visst känns det fint nu, hurricane?

Det sägs att tonåren är identitetssökandets och den eviga ovisshetens tid, då man utan uppehåll funderar frenestiskt på vem man egentligen är. Ångestnätter, raseriutbrott, såpbubblor, kärleksnästen, te, Evanescence, svarta kjolar, Håkan Hellström, randiga tröjor, tupperat hår. Regnbågskavalkaden av tappra försök till att hitta hem. Hur gör man? Jag undrade alltid.

Men när är man klar? För jag har inte hittat hem ännu. Fortfarande kastas jag mellan Winnerbäckande tedrickningar, mörka Kentnätter och bubblande skratt, akompanjerade av Miss Li. Måste man bli vuxen? Min rädsla för att hamna i den grå mallen och smälta in bland rakryggade kostymnissar och vindränkta parmiddagar är för stor för att jag ska låta mig själv bli det. Ändå finns visst en ihållande förväntning från de flesta håll, att man så fort man närmar sig de aderton, ska ha blivit MOGEN. Som en jävla frukt. Man ska ha skakat av sig allt vad ångestnätter heter och kunna klara sig själv. Inte behöva någon. Inte vara rädd.

Men fan vad rädd man är.

Till andras förtret, tar jag på mig mitt pärlhalsband och fyller öronen med Håkan. För där är jag fortfarande lite hemma. Det vill jag aldrig lämna.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0