är vi pjäserna?

Mitt liv är oförskämt bra. Det finns egentligen ingenting jag kan klaga på, även om vi människor gärna gör det och jag är en mästare på självömklighet. Jag har en familj som inte är utav denna värld, som alltid ställer upp och som är så kärleksfull att man blir bortskämd; jag har en flickvän som älskar mig, vad jag än gör och hur jag än ser ut - vare sig jag väger 42 kg eller 72 kg; jag är inte sjuk, jag har lätt för mig i skolan och jag har jättefina vänner. Ändå är det något som inte stämmer ibland.

Kan man tänka sig tjock? För de flesta jag känner säger att man kan tänka sig smal och då borde man väl rimligen kunna tänka sig tjock också? Ibland tror jag att det är precis vad jag gör (förutom att jag äter en dålig kost och endast tränar ca 3 ggr/veckan, utöver hästarna) och det vore väldigt tråkigt om det var så. Tyvärr så gör jag nog det. När man har en inbiten bild av sig själv i huvudet och varje morgonen får den bekräftad och uppslängd i ansiktet på en, så tror jag att man har svårt att få fantisera fram en bild av sig själv som exempelvis smal (om det är dit man vill). Dessutom har jag väldigt svårt för att ljuga och framför allt för mig själv, så att låtsas om att jag såg acceptabel ut skulle bara kännas uppmärksamhetshorigt. Jag vill inte vara en uppmärksamhetshora.

Vissa stunder kan jag ändå drömma om ett utseende som i alla fall var drägligt. Att alltid ha varit tjock och många gånger riktigt fet ger mig dock inget hopp om en sådan framtid. Dessutom är jag L A T. Fruktansvärt lat. Och glupsk. Allt det man inte ska vara. För när man är bland folk (och är skorpion, och därmed kan läsa alla människor inifrån och ut innan man ens hälsat) så lär man sig väldigt fort att det egentligen inte handlar om att vara sundast och hälsosammast, utan om att kunna pressa sin kropp till det yttersta och göra illa sig själv mest, genom att ha mest självdiciplin av alla. Alltså, den som tackar nej till fikat har vunnit den outtalade tävlingen.

Jag tackar aldrig nej till fikat.

Finns det bättre och sämre ätsjukor? För vänner runt omkring mig med ätsjuka åt anorexihållet, har alltid haft en högre status än de med ätsjuka åt bulimi- eller enbart hetsätningshållet. Är det för att mat är fult? Är det fult att vilja äta?

Njae. Det är fult att vara tjock.
Eller?

min älskling

Igår kväll kom hon hit till spökdille och just nu sitter vi min säng, för jag har hål och sen ska jag rida. MIna ögon går i kors för jag är SÅ trött. Historia hela förmiddagen tog bokstavligen musten ur mig, nu är energin som bortblåst och jag skulle helst sova lite. Dock är risken för att missa ridlektionen ganska stor i så fall, så L får hålla mig vaken istället. Jag älskar henne. Hon är MIN. Bara min.

Och jag har inte haft något vettigt att säga sen... Augusti? Förlåt. En dag ska jag bli intressant igen.

min kaffeplanta i fönstret har börjat frysa

Eller hur? Visst är det så att växter kan få frysskador? Stackars liten.

Idag är det istölt på Dille (inte sådan här istölt, utan på fast mark) och jag hade tänkt passa på att fotografera till Dilles hemsida samt till min egna. Nu har jag inte fotat på säkert en vecka, all lust och insipiration har försvunnit, men nu jävlar är jag på hugget. Passa er, jag kommer ha haft kameralinsen upp i allas näsborrar innan dagen är slut.

Lite ringrostig möjligtvis och med jobbigt hård konkurrens från skolans två superfotografer M och M, men alla vet att de är duktigare än jag och då kanske de inte har sådana krav på mig? Frågan är vilka krav jag själv har på mig. Åh.

Näe, nu är det på med overallen och fram med kameran. SHOOT. Och ikväll kommer MIN älskling, mitt hjärtegryn och mina andetag. Hon ska vara här en hel vecka. Mitt schmullver. Jag älskar henne.

