rusning

På mina läppar.
Inte av läsken.
Av L.

Är i Stockholm över lovet. Kom hit med bil i fredags natt, efter en något speciell roadtrip med diverse Dillebarn. Mycket spännande.

Saknar min häst något enormt. Fan att man är så in i helvete usel på att uppskatta det man har. You don't know what you've got until you're missing it a lot. Vi borde ta vara på varandra. För att ta ett steg i rätt riktining gav jag mamma världens största kram idag. Linette får pussar oftare än hon hinner blinka och mina vänner tillägnas små sms då och då.
Jag försöker.

Vidare kan jag berätta att jag beger mig till Kina hösten '09, för att genomföra ett projekt med YMP. Läs mer här: http://www.iiiee-ymp.org/drupal/. Dessutom ska jag läsa 1200p extra under tvåan och trean. Massor av smaskiga kurser!

Annars har jag inget vettigt att säga er. En dag ska jag börja ordbajsa igen.

Ja, visst är det så.

Om tre dagar är jag hos min fina igen. Saknar henne. Det gör ont. Tur att hästen är världens sötaste häst och gör mig lika glad varje morgon. Det är något visst med att komma ut till stallet på morgonen, trött, sliten, irriterad och tjock, mötas av två stora ögon och ett par öron som pekar rakt fram av nyfikenhet. Tänk att hon alltid är lika glad att se mig?

Bara en lektion idag, känns... Meningsfullt. Naturkunskap dessutom. Inte direkt det jag drömmer våta drömmar om på natten.

Vet ni? Jag slog nog rekord igår. Troligtvis fick jag i mig 400g choklad. Inte illa. Och inte konstigt att man rullar fram.

I eftermiddag ska jag baka brödet jag aldrig han baka i helgen och plugga. Svenska B. Det är sånt jag drömmer våta drömmar om. Litteraturvetenskap, mums.

Ibland undrar jag varför det inte finns fler beskrivande ord för känslor? Det behövs, verkligen, för orden räcker inte till. Vet inte hur jag ska formulera mig, för att få fram hur mycket jag älskar dig.

Allt du får mig att känna. Ibland måste jag nypa mig i armen för att se om jag drömmer, det är så overkligt. Att du vill ha mig, vill vara med mig. Du gör mig till världens lyckligaste. När du kysser mig, säger att du älskar mig, håller om mig eller bara ler mot mig. Just då släpps en hel fjärilskoloni ut i min mage.

Jag kan inte riktigt förstå varför du valt just mig, av alla människor i världen. Du skulle kunna välja vem som helst, för du är så himla underbar, men du valde mig. Det... Det får mig att känna mig betydelsefull. Att du, trots alla mina fel och brister, vill ha mig vid din sida. Att du vill hålla mig i handen och ha mig med bland dina vänner, att du inte skäms över mig. Det är på ritkigt.

Förlåt för mina utbrott ibland. För mitt konstiga beteende, för allt jag gör som sårar dig. Det finns kanske en förklaring, en liten, litn ursäkt, till varför jag ibland inte klarar av vissa situationer. Jag har aldrig varit älskad av någon såhär. Ingen har tidigare älskat mig så högt, som du gör. Ibland vet jag inte hur jag ska bete mig, hur jag ska göra. Och ibland blir jag rädd. Ändå, trots allt det där, så lämnar du mig inte.

När jag vaknar på natten och ser dig sova bredvid mig, då är det som att inget ont finns. Ingenting alls. Jag får vara hur tjock som helst, hur ful som helst, ha hur dåliga betyg som helst, ingen ångets kommer åt mig. Som om dina armar var ett skyddsnät kring min trasiga insida. Du skyddar mig. Och jag hoppas, att jag på något sätt skyddar dig också.

Du är det vackraste jag vet.
Jag älskar dig.

Veckor flyger förbi och jag hinner inte med.

Om fem dagar är jag hos L igen.

jag är rädd

Ingenting känns. Varken glädjen eller rädslan. Jag är inget mer än en känslokall klump, ett ingenting av igentäppta känsloströmmar.

