket fall som helst, så tog detta eviga uppackande och rensande mer tid än jag trodde, såpass att jag missade en picnick med Denise och Ninni i kungsan. Drygt. Dock hann jag klämma in en långpromenad på kvällen (242, yes yes) vilket betyder att jag ligger på -491 idag. Om jag kan skärpa mig så kanske det går.

Katten, av mig kallad Aska, hade tydligen ett hem i alla fall. Undrar vad de ger henne för mat där, salladsblad? Pfft, hon var ju mager som en sticka. Stackars sate.

Nej, jag orkar inte skriva något vettigt och intressant idag. Jag ska kanske sova lite i natt. Den som lever får se.

God natt!

Oj. Mitt rum är överfullt med kartonger på både bredden och höjden. Jag kommer knappt in. (OM jag kommer in? Jag kommer knappt ut).

Har träffat Denise, Ninni, Jessica, Sander, Jazzmin och någon Robin tror jag han hette. Vi satt i Zmins lägenhet och lyssnade på hård industri, japansk flickpop och fjortisdunk. Mycket spännande. Jag drack GT för första gången på länge, blev alldeles sentimental.

Varför känns det tomt?

Imorgon ska jag rensa rummet och fästingkolla den hemlösa katten utanför huset. Hittar vi ingen ägare till henne så tar vi över henne, hon får följa med upp till Dille i höst och bli stallkatt kanske. Who knows.

Jag vill träffa Cicci.

Var i stan med Malin idag. Det var första gången jag tog mig ut bland folk på väldigt länge, vet inte om det kändes bra eller dåligt. Mysigt att träffa Malin i alla fall, jag saknar henne. Hon har sådant tålamod med mig, jag förstår inte hur hon orkar, men hon stod ut med mig i 4 timmar. Jag är mäkta imponerad.

Och det hade fortsatt vara en bra dag, om det inte var för all mat som stod framme när jag kom hem. Alla smågrejer, lite av det, lite av det och lite av det. En bit av ditten och en bit av datten. Och en jävlam assa mango. Som min nioåriga kusin sa nyss till sin mamma i telefon; "Jag är så dum! Jag hatar mig själv!"

Det betyder att jag måste gå minst 5 km imorgon, utöver de 5 vanliga. Får se hur jag hade tänkt hinna det, med tanke på att 6 timmar av dagen kommer spenderas i en bil tillbaka till Stockholm. Vad tänker man med? Det är dags för bättre planerning, det här håller inte.

Skrivbok måste införskaffas. Mera koll. Note to self.

Att du höll i mig och inte släppte var liksom nog för att jag inte skulle försvinna helt. Hur orkar du? Du blev inte rädd. Du tog inte avstånd från mig. Du höll i mig.

And where you gonna go, where you gonna sleep tonight?

Åh, jag brukar aldrig fastna för låtar sådär, jag brukar bara fortsätta nöta alla gamla dängor som lagrats i mitt Itunesbibliotek genom åren. Nu har jag suttit hela dagen (ja, det är sant) och haft den där Amy MacDonalds nya supersingel "This is the life" på repeat, medan min enorma tyngd dragit mig längre och längre ner i soffan. Såhär stillasittande har jag inte varit på 8 månader och lyssnat på ny musik har jag nog aldrig gjort (eller ptja, det har jag väl, men you get the point?). Å andra sidan resulterade det hela i att jag fick göra situps genom hela Håkans Hellströms "känn ingen sorg för mig Göteborg" och det var ju en upplevelse. Till "ramlar" fick jag in några armhävningar och tåhävningar. Shit, nu får jag ju inte ta ut mig...

I övermorgon åker jag hemhem till Stockholm för att träffa folket (de som fortfarande orkar med mig, hurra!) och packa inför Island. Tro det eller ej, men jag börjar faktiskt förlika mig med tanken på att jag ska flyga över hela Atlanten i väldigt turbulent luft och kanske aldrig kommer tillbaka igen. Det börjar liksom sjunka in. Eller, haha, jag börjar i alla fall kunna prata om det med folk utan att hyperventilera, och det är ju en bedrift. Tyvärr har jag försatt mig i en annan såndär situation som alla vet att Cajsa aldrig skulle klara av (Mes-Cajsa, det är jag!); jag har kirrat en biljett till Peace & Love-festivalen och har ingen sovplats. Har inte ens funderat ut hur jag ska ta mig dit. Dessutom går flyget till Island den 29 och PL slutar den 28. Heja Cajsa, frisk tumör, som Cami sa.

Vad ska jag fylla hela juli med då? Där har jag en hel månad att spendera hur jag vill - tror ni inte att alla människor är borta i juli? Pfft, det är korrupt! Jag får helt enkelt försöka klara mig själv (VA?! SJÄLV? Skulle inte tro det). Eller... Så tar jag mitt pick och pack och far upp till Kalix, träffar Cami och strövar runt som en luffare, helt fri. Kanske hittar ett jobb, who knows. Ja, men det låter som en bra plan! Då var det världsproblemet löst.

Nej, vet ni vad, det är dags för en lång, lång promenad, som kompensation för mitt soffliggande hela dagen.