GIEF!



Min plan för sportlovet: gör slut på alla pengar du har.

enclave



my heart will always beat your name

I wanted everything

Ibland går någonting över gränsen och en toleransnerv brister. Då tar man beslut. Och jag tror att jag har tagit ett beslut nu.

Hur gör man för att både äta kakan och behålla den? Herregud, ni inser inte vilket jävla helvete det är stå i ett val mellan sina två, vitt skillda liv; ett på en skola långt bort, med människor som betyder mer än ord kan beskriva just nu, och ett hemma i Stockholm, med familj och flickvän och utbildning och lugn och trygghet och möjligheter. JAG GÅR AV PÅ MITTEN. Det gör så jävla ont, fan, ni förstår inte. Jag hatar mig själv för min svaghet. Det är omöjligt att välja, för hur jag än gör väljer jag bort något. Jag vill inte välja bort något.

Nu har jag ändå, på något sätt, i alla fall försökt välja. Eller, jag har stått i det här valet flera gånger under den här terminen, men då har jag valt annorlunda, för "det är bara 1,5 år kvar här". Men det är 1,5 värdefulla år. Och de kanske måste bli 2,5 år istället, men det är oviktigt. Jag kan inte stanna här längre.

Hur ska vi utvecklas som människor, om vi inte vågar gå vidare?

Någon skrev:
if you want to
I can save you
I can take you away from here
so lonely inside
so busy out there
and all you wanted was
somebody who cares

varde ljus (och värme, tack)

Min skola är snål på el, så pass att eleverna fryser tårna av sig under skoltid. Seriöst, det är äckligt kallt. Jag brukar vara ganska tålig när det gäller kyla, men INOMHUS? Där ska det vara varmt och mysigt.

Äsch, kissnödig. Adjö.


sniss!

Den första maj i år får personer av samma kön ingå äktenskap istället för partnerskap, och således är en liten, men ack så grov, bit diskriminering till ända. Sverige mognar! Vi håller på att bli ett utvecklat och respektfullt samhälle, där alla människor faktiskt är lika värda! (Okej, de sistnämda punkterna tillhör väl fortfarande vår utopi och bara för att alla nu har rätt att ingå äktenskap, betyder det inte att världen är gjord av vaniljglass - I know).

Har jag berättat om min alla hjärtans dag? De flesta verkar vara riktigt bittra över den här dagen och se det som ett "komersiellt jippo", men jag tycker att den har viss tjusning ändå. Speciellt när man vaknar upp på morgonen av att världens vackraste, underbaraste och finaste L kommer in med frukost på sängen, en ros och en mugg som det står "Jag älskar dig... i alla evighet" på. Alltså, vem skulle inte smälta då? På kvällen hade vi dessutom myskväll med vår vän E (MISSTOLKA EJ, TACK); spelade monopol, åt pizza, chips, choklad och tittade på film. Bättre kunde det inte ha blivit.

Min kropp är hög på endorfiner och annat mysigt efter dagens Bodypump och yoga. Helt sjukt. I love it.

Fast jag älskar L mer. Mest. Av allt i hela världen. PUSS.

så skört och vasst som skaren

Det  är alltid samma sak, samma idiotiska historia varje gång jag kommer tillbaka. Alltid samma vilja att få ihop det, att allt ska funka - ändå så maler en röst lågt inuti, som viskar att det kommer bli precis som förut. Att det kommer göra lika ont på kvällarna, på morgonen, på dagen, att det är skit samma hur mycket jag försöker. Jag klarar det ändå aldrig. Jag är svag.

Vissa slår mig i magen med att berätta hur djävla negativ jag är och att jag borde vara glad, men hur kan de veta? Varje dag är ett försök att få så mycket glada leenden att synas som möjligt, att inga dystra ögon får skymta fram, och om jag nu misslyckas ibland... Varför måste ni vara så elaka?

Alla planer går i kras. Det är som att jag stressar genom dagarna helt i onödan, för ingenting blir av i slutändan ändå. Eller så missar jag det jag ska göra, på grund av allt det andra jag gör. Vilket som är rätt vet jag inte.