Vill till L. Till hennes famn, hennes viskningar och tröst.

Är sjukanmäld idag och ska rida en lång tur i skogen med Alda, medan resten av skolan är på en mässa i Ås. Tyst och lugnt kommer det vara. Tyst och lugnt.

För att sammanfatta dagen, kan jag skriva gröt.
Eller bajs.

För en stund sen, när alla hästar var fodrade och stallet släckt, så smög jag in i Aldas box och satte mig i boxöppningen en stund medan hon åt. Det finns saker jag berättat för henne, som jag aldrig någonsin skulle berätta för någon annan av den enkla anledningen att det jag berättar inte kan såra henne. En människa skulle bli sårad.

Efter lite bollande så kom vi fram till, att djur aldrig behöver göra sig vackrare eller ändra sig för att behaga andra. Det enda skönhetsidealet som finns är de, som avgör vilken hanne honan väljer att para sig med. Och hannarna kan inte förändra sitt utseende på något sätt - det är helt enkelt det naturliga urvalet som avgör hur de ser ut när de föds. Den starkaste överlever. Dessutom, vilket är det viktigaste av allt, så är det hannarna som huvudsakligen ska vara de utsmyckade och visa upp sig och göra sig till - inte honorna.

Vi kom fram till väldigt mycket annat intressant också, men det är inget jag tänker nämna här.

Ni kan i alla fall få veta att jag älskar min häst.

Sapfo, fragment 42.

Jag kanske borde förklara mina mystiska rubriker, för er som inte vet men Sapfo var:
Hon är en av de mest betydelsefulla diktarna genom tiderna och levde under antikens grekland. Högst troligt var hon lesbisk, vilket framgår ganska tydligt i hennes dikter. Man har bara kvar fragment av hennes dikter idag, styckade meningar och ord på det papyrus som stått emot tidens tand. Alla dessa finns samlade i en liten pocketbok från Ordfront pocket " Sapfo - dikter och fragment". Väl värt 39 spänn.

Skulle egentligen vilja nämna lite om dagens tema i skolan, Don't drin & drive, men vet inte riktigt vad jag ska skriva. Grinade när de visade infomrationsfilmen och blev mest frustrerad under föreläsningen. Min kära vän C sammanfattade hela rattonyktrehetsexistensen med ett väldigt bra ord: Idioti.

For till sjukhuset sedan, med kuratorn som mentalt stöd, eller vad man ska säga. I vilket fall som helst så följde hon med, jag behövde ändå sjukts dit. Det var en späd liten kvinna som tog emot oss på BUP ("och hon ska vara läkare" tänkte jag fördomsfullt) och visade oss längst bort i den äckliga BUP-korridoren. De ser alltid likadana ut, till vilket jävla BUP man än kommer; motbjudande väggfärg (alternativt sterilvitt), lågt i tak för att spä på klaustrofobikänslorna och dessutom alltid samma typ av inredning - kala bjökmöbler med laxfärgad sits. Mums.

Samtalet var faktiskt helt onödigt. Hon hade likagärna kunnat ringa mig per telefon (om det inte var så att jag hade telefonskräck), men istället satt hon och malde på med diverse ovesäntliga frågor. "Hur mår du nu?", "Hur länge har du gått på BUP", "Trivs du i skolan?". Vad var de bra för? Efter mycket tomt prat kom hon tydligen fram till (på vilka grunder då?) att vi skulle höja dosen med ½ tablett. Alltså 75g sertralin per dag. Dessutom tyckte hon att det var en hemskt bra idé att skolsköterskan skulle ha mina mediciner och ge mig tabletter för en vecka framåt, "för din egen skull".

1. Att höja dosen kommer ge mig mer biverkningar = jag går upp i vikt = jag får mer panikångest. SMART.
2. Jag är inte själmordsbenägen och jag saknar väl för i helvete inte omdöme. Har jag inte bevisat det under de senaste tre månaderna genom att sköta min medicinering helt själv, fläckfritt?
3. Varför får jag känslan av att landstinget proppar i oss barn en massa piller för att bli av med oss?

