rusning

Ibland går någonting över gränsen och en toleransnerv brister. Då tar man beslut. Och jag tror att jag har tagit ett beslut nu.

Hur gör man för att både äta kakan och behålla den? Herregud, ni inser inte vilket jävla helvete det är stå i ett val mellan sina två, vitt skillda liv; ett på en skola långt bort, med människor som betyder mer än ord kan beskriva just nu, och ett hemma i Stockholm, med familj och flickvän och utbildning och lugn och trygghet och möjligheter. JAG GÅR AV PÅ MITTEN. Det gör så jävla ont, fan, ni förstår inte. Jag hatar mig själv för min svaghet. Det är omöjligt att välja, för hur jag än gör väljer jag bort något. Jag vill inte välja bort något.

Nu har jag ändå, på något sätt, i alla fall försökt välja. Eller, jag har stått i det här valet flera gånger under den här terminen, men då har jag valt annorlunda, för "det är bara 1,5 år kvar här". Men det är 1,5 värdefulla år. Och de kanske måste bli 2,5 år istället, men det är oviktigt. Jag kan inte stanna här längre.

Hur ska vi utvecklas som människor, om vi inte vågar gå vidare?

Någon skrev:
if you want to
I can save you
I can take you away from here
so lonely inside
so busy out there
and all you wanted was
somebody who cares