nu är det lika långt till stjärnorna, som stjärnorna till dig

Utrensat. Jag har packat säkert sex flyttkartonger med det som skall föreställa mitt bohag för de närmsta nio månaderna. Sen, vet ni vad som händer sen? Sen är det slut.

Mitt signum är ånget och oro. Faktiskt. Det har alltid förföljt mig och alltid varit det som styrt mig i olika riktningar. Med tiden blir det självklart mer kontrollerat och på senare dagar har jag faktiskt varit ganska ångestfri. Men så råkar man låta hjärnan rota lite i minnesarkivet och finna de allra mest känslosamma guldkornen från en svunnen tid, på det naturbruksgymnasium vilket jag skall tillbringa ett sista läsår. En föredetta elev beskrev saknaden med orden: "kan man bli mer tom i själen?". Och nej, jag tror inte det.

Det är inte slut än, ändå finns det människor jag saknar så innerligt och aldrig mer kommer få träffa, som berört mig mer än de flesta och som fått mig att både gråta och skratta. Folk som inte är kvar där jag inom ett par dagar kommer infinna mig. Känslan är fruktansvärd och helt plötsligt är det som att vara fjorton år igen. Det gör så ont. Så jävla ont.

Kan ni förstå hur mycket ni fattas mig?

För ett och ett halvt år sedan fanns det människor om kring mig, som jag blåögt trodde skulle stanna där för evigt. Folk som försvann. Nu är de långt borta, alldeles för långt borta, och kvar sitter jag enbart med mina minnen av den ovärderliga tid vi en gång hade.

Kommentarer
Postat av: Äna Banäna

Åh, Cajsa, älskade vän. Vi kommer att ses igen! (Pinsamt om du inte alls tänkte på mig nu. Eh. Men då kan du i alla fall känna dig poppis och uppskattad av en tönt som jag. Eller heter det "som mig"?)

2009-08-18 @ 21:04:27
Postat av: Cami

Vi har lärt oss att familjen följer en hela livet, varesig man vill eller ej. Likadant är det med Dille. Vi får se det som så att nu har mamma och pappa skiljt sig, syskonen flyttat till världens alla hörn. Släktträffarna är återkommande, livet ut. Aldrig mer skall man leva tillsammans under samma tak, sällan lyckas man samla hela familjen samtidigt - ens på julafton - men man vet att banden finns där.



Så länge vi finns är inget förlorat eller försvunnet. Vi är som Mufasa. <3

2009-08-20 @ 09:37:27

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0