Ursäkta min mentala utvikning. Jag vet bara inte vad jag tycka eller känna längre. Är det någon mening? De trycker ju ändå bara i mig piller.

vill jag bara få ur mig några saker.

Varför finns det inga intressanta, unika bloggar längre? De enda bloggarna jag finner vettiga är mina kära vänners, eftersom jag bryr mig om dem och vad som händer i deras liv. Ibland önskar jag dock att jag skulle finna en helt okänd persons blogg - en intressant och ärlig blogg, med intressanta diskussioner och reflektioner, fina formuleringar och smaskiga händelser. Varför finns det ingen sådan?

Sedan måste jag faktiskt berömma mig själv, för idag har jag gjort allt plugg jag bestämde mig för att göra. Och jag blev klar långt innan sovdags. Inte illa.

Jag har dessutom grubblat väldigt länge på vad folk egentligen vill läsa i en blogg. För min blogg är helt klart tråkig, här behövs en förändring. Vill de se en massa bilder, läsa dagens händelser, långa och djupa diskussioner, ordbajsande eller tresidiga uppsatser?

Ibland förundras man.

Har haft en underbar helg. Kan knappt tro att det verkligen har hänt.

L kom hit i fredags och stannade till söndagen. Ni kan inte föreställa er hur mycket jag har längtat efter henne, hur otroligt skönt det var att träffa henne igen. Att få somna och vakna bredvid henne, hålla om och pussa på. Titta på när hon sover, lyssna på hennes andetag. Det är som balsam för själen, faktiskt. Mitt hjärta smälter.

Illamåendet ligger som en klump i magen, vet inte vad jag ska göra med det. Huvudet dunkar. Nätterna består av konstiga drömmar och mardrömmar och jag är helt slut när jag vaknar. Det börjar bli som att gå in i en vägg igen. Förstår fortfarande inte varför väggen återkommer hela tiden, den brukar ge sig av emellanåt.

Det är en evig gåta.

Sapfo, fragment 149.

För en gångs skull har jag faktiskt gjort klart något i tid. Känns som en bra förutsättning för framtiden - kanske har jag, efter sisådär 4 år kommit underfund med hur man ska plugga. Att vara ute i god tid, att ta tag i saker. Inte så pjåkigt, måste jag säga. Känns oförskämt bra att faktiskt vara klar med pluggandet redan halv elva! Har hur mycket id som helst över till att läsa min underbara bok, "Trekant" av Mian Lodalen. Den kan jag varmt rekomendera.

I övrigt har jag inhandlat diverse förnödenheter inför helgen, så som animaliska produkter, potatis och Fanta. Tänkte faktiskt att min älskade L skulle överleva en helg på landet. Då gäller det att bulla upp. Fast hon ska smaka på min vegetariska quornfärssås och förstå att det inte är så farligt med vegetarisk mat.

Om två dagar är hon här. Bredvid mig.

Nej, dags att sussa tror jag, med tanke på gårdagens misslyckade sömnförsök.



(Min häst hoppade 80 cm på löshoppningen idag! Det ni!)

Allting låter. Golven knakar, folk smäller i dörrar, telefoner ringen, tvättmaskiner mullrar och min mage knorrar. Varför i helvete kan jag inte bara somna, som jag brukar kunna? I vanliga fall infinner sig sömnen efter inte alls för lång tid, men nu? Ingalunda, ingalunda.

Avskyr att vrida mig mellan täcke och lakan, var för varm, för kall, törstig, kissnödig, tänka för mycket, tänka för lite, och så vidare. Skulle kunna ta mirakelpiller, men då vankas en mosig, grötliknande tillvaro imorgon och det hinns inte med. Måste prestera. Har saker att göra och ingenting får göras halvdant. Ingen mellanmjölk.

