rusning

Det är ett vakuum inuti mig, som ett hål av känslor som inte känns. Av tomhet. Och jag kan klara vilka jävla känslor som helst, från rå ångest till fruktansvärd ilska till panik, men inte tomhet. Ingenting gör mig så rädd, som tomhet. När allting borde kännas bra och lycklig, men istället inte känns alls. När alla bra känslor man skrapat ihop bara mynnar ut i ett antiklimax. När man inser att man är ensam. Ensam bland så jävla många. För ingen har en jälva aning om vad som har hänt och jag kan inte berätta, istället klistras fejkade leenden upp på allas ansikten för att dölja häpnaden; ett ufo har gjort entré. Rätt in i ett Dille, som jag så länge trodde var min trygga plats, min tillflyktsort. Nu är det en stel, påklistrad karikatyr av något jag en gång litade på. Jag hör inte hemma här. Inte när ni håller käften.

Vad har du själv gjort då, för att förtjäna all den där äckliga uppmärksamheten d skriker om, dit vider? VA? Har du kommenterat några jävla bloggar eller sagt något bra eller försökt få kontakt med någon? Nej, just det. Skyll dig själv ditt jävla as. Var glad för att allting har löst sig istället. Var lite tacksam, för en jävla gångs skull.

Jag vill hem.