008
Vissa dagar äcklas man av sig själv mer än andra dagar. Idag är en sådan dag, för hela dagen hade varit perfekt och jag hade legat på -228 om det inte varit för mamma, som vet hur lätt det är att få mig till överätning och hade ställt fram pasta och tomatsås på bordet. Bara sådär för att göra hela kvällen så fruktansvärt mycket jobbigare för mig. Nu ligger jag istället på plus, i och för sig bara 42, men i alla fall. Jag hade kunnat ligga på minus. Det hela gör mig fruktansvärt frustrerad, förefter sammanlagt 2 ½ timmes promenad idag har mina hälar givit upp igen, vilket hindrar mig från att gå ytterliggare för att få bort delvis ångestbollen i magen, men framför allt fläsket.
Det är tur att det finns folk som gör en glad bara av att existera, det blir så opretantiöst och kravlöst då. Sen att jag, as usual, faller pladask och börjar fnittra och bete mig som tretton igen, efter kanske två-tre dagar är ju mest pinsamt. Förhoppningar, varför finns de? Jag vill inte ha någora förhoppningar, det leder bara till fler dunkla rum innanför mitt pannben och de jag har räcker gott och väl vill jag lova. Kanske är det ögonen, kanske sättet hon säger saker, who knows. Någonting händer och jag vet inte om jag gillar det, för det leder bara till upptäckten av vilken usel människa jag är och då tar det slut. Inget skrämmer mig mer än slut. Ändå kan jag inte sluta. Hon gör mig glad.
Måste få klart i mitt rum, det ser ut som hejkomochhjälpmig tusen gånger om, ingen ordning och inget system. Huvudvärken hånler åt mig varje gång jag lyfter blicken från de här oändliga tangenterna. Jag blir orolig av att bo i ett oroligt rum, ordning är ett krav för att jag ska vara någorlunda normal. Fast ptja, vill folk ha mig ostabil så är det väl helt okej med stökiga rum. Nåväl, inget ont som inte har något gott med sig; jag hittade faktiskt mitt borttappade pass i det totala kaoset. Dessutom kom alla gamla böcker fram, alla ungdomasromaner jag slukat under högstadiet och drömt mig bort i. Mina gömställen, där jag smugit in så fort det blivit för farlig ute i stora världen. De är helt klart underskattade, ungdomsromanerna. Jag kommer nog alltid läsa dem, hur gammal jag än blir.
Haha, nu får det vara nog för idag.
Det är tur att det finns folk som gör en glad bara av att existera, det blir så opretantiöst och kravlöst då. Sen att jag, as usual, faller pladask och börjar fnittra och bete mig som tretton igen, efter kanske två-tre dagar är ju mest pinsamt. Förhoppningar, varför finns de? Jag vill inte ha någora förhoppningar, det leder bara till fler dunkla rum innanför mitt pannben och de jag har räcker gott och väl vill jag lova. Kanske är det ögonen, kanske sättet hon säger saker, who knows. Någonting händer och jag vet inte om jag gillar det, för det leder bara till upptäckten av vilken usel människa jag är och då tar det slut. Inget skrämmer mig mer än slut. Ändå kan jag inte sluta. Hon gör mig glad.
Måste få klart i mitt rum, det ser ut som hejkomochhjälpmig tusen gånger om, ingen ordning och inget system. Huvudvärken hånler åt mig varje gång jag lyfter blicken från de här oändliga tangenterna. Jag blir orolig av att bo i ett oroligt rum, ordning är ett krav för att jag ska vara någorlunda normal. Fast ptja, vill folk ha mig ostabil så är det väl helt okej med stökiga rum. Nåväl, inget ont som inte har något gott med sig; jag hittade faktiskt mitt borttappade pass i det totala kaoset. Dessutom kom alla gamla böcker fram, alla ungdomasromaner jag slukat under högstadiet och drömt mig bort i. Mina gömställen, där jag smugit in så fort det blivit för farlig ute i stora världen. De är helt klart underskattade, ungdomsromanerna. Jag kommer nog alltid läsa dem, hur gammal jag än blir.
Haha, nu får det vara nog för idag.
Kommentarer
Trackback
