rusning

Ibland vet man inte riktigt var man är, eller ens vart man är på väg. Man stannar upp, lyssnar, ser sig omkring, men ingenting kan avgöra var man har hamnat. Jag rensar kläder sådana kvällar. Tar ut, tar bort. Men när gamla trasor och sjalar försvinner, vad sätter man i deras ställe? Vad fyller man tomrummet med efter sanering och utrensning? Jag vill inte ha tomrum. Men jag vill ha luft. Jag vill känna att det finns plats, att jag får plats, att ingenting trängs undan. Att det finns möjlighet för påfyllnad, utbyte. Svängrum. Jag behöver svängrum, men inte tomrum. Inte vakuum. Det är skrämmande.

När man inte riktigt vet var man är, så är det svårt att kunna ta ett nytt steg. Att kunna tänka en bit framåt. Jag flyter istället i tyngdlöst läge och vet inte riktigt om jag vill där ifrån - eller om jag vill stanna. Abivalens, sa A till mig. Att jag känner konstant ambivalens, gentemot allt. Ibland är det rätt så skönt, att bara flyta runt i det tyngdlösa, men det kan också skänka en flera perioder av sömnlösa nätter. Bland annat.

Är man en dålig människa om man behöver svängrum? Mitt ihärdigt ihållande dåliga samvete över nästan precis allt, gör det svårt att se på saker mer objektivt. För jag kan inte se att jag är värd något svängrum. Ändå törstar jag efter det ibland, efter litet avstånd, lite distans. Får man göra det?

Och mitt i allting vill jag bara vara nära. Så ofattbart nära. Hålla henne intill mig, höra hjärtslagen, andetagen. Som om jag skulle gå av på mitten, om hon inte var nära mig just nu.

Ambivalens?