Om jag är modig, så går det iväg ett mail ikväll. Sen får vi se.

lady madonna, baby at your breast

L slumrar bredvid mig i sängen. Om ni visste hur lycklig hon gör mig. Mitt lilla, lilla gryn. Min skatt.

Är trött på min skola och det tråkiga sätt de beter sig på ibland. När man lagt ner så mycket energi på att få igenom ett icke för mycket begärt förslag på hemstudier, så lägger de en tvådagarskurs i domarsekretariat just de två dagarna och bryr sig inte det minsta om att meddela mig det förrän veckoslutet. Okej att de måste lägga kursen just de dagarna, det förstår jag, men om vi nu har kommit fram till vissa hemstudiedagar så borde väl hela skolledningen vara informerade om detta (när skolan består av 70 elever och en inte så väldigt stor lärarkår) och kunna berätta det för mig? När jag dessutom ringer rektorn för att meddela att jag, quote, "kommer vara på Dille de här dagarna, eftersom det är domarsekreterarkurs..." och hon låter väl medveten om placeringen av kursen, undar man hur angelägen hon är om att det här förslaget ska funka egentligen. Har hon beviljat det får hon väl fan stå för det? Tydligen inte, som rektor får man bete sig hur som helst.

Ja, jag är bitter. Över småpotatis för visso, men ändå. Vill bara få de här resternade 1 ½ åren att gå fruktansvärt fort.

Sommar hade suttit fint, Öland och Parkudden och Pride och sol och bad och värme. Giv mig.

my heart beats for you


för något vi inte visste att vi gjort

Vad är det för fel på mig? Så fort jag inte sover med L, så somnar jag aldrig. Vill inget annat än att somna, men ändå går det inte. Tror bara att någonting kommer hända så fort jag sluter ögonen - alternativt börjar tankarna fara som nycklarna i Harry Potter och de vises sten. För det är så ENKELT at tsova då, med allt dåligt samvete, all skam, all ångest, alla måsten och all borden, flygandes likt fiskar i ett stim, runt, runt i huvudet. Man kan bli upprörd för mindre.

Har i alla fall världen finaste människa i camen, får vakta henne när hon sover så att inga monster äter upp henne.















Vill kolla på Om en pojke. Eller kanske Casablanca. I alla fall slippa tänka på att alla arbeten ska vara inne senast onsdag. Det skaver så förjävligt, speciellt nu när jag hoppat av tre eller fyra kurser - inte ens då klarar jag av att göra klart saker i tid. Jag känner mig svag, som lämnat de där kurserna. Ville bevisa. Att jag kunde och orkade. Att jag var stark. Istället misslyckas jag med de mest basala kurserna och får skämmas istället. Skam, Cajsa, känner du igen det?

Att sedan misslyckas på andra fronter också känns mer än onödigt. Träna, Cajsa. Smal. Mindre. Inget alls. Du blir aldrig accpetabel om du fortsätter som i helgen. Lär dig. Skäms.

Visst borde vi älska oss själva mer?
Om vi bara visste hur man gjorde.

algerisk

Idag var andra gången jag spydde av Estrellas dippulver. MUMS. Hade ätit middag och sen grönsaker och dipp med L, sen gick det bara utför. Avskyr det. Dipp är gott.

Som kompensation för att all kvällens mat försvann inom loppet av tio minuter, så bakade jag blåbärs- och bananmuffins med kokos och vanilj. De blev goda. Tur det.


Och det står faktiskt ALGERISK [alscheeerisk], inte allergisk.

