jag bidar tiden, och det kommer ta tid

Alltså, blogguppehåll på sisådär två veckor är väl bara ett tecken på att man faktiskt existerar?! Att man, såattsäga, har ett liv. Nu säger vi i alla fall att det är så.

Öland. Ja, det är dit jag har styrt min kosa och landat nu under hela juli. I fredags åkte en skara bestående av mig, L, mami och papi ner till ön och Kollbergården. En minisemester blev det under helgen, sen for tre hem till Stockholm och lämnade mig kvar. Och det harv arit jobbigt. Trots att jag jobbar hela dagarna, så vaknar jag med ont i magen av oro, hemlängtan och lite obehag. Carro och Anna har hjälpt mig få bukt med det, men det är inte roligt att vara ifrån den människan man älskar mest av allt i hela världen. Jag orkar inte ens ta hand om min häst. Har ingen energi kvar till att kampas med henne och försöka få henne att förstå. Så hon vilar. Jag vilar inte.

Men vet ni? På fredag morgon får jag ledigt tre dagar för att fara till Stockholm och fira ett år med min fantastiska kvinna. Min älskade knorrovich, min mullehu, lilla fossing, gullesnuttan. Mitt allt.

Dock har ridandet av en viss Hrimnir resulterat i skavsår på insidan av vänstra ringfingret, så förlovningsringen fick giva plats åt ett skavsårsplåster. Som gräddan på moset fick jag i natt en fruktansvärd panikattack av en muskelsträckning i revbensmuskeln. Det gjorde så satans ont, ni vet sådär när det hugger till så fort ni andas, och det resulterade i en muskelinflamation av något slag som har hållt i sig i snart ett dygn. Svårt att andas, alltså. Då är det spännande att rida turer, vill jag lova.

Nåväl, det här var väl noll intressant för er och 100% bra för mig, eftersom jag nu strukturerat allt det som hänt den senaste veckan. Hare nice!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0