rusning

när är man mindre ensam?
tillsammans
eller själv

varför är man så jävla rädd?

Har tänkt på C väldigt mycket sista tiden. Alltså, Gällivare-C. Hon gjorde så mycket för mig under två års tid, och nu känns det som att jag nästan aldrig har tid att ens fråga hur hon mår. Skäms på mig. Man ska ta hand om sina vänner. Man ska vårda sina relationer. Jag... låter dem gå i spillror. Fast jag inte vill. Det händer bara för mycket på samma gång.

Vissa kvällar, som den här, vill jag kunna ta bort mig själv. Det skulle vara så skönt. Att bara försvinna en liten stund, inte behöva träffa någon. Samtidigt är jag livrädd för att bli ensam. Vad är grejen med ambivalensen?

Har i alla fall världens bästa roomie. Hon gör mig glad. Och med henne behöver man inte alltid prata. Man kan bara vara, sitta tyst i varsin del av rummet och ändå inte känna sig ensam. Det är unserbart.

Och vissa människor önskar man att de kunde finnas lite mindre.

I övermorgon åker jag hem till hjärtat. Längtar efter henne så oerhört mycket. Allt med henne. Ni skulle bara veta.

jag hade glömt den stjärnklara himlen
hade slutat minnas

Idag gick jag upp sju. Det var mysigt, eftersom idag officiellt måste vara den första dagen på hösten. Det blåser ju.

Jag har funderat på följade fenomen idag: Än så länge, har ingen av oss treor hittat någon av ettorna på våra vanligaste jaktmarker - bilddagboken och facebook. Kan vara för att vi inte har letat, men i alla fall. Idag såg jag dock, att en av ettorna, den jag fått bäst kontat med hittills, hade spanat in min bilddagbok. Hurra, tänkte jag och lade till henne som vän. Men i samma stund insåg jag att det inte kan vara så svårt för ettorna att stalka oss via internet, utan att vi ens märker det, som i det här fallet. Exempelvis, söker man på mitt namn på google, så får man upp både min hemsida, min facebooksida och min blogg. Ganska... obvious. Men ändå. De kanske sitter och iakttar oss anonymt. Som typ, en ny storebror. Fast... de är små. Men inte en bokstavlig storebror då, utan den metaforiska. Ni förstår? De planerar att ta över allting! De iakttar oss och lär sig att smälta in, sen BOM! så har de tagit över hela dille. Fruktansvärt. Nu måste jag alltså maniskt söka efter alla ettor. Som J skulle säga: SUCK.

Fast sökandet på ettor kanske kan vänta lite. Just nu är jag nog trött. Det är jobbigt att fundera.

hur kunde det bli så fel
så fel
felfelfel

det var inte såhär jag skulle känna

Utrensat. Jag har packat säkert sex flyttkartonger med det som skall föreställa mitt bohag för de närmsta nio månaderna. Sen, vet ni vad som händer sen? Sen är det slut.

Mitt signum är ånget och oro. Faktiskt. Det har alltid förföljt mig och alltid varit det som styrt mig i olika riktningar. Med tiden blir det självklart mer kontrollerat och på senare dagar har jag faktiskt varit ganska ångestfri. Men så råkar man låta hjärnan rota lite i minnesarkivet och finna de allra mest känslosamma guldkornen från en svunnen tid, på det naturbruksgymnasium vilket jag skall tillbringa ett sista läsår. En föredetta elev beskrev saknaden med orden: "kan man bli mer tom i själen?". Och nej, jag tror inte det.

Det är inte slut än, ändå finns det människor jag saknar så innerligt och aldrig mer kommer få träffa, som berört mig mer än de flesta och som fått mig att både gråta och skratta. Folk som inte är kvar där jag inom ett par dagar kommer infinna mig. Känslan är fruktansvärd och helt plötsligt är det som att vara fjorton år igen. Det gör så ont. Så jävla ont.

Kan ni förstå hur mycket ni fattas mig?

För ett och ett halvt år sedan fanns det människor om kring mig, som jag blåögt trodde skulle stanna där för evigt. Folk som försvann. Nu är de långt borta, alldeles för långt borta, och kvar sitter jag enbart med mina minnen av den ovärderliga tid vi en gång hade.

have I found you?
flightless bird
grounded, bleeding
or lost you?