ingenting blir någonsin som det varit

jag är ledsen
bara ledsen
för det blir aldrig som förut på Dille
alla fina människor försvinner
eller har redan försvunnit
och Dille blir ett... skal
för det finns nästan ingen glädje kvar här
ingen gemenskap
alla går in på sina rum och låser

jag vill inte vara här
vill inte se det förfalla
ville ha Dille tillbaka
som det var

ett gammalt stycke ur något som aldrig blev fulländat

Hon hade haft sina ögon i min nacke hela kvällen. Som vassa nålar hade de bränt hål under mitt korta nackhår och givit mig rysningar längs ryggraden på ett sätt jag aldrig tidigare hade upplevt. Med tanke på vad förra helgen bidragit till för svek från Signes sida, var min törst efter hämnd större än någonsin och jag hade inget emot om Eira Med Ögonen satte tänderna i mig. Fick Signe bryta mot förhållandets oskrivna regler, så var det väl fritt fram för mig att pröva mina vingar bland nya läppar, tänder, midjor och skrev? Ingen på den här festen pluggade juridik och vad jag visste så var det heller ingen som brydde sig särkilt mycket om någon var otrogen mot en annan – det hände väl allt som oftast i den här delen av stan. Och eftersom det inte var jag, som tjatat om att åka på just den här festen i just den här delen av stan där just de här kåta, fulla och utsvultna flatorna hade samlats, så kunde väl jag heller inte rå för att en gammal vän råkar vara här och vilja knulla? Timing, kallas det.

 

Det var i övrigt en ganska bra fest; lagom med folk intryckta i någons andrahandstrea, mycket dricka och 95 procent singelflator. De resterande 5 procenten utgjordes av mig och Signe, ett flatpar från huset bredvid samt diverse heterosexuella typer – mest vänner till de som anordnat festen. Signe kände de flesta, medan jag kände 0, med undantag för Eira, som slingrat sig in i gröten av människor och uppenbarat sig framför mig medan jag försökt få upp en vinkork. Hon var förutom den enda jag kände, också den enda som visste om Signes avstickare från vår relation på förra helgens kryssning. Det hela gjorde mitt och Eiras möte vid vinkorken mer laddat än väntat och när hon dessutom, antagligen helt genomtänkt, råkade nudda min avsmalnade midja med sin hand var det kört. Jag gav upp vinkorken och vinglade på spaghettiben ut från köket, med hennes blick beslutsamt vilandes i nacken.

 

Signe var fullt upptagen med att diskutera något viktigt med tre andra hotell- och restaurangare, när stereon helt plötsligt började spela en låt som jag faktiskt la märke till – innan hade ljudet mest blivit till ett osammanhängande sorl mot min trumhinna, nu var det som eld. Eira hade förflyttat sig bort från hörnet bakom mig, till en mer strategisk plats mittemot, där hon, skymd av diverse blomkrukor, kunde spärra sina blodtörstiga ögon rakt i mig. Jag drog efter andan och var tvungen att hålla mig i soffans ryggstöd. Att vin och hämndlystnad kunde få en att åtrå någon så innerlig var för mig otänkbart, men nu stod jag där med två gröngula ögon mot mina blå och var helt paralyserad av tanken på att komma innan för Eiras trosor. Fick man tänka så? Fick man vilja knulla någon så mycket som jag ville knulla henne då? När man egentligen tillhörde någon annan, som i det här fallet slarvat runt med minst två personer på en jävla färja till Finland? Ja, så fan att man fick och nu skulle ingenting heller stoppa mig, för jag såg i hennes ansikte att hon ville samma sak. Knulla.

 

Försiktigt släntrade jag bort mot ett sovrum, men vågade inte vända mig för att se om hon följt efter, förrän jag kommit utom synhåll för nyfikna iakttagare. Då insåg jag också att hon varit fem centimeter bakom mig redan när jag vände mot sovrumsdörren. Hon andades mig i nacken och kall vino blancoluft spred sig ut över min hud. Den drog ihop sig och jag rös. Det var inte klokt hur mycket jag längtade efter hennes läppar, men hon fortsatte bara att andas på mig där hon stod en bit bakom. Till slut var det som att en inre kraft sköljde över mig och gjorde mig till djur med bara en enda uppgift här i livet; jag tog tag om hennes arm och drog henne upp mot sovrumsdörren, pressade hennes kropp mot det kalla träet och började sakta kyssa hennes smala läppar. Hon darrade lite, trots att det faktiskt varit hon som fått mig på fall, men hade fortfarande sin hungriga blick inborrad i mig. Jag brydde mig inte om det, utan fortsatte smaka på henne och gav mig inte förrän hon vågade kyssa mig tillbaka. Då lossade jag försiktigt mitt grepp om hennes höfter och öppnade dörren bakom henne, så hastigt att vi nästan föll ner på det hårda parkettgolvet i det lattefärgade sovrummet. Hon följde mina rörelser och för första gången sen vinkorken, började hennes blick försiktigt att ge vika.

