rusning

Nya tag. Fast det är inga stora tag, mera.. små, myrtag. Men man måste ju ta sig upp igen.

Egentligen har jag nog massor jag vill skriva och berätta om, saker jag vill bilda ord och meningar av, låta er forma det till helheter i era huvuden. Tror ni att jag är kababel att göra det, när jag väl sätter mig ner för att skriva? NÄ. Pyttsan, det är inte mer än rätt att man ibland får ha bloggtorka.

Jag törstar efter umgänge, helt ärligt. Inte som att L inte räcker till, för det gör hon - hon är mitt allt, men av någon dum anledning har jag ett medfött, gravt behov av social stimulans. Jag måste träffa människor. Växla olika typer av ord, ha olika diskussioner, dra olika skämt och irriteras av olika dumma idéer. Annars blir jag en ledsen klump. Och hur mycket jag än älskar min finaste, underbaraste flickvän, så blir jag till slut bara vresig och tråkig om jag inte träffar andra människor. En smula irriterande.

Min dag gjordes i alla fall av L, när hon var hyper och studsade runt i backen upp mot hennes hus. Helt plötsligt stannade hon till och skrek: "FAN, JAG LÄCKER!"

Det är inte lätt att vara kvinna.