rusning

Har spenderat några dagar på landet, vilket har varit underbart. Badat och pysslat lite, slipat mina och Cs blivande köksstolar + mitt skrivbord och bara tagit det lugnt. Läst, har jag gjort. Det gör jag sällan nu, det hinns aldrig med. Men på tre dagar har jag läst ut Änglar och Demoner, det kändes bra.

Imorgon kommer L hem från Rhodos. Som jag har längtat efter henne! Gillar inte att vara ifrån henne, även om jag vet att det är nödvändigt ibland. Känns bara dumt att behöva vara isär nu, när vi egentligen har möjlighet att vara tillsammans. Snart måste jag åka iväg igen och då... Blir det ju jobbigt. Men å andra sidan unnar jag verkligen henne den resan; alla borde få åka bort någon gång, bara en stund. Jag var själv på Öland förut, vilket var mitt sätt att komma bort lite. Och som jag längtar dit igen! Har försökt flera gånger nu att få in några dagar då jag kan fara ner dit, men det finns inte tid. Nu när ryggen börjar bättra sig så måste ju allt, som jag inte kunde göra förut göras klart! Ack och ve.

Om en vecka kommer min häst i alla fall hit. Förhoppningsvis har hon en fodervärd under det här läsåret, och när jag kommer hem nästa sommar är hon min igen. Mitt lilla skrutt.

Pride har börjat också, gud så mycket som händer och som jag glömmer bort att skriva om. Var på invigningen i måndags med C och hennes vän S. Vi fick se bl.a. Maskinen i en fantstisk drag show, Detektivbyrån spela bröllopsvals åt ett brudpar på scen(!), Magnus Betnér, Lill Babs med ett medley av hennes största hits, Sandra Dahlén som höll invigningstalet och en väldigt pinsam Sanna Bråding, som var konferencier. Nu hoppas jag på en mcket trevlig vecka och en del återbesök av diverse människor. Framför allt hoppas jag att jag får träffa E och dricka lite vin.

Nej, nu ska jag återgå till min Leffe och en väldigt stilla sommarnatt. Todilo!

På onsdag avgörs min lilla, älskade hästs framtid. Mitt hjärta värker av saknad efter både henne och L. Önskar att jag kunde klyva mig i tre och vara på alla ställen samtidigt.


Min lilla, lilla skrutta. Hur ska det gå?

Igår for mamma och jag in till Lagerhaus för att inhandla diverse saker till lägenheten. Jag gillar inte att göra av med pengar, men det var nödvändigheter som faktiskt behövs. Var i förrgår iväg på Myrorna och köpte några tallrikar + gardiner till köket - det var lite mer plånboksvänligt än Lagerhaus... Något som var RIKTIGT plånboksvänligt var att botanisera på landet, vilket jag har ägnat dagen åt. Har hittat fler tallrikar, glas, koppar och fat, samt en lykta. Helt gratis. Tur att jag är vän av vintage.

Förresten, så kanske inte alla är med på noterna när jag snackar om lägenhet? Min vän och tidigare roomie C och jag ska hyra en lägenhet i Krokom utanför Östersund, eftersom vi inte kom in på skolans internat. (De har tänkt till när de startat en skola med 42 internatplatser och ett elevantal som ökar med ca 50% varje läsår, hurra!)

Och bara för att jag tänkte slänga upp en bild på allt fint jag införskaffat, så protesterar internet. Typiskt. Ni får helt enkelt vänta.
So long.

Folk flyr. Som skrämda råttor försvinner de iväg, långt bort.
Jag är för dum för att fly. Står kvar, blir uppäten.

Eller, nej. Äter upp.

Hur förklarar man en sådan här ångestkväll i ord? För er, ni som inte har en aning. Ni som aldrig känt. Aldrig upplevt. Paniken, hjälplösheten, ambivalensen. Melankolin. Du är redan förstörd. Du kan inte. Du saknar självdiciplin. Att inse faktumet. Känna saker, veta om... Trots att ni slänger era lögner i asniktet på mig, gång på gång.
Du är ju fin.

Försök sätta er in i situationen.
Aldrig kunna äta normalt. Alltid, alltid ångest. Över mat.
M.A.T.
Det mest basala i våra liv.

Men aldrig att ni skulle förstå, aldrig. För jag är fet. Då kan man inte tänka så. Då är man bara dum i huvudet.

