gamla tider och framtider
Kan ni ibland känna en väldig, väldig stark längtan till allt som komma skall? Alltså, till allting som ligger framför en? Jag får panik ibland, när det känns som att jag inte kommer framåt tillräckligt fort. Som om jag vill för mycket. Eller, inte för mycket, jag bara vill så jävla mycket. Alla planer som bildas i mitt huvud under bussfärder, sömnlösa nätter, mysstunder med L, långa duschar och yogapass. Allting är liksom utstakat redan. Eller nja, så punktlig är jag väl inte, helst vill jag att livet ska bringa mig massvis med överraskningar och liksom putta mig av banan - då kan man ta nya, spännande beslut och hamna på helt nya banor. För att i slutändan komma fram till ett mål. Ödet finns.
Hur ska vi kunna utvecklas framåt och ha drömmar om vi kan vår historia? Det är den som formar oss, knådar och kavlar tills vi blivit de vi är. Sen fortsätter den forma oss, hela våra liv. Knådar och knådar. Allt som oftast har man sitt förflutna att tacka för de framsteg man gör. För utan misstag blir det inga nya tag och verkligen inga framsteg.
Det förflutna har en tendens att innehålla en del mindre bra delar och av någon dum anledning finns det en stark dragningskraft till vissa sådana. Kan man ha en sjukdom hela livet, utan att den alltid syns? Kan den finnas och påverka mig utan att det alltid märks? Ibland är jag rädd för det. Det finns för mycket med gamla vanor som lockar och hur mycket min friska del av hjärnan vill stå emot, så finns det en sjuk del i bakhuvudet som kämpar åt ett annat håll.
Åh, min huvudvärk ger sig fanimig aldrig. Längtar efter min häst lite. Imorgon är det 8 månader med L. PUSS
(Just det, kolla in min hemsida, om ni inte gjort det.)
Hur ska vi kunna utvecklas framåt och ha drömmar om vi kan vår historia? Det är den som formar oss, knådar och kavlar tills vi blivit de vi är. Sen fortsätter den forma oss, hela våra liv. Knådar och knådar. Allt som oftast har man sitt förflutna att tacka för de framsteg man gör. För utan misstag blir det inga nya tag och verkligen inga framsteg.
Det förflutna har en tendens att innehålla en del mindre bra delar och av någon dum anledning finns det en stark dragningskraft till vissa sådana. Kan man ha en sjukdom hela livet, utan att den alltid syns? Kan den finnas och påverka mig utan att det alltid märks? Ibland är jag rädd för det. Det finns för mycket med gamla vanor som lockar och hur mycket min friska del av hjärnan vill stå emot, så finns det en sjuk del i bakhuvudet som kämpar åt ett annat håll.
Åh, min huvudvärk ger sig fanimig aldrig. Längtar efter min häst lite. Imorgon är det 8 månader med L. PUSS
(Just det, kolla in min hemsida, om ni inte gjort det.)
Kommentarer
Trackback