 

Vid det här laget hade våra tungor redan gjort sig bekanta med varandra och när jag låste dörren bakom mig kände jag hur hennes händer ivrigt började röra sig över min kropp. Mitt hjärta slog för allt vad det var värt och jag kunde inte längre hålla min djuriska längtan stången; inom loppet av några sekunder hade mina händer slitit av henne både tröja och bh, så att hennes gåshudsbeklädda bröst visade sig. Samtidigt puttade jag henne ner på rygg mot sängens glansiga överkast och kunde inte hålla mig från att snudda vid de två tidigare skylda kroppsdelarna, som fick min bultande, nedre region att bli mer än blöt. Hon var oförskämt vacker där hon låg; hennes smala axlar och armar utgjorde en perfekt kontrast till hennes runda höfter och jag log när jag såg hennes längtande blick. Såhär explosivt hade det aldrig varit med Signe - det var något helt nytt för mig att båda parter kunde åtrå så mycket att det värkte mellan benen. Hon drog mig mot sig och viskade hest, med sin skånska stämma:

”Snälla… Jag vill.”

Mer behövdes inte för att jag i ett rus skulle knäppa upp hennes byxor och köra ner handen i hennes varma fitta, där muskler spände sig och kroppsvätskorna flödade. Hon drog snabbt efter andan och gav sedan ifrån sig ett kvävt stönande, som om hon inte fick luft. Det slog gnistor mellan våra kroppar och jag kysste henne försiktigt, medan jag gav henne vad hon längtat efter hela kvällen. Hennes kropp drog sig samman i krampliknande rörelser under mig och det hela var så overkligt att jag inte tänkte på hur mycket de utanför hörde – det spelade liksom ingen roll, för det enda som var viktigt var att tillfredställa den nakna människan, som i takt med mina fingrar gungade under min kropp. Gnistorna blev till eldslågor, ett hav av flammande rörelser, händer, tungor, ben, ögon, axlar. Hon exploderade i ett fyrverkeri av välbehag när hon kom och jag kunde inget annat än le när jag såg hur ögonen föll ihop på henne av ren utmattning. Mission accomplished.

 

I samma stund spred sig en väldigt obekväm känsla inuti mig; inte den jag i vanliga fall fått efter lyckat sex. Utan vare sig ord eller uttryck reste jag mig från sängen, där känslan uppstått, och betraktade Eiras utpumpade kropp. Jag fick inget grepp om det som just hänt och rädslan sipprade sakta ut i mina ådror, när jag inte längre kände igen mig själv. Med tårar sprängandes under ögonlocken tog jag min värdighet och lämnade Eira liggandes ensam på sängen. Utan att se mig om gick jag genom den sakta skingrande skaran av gäster och smällde igen ytterdörren bakom mig. Jag kunde varken andas eller höra vad de upprörda rösterna, som öppnade dörren och sprang efter mig sa, och jag kunde inte avgöra om det som hänt verkligen var på riktigt. Allting jag kunde fokusera på var den mest förintande, utplånande och smärtsamma känsla jag visste om; skam.


fina




Cajsa 1,5

Nu är det 1,5 dagar kvar tills jag får träffa L igen och nu är det meningen att jag ska ge 110% för att få klart allting. Det känns bra att ha allting inom en tidsram, kvadratiserat. Då blir det inte omöjligt.

En ovanlig känsla.

följdtext

the days hurt
the night hurts
the light hurts
my eyes hurt
the dark hurts
my heart hurts
it all hurts

det vackraste låten jag någonsin har hört


something's just about to break

I will try to find my place

Ska alldeles strax fara till gymmet med några Dillebarn. Vet inte om jag orkar egentligen, har ont i benen som fan och har knappt sovit något.  Vill ligga ner. Inget annat. Men jag måste träna, måste.