Har sett Harry P. med familjen och L. Mycket bra, jag är nöjd. Till skillnad från G, som läser boken precis innan hon ser den, och blir besviken. Fel taktik, baby.

By the way, så träffade jag den sistnämnda igår. Hon gör mig glad.
Det var bra.

Varför gör det ändå ont i magen?

VISST KÄNNS DET FINT ATT VA VID LIV
EN DAG TILL?
VISST KÄNNS DET FINT NU,
HURRICANE?

Det sägs att tonåren är identitetssökandets och den eviga ovisshetens tid, då man utan uppehåll funderar frenestiskt på vem man egentligen är. Ångestnätter, raseriutbrott, såpbubblor, kärleksnästen, te, Evanescence, svarta kjolar, Håkan Hellström, randiga tröjor, tupperat hår. Regnbågskavalkaden av tappra försök till att hitta hem. Hur gör man? Jag undrade alltid.

Men när är man klar? För jag har inte hittat hem ännu. Fortfarande kastas jag mellan Winnerbäckande tedrickningar, mörka Kentnätter och bubblande skratt, akompanjerade av Miss Li. Måste man bli vuxen? Min rädsla för att hamna i den grå mallen och smälta in bland rakryggade kostymnissar och vindränkta parmiddagar är för stor för att jag ska låta mig själv bli det. Ändå finns visst en ihållande förväntning från de flesta håll, att man så fort man närmar sig de aderton, ska ha blivit MOGEN. Som en jävla frukt. Man ska ha skakat av sig allt vad ångestnätter heter och kunna klara sig själv. Inte behöva någon. Inte vara rädd.

Men fan vad rädd man är.

Till andras förtret, tar jag på mig mitt pärlhalsband och fyller öronen med Håkan. För där är jag fortfarande lite hemma. Det vill jag aldrig lämna.

Folk frågar varför. Jag vet inte. Jo, det är klart som fan att jag vet, men jag orkar inte.
Tänk er att ni måste sälja en av de största och viktigaste bitarna av era liv.
För att det inte finns tid.

Vadå inte FINNS tid? Tid är väl oändligt! Ett urfånigt begrepp, som bara är skapat för att fängsla oss. För att begränsa våra liv. Jag hatar tid, för den räcker aldrig till. Vi ger upp drömmar, för vi har inte tid.

Men nu är det bestämt. Snart är hon inte min längre.

Alltså, blogguppehåll på sisådär två veckor är väl bara ett tecken på att man faktiskt existerar?! Att man, såattsäga, har ett liv. Nu säger vi i alla fall att det är så.

Öland. Ja, det är dit jag har styrt min kosa och landat nu under hela juli. I fredags åkte en skara bestående av mig, L, mami och papi ner till ön och Kollbergården. En minisemester blev det under helgen, sen for tre hem till Stockholm och lämnade mig kvar. Och det harv arit jobbigt. Trots att jag jobbar hela dagarna, så vaknar jag med ont i magen av oro, hemlängtan och lite obehag. Carro och Anna har hjälpt mig få bukt med det, men det är inte roligt att vara ifrån den människan man älskar mest av allt i hela världen. Jag orkar inte ens ta hand om min häst. Har ingen energi kvar till att kampas med henne och försöka få henne att förstå. Så hon vilar. Jag vilar inte.

Men vet ni? På fredag morgon får jag ledigt tre dagar för att fara till Stockholm och fira ett år med min fantastiska kvinna. Min älskade knorrovich, min mullehu, lilla fossing, gullesnuttan. Mitt allt.

Dock har ridandet av en viss Hrimnir resulterat i skavsår på insidan av vänstra ringfingret, så förlovningsringen fick giva plats åt ett skavsårsplåster. Som gräddan på moset fick jag i natt en fruktansvärd panikattack av en muskelsträckning i revbensmuskeln. Det gjorde så satans ont, ni vet sådär när det hugger till så fort ni andas, och det resulterade i en muskelinflamation av något slag som har hållt i sig i snart ett dygn. Svårt att andas, alltså. Då är det spännande att rida turer, vill jag lova.

Nåväl, det här var väl noll intressant för er och 100% bra för mig, eftersom jag nu strukturerat allt det som hänt den senaste veckan. Hare nice!