"Är det duktiga Cajsa som pratar nu?"
Varför ekar kuratorrösten i bakhuvudet på mig? Så typiskt henne att vända mina ambitioner och målsättningar till något negativt. Det kanske det inte alls är! Det är väl bra att ha krav på sig själv, annars blir ju ingenting bra. Det blir mellanmjölk. Ingen vill läsa en mellanmjölksuppsats, eller mellanmjölkssvar. Så är det bara.

För tillfället är jag nog minimjölk.

I övermorgon kommer L. Söta, fina. Underbara.

Fragment 46, Sapfo.

Igår blev jag besviken.
Mest på historialäraren.

Att en auktoritär människa kan vara så torr och tråkig, att till och med mitt brinnande intresse för historia slocknar. Jag läser inte historia för att nöta in tråkig fakta i en tråkig bok. Jag läsaer historia för att leta upp alla smaskiga och intressanta detaljer, alla händelser, alla sammanhang och hallå, vart tog kulturhistorian vägen? Det äcklar mig hur lärare använder sin position, enbart för att underlätta för sig själva. Läraren i fråga verkar inte han ågot som helst intresse för att lära oss och ta vara på vår nyfikenhet, utan hon tycks mest vara ute efter att få sin lön och gå därifrån.

Åh, varför?
Ibland ångrar jag att jag valde Dille. Här verkar ingen vara engagerad i något annat än de gröna ämnena. Och det är ju bra, för det är ju därför det är ett naturbruksgymnasium, men kan man inte jämka? Är det inte meningen att det ska finnas en balans? Eller kräver jag för mycket nu igen.

Jag har huvudvärk. Dessutom vill jag sova, men det får jag inte. Då somnar jag inte i natt och nu måste jag faktiskt plugga egetligen. Och rida, eller vad jag nu ska hitta på med min häst. Ibland önskar jag att man kunde prata med hästarna, då kunde jag fråga min vad hon ville göra idag. Rida ut, longera, rida i ridhuset, tömköra, hoppa?
"Nja, jag vet inte... Äta, kanske? Åh, jaha, det fanns inte som alternativ, nehej då ska vi se..."
Det kanske var en dum idé.


Förresten så har jag namnsdag idag, så jag ska baka muffins också. Helst läsa lite också.

Dags att börja då, kanske.

Varför är alla så duktiga på allt? Inte så att jag missunnar de som är duktiga, verkligen inte, men varför kunde det inte få slå ner små snilleblixtar i mig någon gång? Eller något kunde i alla fall vara mitt esse.

Dessutom lyckas alla hela tiden, med allt. De får flashiga jobb, de tränar upp hästar, de fångar vackra ögonblick i vackra bilder eller räddar en massa liv. Vad har jag åstadkommit? Knappt en ätbar kaka.

Tur att jag har en flickvän som väger upp mina bristande förmågor.

Hästen är här nu, hon verkar trivas. Skönt att ha henne här, det är tryggt med någon som alltid finns.

Det finns så mycket saker jag borde göra. Bland annat:
- Diska
- Fixa rummet
- Skriva ut foton
- Fixa hemsidan
- Fota
- Läsa boken i Sv B, så jag blir klar före och hinner göra mer sen
- Träna, eller åtminstone ta en långpromenad
- Ta in hästen
- Göra en skiva med bilder till Carro
- Ringa hem
- Sova
- Sova
- Sova
- Sova
- Göra en budget
- Läsa min vanliga bok
- Göra en skiva med bilder till Lena
- Och så vidare...

Varför börjar jag aldrig?

Mitt schema nästa vecka är snuskigt bra. På måndag endast en lektion efter lunch, tisdag sovmorgon, onsdag och torsdag normala och fredag ridning + psykologi. Najsbajs.

Det är fruktansvärt kallt i norrland. Vet inte vad jag vill. Nästa vecka kommer L hit över helgen. Finaste söta.

Tänkte bara påminna er om att jag har världens finaste människa i mitt liv. Att hon, dessutom, är min flickvän gör mig till världens lyckligaste. På lördag firar vi 3 månader och om 9 dagar så ses vi igen. Hon kommer till Dille och ska få rida min häst. Det ni.