Lite tid i Göteborg har givit utrymme för diverse tankar, ångestöversvämningar och en del hejdlösa skratt. Det sistnämnda tack vare mina äldsta och trognaste vänner Maja och Lotta, som jag spenderar alldeles för lite tid med (kan bero på avståndet på ca 100 mil?). Vi har spelat kort, as usual, skrattat, flamsat, tittat på film och pratat om gammalt och nytt. Det tråkiga med att inte ha kontakt mer än några gånger om året är, att det finns så mycket vi inte vet om varandra, som vi aldrig hinner berätta, förklara eller förstå. Det blir så dubbelt; samtidigt som vi är väldigt tighta barndomsvänner och kan göra allt tillsammans, så uppstår det en stor avgrund mellan oss på grund av alla månader av tystnad. En sån där avgrund av oförståelse, som jag hatar.

Förutom att jag idag åt lunch på samma restaurang som basisten i Hammerfall, så fick jag tag på min älskade vän C. Jag har saknat henne.

Natten består av vridna lakan och halvtimmespass igen, det är drygt. Är trött och tråkig på dagarana igen, trots att jag egentligen vill vara ute och träffa människor, som M till exempel.

Men snart så. Vet inte hur jag ska klara det utan att skada andra bara, för det lyckas jag alltid med. Någon blir arg.

Så var det slut. Studenterna har lämnat Dille och de andra eleverna, som ska traggla ett eller flera år till på Dille lämnar gården i en strid ström. En efter en rullar taxibilar, mammaochpappa-bilar och defenderskjutsar ut från vår lilla oas av tillhörighet, gemenskap och tillsammanskänsla. Allting ger mig ett äckligt illamående, som alltid med avslut, och det sitter minst tre feta, pulserande klumpar i min hals och spänner. Jag vet, jag klarar inte av det! Jag kan inte behärska mig i sådana här situationer, jag är en liten lort. Det gör så jävla ont!

Tystnaden härskar på hela gården och bara det gör mig livrädd. Här, som alltid är fyllt av ljud, oljud, defenderbrumm, hovar mot asfalt, Toves fjortisdunk från Norras fönster, skratt från studsmattan och ston som skriker. Det vänder sig i magen så fort tanken på att treorna inte kommer tillbaks närsta år dyker upp i mitt huvud. Självklart hade jag ingen nära relation till alla treor på hela Dille, men det river ändå i mig.

Att inte ha Petro här känns inte bara omöjligt, utan det gör mig livrädd också. Om det var någon som kunde säga rätt saker vid rätt tidpunkt så var det hon. Och inga konstigheter, bara "såhär är det". Trygghet på maximal nivå och nu försvann den, utan att jag hann säga allt jag ville säga till henne. Som igår, på studentnatten när vi gick genom staden och hon sa precis vad jag behövde höra (även om jag inte alltid vågar tro på det hon säger). Storasyster.

Och Mattis?! Dille blir aldrig samma sak, inte alls på något sätt, utan henne. Behöver jag säga mer? Hon borde inte få sluta alls! Jag kommer sakna henne, fan vad jag kommer sakna henne.

Som om inte måttet var rågat, så slutar Millan Mirakel. Jag orkar inte ens kommentera det, tangetbordet kommer gå översvämmas av saltvatten. Hon kommer få det jättebra hoppas jag, det gör jag verkligen, men det känns mer som att en ganska stor bit av mig flyttar bort än att en i tvåan byter skola.

För att kompensera all ångest över allt det här, tänker jag åka på festivaler i sommar och bara göra saker jag aldrig vågat förut. Träffa människor och sådär. Inte tänka på allt. Sluta tänk, gör bara.

Ny början. Igen. Typiskt mig, jag vet, men det är ett måste för mig. Jag behöver slänga gammalt och göra nytt.

Det är bara två dagar kvar på det här läsåret, två futtiga jävla bajsdagar och jag har inte hunnit göra hälften av allt jag velat göra, inte hunnit vara med alla jag velat vara med och framför allt inte hunnit säga allt jag velat säga till alla. Som gräddan på moset slutar en hel drös med underbara människor och jag blir ensam kvar, rädd räddare Cajsa, jättesårbar. Det slutar människor, som jag naivt nog trodde att jag skulle få känna resten av mitt liv, som alltid skulle finnas där. Men fan så naiv jag är! Jag hatar det så fruktansvärt mycket, min blåögdhet, jag vill vara realist och inse att folk kommer och går - inga vänner består. För det gör ingen.

Att komma någon in på livet och, framför allt, låta någon komma en själv in på livet gör en så äckligt sårbar och jag hatar det. Avskyr det mest av allt i hela världen.

Jag har i alla fall jobbat en hel vecka med att äta regelbundet och motionera, vilket börjar ge resultat. Men är det inte självklart, att när jag äntligen (trodde jag) börjar komma bort från matkontrollträsketbajshelvetet, så kommer det fler och fler ångestdunkar efter varje tugga och mer panik över småsaker än förut. Jag är så fruktansvärt fast i hela skiten, i allt det där. Ibland tror jag att jag är sjuk, men jag vet ju från verkligheten att det bara är de med BMI under 18 som är sjuka. Det är dem man ska fokusera på, för de är sjuka. Jag är inte sjuk, bara fet.

Kvinnlig list heter mitt senaste vapen. Dölja avslutningsångest bakom gladfasaden är en baggis! Hård som sten, jag lovar.

Alla runt omkring kuckilurar med sin vårkärlek. Jag vill också.