L och jag firar 7 månader idag, det är stort. Jättemegasuperstort. Och hon är det mest fantastiska som hänt mig, jag är så outgrundligt lycklig över att hon vill vara med mig. På fredag ses vi igen, mitt hjärtegryn.

Nej, nu bär det av. Hasta luego.

body pump

En av de bästa känslorna jag vet, är den när man har gymmat klart och kroppen är helt död. Alltså, det finns nästan inget som slår det! Bara kärlek och orgasm. Haha, ni skulle ha sett mig idag. Det blev body pump och fy fan säger jag bara - så jävla drygt! Som gräddan på moset var jag passets mest otränade och fläskigaste köttstycke, så 90% av min tankeverksamhet bestod av skam över mig själv - de resterande 10 var mest "STÖN" och "HELVETE". Ungefär. Imorgon blir det gym, ska bli skönt. Då kan man ta lite av varje och, ähähä, i sin egna takt.

Åt precis en helt stört god fruktsallad med äpple, banan, apelsin, kiwi och blåbär. Så oförskämt gott, jag skulle nog kunna leva på frukt om det inte var för dyrt. Ack, denna finanskris drabbar oss alla.

Känns som att kvällen kommer hålla, inga svackor eller svarta hål som lurar. Upp med hakan och ta dig i kragen. Göm det onda, eller träna bort det.

Åh, förresten. Ni är så fina, som orkar läsa allt bajs jag skriver. Jag vet inte alltid vilka ni är, men jag vet att ni är minst 8. Och ni är så fina, ni anara inte. Puss på er.

Nej, vänta. En stor fet, lesbisk kyss.

ihatetheconstantsilencefromyourvoices

Det är ett vakuum inuti mig, som ett hål av känslor som inte känns. Av tomhet. Och jag kan klara vilka jävla känslor som helst, från rå ångest till fruktansvärd ilska till panik, men inte tomhet. Ingenting gör mig så rädd, som tomhet. När allting borde kännas bra och lycklig, men istället inte känns alls. När alla bra känslor man skrapat ihop bara mynnar ut i ett antiklimax. När man inser att man är ensam. Ensam bland så jävla många. För ingen har en jälva aning om vad som har hänt och jag kan inte berätta, istället klistras fejkade leenden upp på allas ansikten för att dölja häpnaden; ett ufo har gjort entré. Rätt in i ett Dille, som jag så länge trodde var min trygga plats, min tillflyktsort. Nu är det en stel, påklistrad karikatyr av något jag en gång litade på. Jag hör inte hemma här. Inte när ni håller käften.

Vad har du själv gjort då, för att förtjäna all den där äckliga uppmärksamheten d skriker om, dit vider? VA? Har du kommenterat några jävla bloggar eller sagt något bra eller försökt få kontakt med någon? Nej, just det. Skyll dig själv ditt jävla as. Var glad för att allting har löst sig istället. Var lite tacksam, för en jävla gångs skull.

Jag vill hem.

mama, I love you

Jag minns. En slagdänga med större innebörd än mina sexåriga öron kunde förstå. Men nu vet jag.

Jag har världens bästa föräldrar. Det är synd att man inte uppskattar dem förrän man blir äldre (åh, nu lät jag gammal), men som liten ser man inte alla de där fantastiska superkrafterna de har. Då är man förblindad av alla teckande filmer och serier om hjältar med omänskliga egenskaper och ser inte att man har två alldeles egna allra närmast. Förhoppningsvis blir man bättre med åren och kan åtminstone göra ett försök att ge dem allt det de är värda. Om jag kunde, så skulle jag ge dem allt.

Tittar på Beck och blir förbannad. Ska snart ta nattåget upp till Östersund, tillbaka till Dille och skolan och rutinerna och hästen. Bort från L och familjen och sömnen och tryggheten. Snart är det över och då kommer jag gråta. Ändå kan jag inte glädjas åt det rktigt nu. Jag slits åt två håll. Mitt inre går isär.

Nu är jag fruktansvärt kissnödig. Au revoir.

destiny


RSS 2.0