rusning

with all your lies
you're still very lovable
I toured the light
so many foreign roads
for Emma, forever ago

Mamma och jag står i affären och ska välja bacon till middagen. Valet står mellan Änglamarks och Scans ekologiska.

Jag: Änglamarks är billigare (läs: försöker vara ekonomisk OCH ekologisk).
Mamma börjar läsa på förpackningen.
Mamma: Ja okej, kött från danmark, tyskland...
Jag läser på Scans förpackning.
Jag: Ta den här istället, det är svenskt kött. Bättre att äta svenska vanvårdade grisar än utländska.

Om natten genomgår alla ting en förändring, en uppgradering till något mer intensivt; känslor blir känsligare, mörkret blir mörkare och intryck når oss på en helt annan nivå. En medvetenhet smyger sig in och plötsligt blir tygets struktur tydligare, huden kallare och tankarna forcerar våra sinnen med större kraft. Vi blir svagare - och starkare. Vi blundar hårdare, men ser ändå mer.

När jag var liten var natten en mardröm i dess renaste form; jag behövde inte ens falla i sömn för att uppleva rädsla, skräck och ångest. Mina lakan var snurrade och mina kinder våta redan innan jag hade somnat. För mig var sömn direkt kopplat till ensamhet, mardrömmar (ickemetaforiska sådana) och känslor av att inte ha kontroll. Jag kunde ligga vaken i timmar utan att våga blunda, skräckslagen över att mamma kunde dö medan jag sov. Tyvärr var ensamheten som infann sig när alla andra hade somnat och jag var den enda levande varelsen på jorden, som fortfarande var vaken, exakt lika skräckinjagande. Varje kväll uppstod alltså ett extremt dillemma: somnade jag, så skulle hela min familj (och säkert resten av världen) dö och jag skulle bli ensam kvar; om jag inte somnade, blev jag ändå ensam och fick genomlida all ångest och rädsla själv. Hela proceduren kring att sova blev så laddad, att det svarta hålet i magen kunde börja växa redan efter middagen; vissa morgnar kunde jag få ont i magen av tanken på den kommande kvällen. Det blev absurt. Jag var nio år och hade värre sömnproblem än mina föräldrar.

Jag vill skriva att det har förändrats och blivit bättre, men det vore min största lögn någonsin. För natten är fortfarande skrämmande och mörk; mina lakan är frotfarande vridna innan jag somnat och jag är fortfarande rädd. Livrädd. Och ibland undrar jag om det kommer förbli så, resten av mitt liv? Kommer det alltid vara lika ensamt?

Det är så smycket skit. Det snurrar i huvudet, absorberar hela min tankeverksamhet och jag försöker att inte tänka, undviker att beröra det som gör ont. Stockholm är enkelt, ingen frågar och det finns inte så många jag kan såra genom att vara en degformad zombie, som inte ens orkar svara på tilltal. Om det faktum att jag inte har gjort en enda skoluppgift under hela veckan är positivt eller inte vet jag inte. Allt jag levde för för någon månad sedan är plötsligt oviktigt, som om mitt väsen rymt hemifrån och lämnat ett skal kvar för självutplåning. Och oavsett hur många kilometer jag går är det samma ord, samma meningslöshet och uppgivenhet jag hittar när jag kommer tillbaka.

Meningen var att jag skulle stanna i Stockholm till onsdag nästa vecka, men jag fick nyss ett spydigt mail av skolan där det stod att min ledighet inte hade beviljats. Därför borde jag åka tillbaka nu på en gång, för att inte få massvis med frånvaro och skäll och besvikna blickar. Men med tanke på att jag gjort noll av det jag borde ha gjort, så kommer jag få det i alla fall. Åtminstone besvikna blickar. För det är sådant jag inte får göra - låta bli att göra sådant jag borde. Det är fel, fult och smutsigt. De vet att jag kan prestera och om jag inte gör det, vem tror de då att jag är? Hur ska de då se på mig?

En vecka av ickestress blåste bort lika fort som det där mailet raderades från min inkorg. Det är så hopplöst.

now she all mine, we're drinking more wine

Varför blir svenska folket så förvånade när bilder på vanvårdade grisar offentliggörs? Som om det var något nytt och främmande - något som bara förekom utanför Sveriges trygga helyllegränser. Något USA skulle kunna stå för, kanske? Well, welcome to reality. Det pågår på våra gårdar, med alla typer av djurslag (läs: inom den kommersiella uppfödningen) och det är ingen raritet! Det är bara synd att det ska behöva gå så långt och kräva sådana extrema förhållanden för att människor ska reagera. Nu har Scan vidtagit drastiska åtgärder och sagt upp leveransen från ett 40-antal grisfarmar - bland annat från Lars Hultström, som sitter i Scans egna styrelse och är LRF-förtroendeman. Intressant att de högt upsatta männen inom djurhållningen, ofta är de som visar sig vara de svarta fåren? Jag sätter min Muse-dvd på att det snart kommer upp flera saker till ytan; om värphöns, kycklingar och kor.

För att väga upp med något upplyftande; Barack Obama kommer att närva vid Klimatkonferensen i Köpenhamn 9 december. Trots att han, enligt tv4-nyheterna, inte kommer att närvara vid de sista dagarna av konferensen, då de viktigaste besluten skall fattas, och trots att USA endast är beredda att sänka sina utsläpp med 17% (jmfr. EU 20%), så är det här ett stort steg i rätt riktining. Med ett omdiskuterat Nobelpris runt halsen och en hälsoreform att genomföra, måste jag säga att han gör relativt bra ifrån sig. Många anser att det går för långsamt och att han borde rappa på med sina löften om ett nytt, bättre USA, men med tanke på att han idag är en av världens mäktigaste personen och styr världens enda stormakt, så kanske han kan få lite tid på sig. Förhoppningsvis gör han oss inte besvikna. Förhoppningsvis.

http://smp.se/nyheter/lobbyn/gaykulturen-och-dess-morka-baksida(774593).gm

"Det är inte ovanligt att ha flera partners per år. Intresset för varaktiga partnerskap/äktenskap är i själva verket mycket lågt och kan räknas i promillen. Även våldsinslagen mellan homosexuella par kan vara mycket högre än mellan heterosexuella par."

"Statistik från Statistiska centralbyrån i Sverige visar att efterfrågan för registrerat partnerskap är extremt liten i Sverige. Det är nog inte så många som lever på det viset säger en partnerskapsförrättare i Jönköpings län."

"Enligt studien kan en genomsnittlig homosexuell avverka upp till 22 partners per år"

Vidriga, vidriga människa.

hold me, tell me everything's ok
show me there's a way to beat the monster
save me, make it go away

Vänta ett tag... Var har jag sett det här förut?

Helt ärligt så vet jag inte vad jag förväntade mig av den här filmen egentligen; den var mest ett tidsfördriv för att underhålla mitt något miserabla sinne, som för tillfället valt att bosätta sig i ett svart hål. Med andra ord hade jag kanske inga förväntningar alls på den och det var, minst sagt, en jävla tur det.

Bortsett från att Sergels salong ett är pinsamt liten för att vara biografens största och att jag varken hade dricka eller godis att underhålla mig med, så började det helt okej. Om det berodde på att jag mentalt var ett oskrivet blad, eller om filmen faktiskt hade en vettig början låter vi vara osagt, för det tog inte många minuter innan feel good-känslan ersattes av ren förvirring. Vi fick möta filmens olika huvud- och bipersoner, alla inom loppet av tio minuter, vilket medförde ett smärre kaos i min inte alltför övertygade hjärna. Vad gör han där? Och vem är HON?

Till slut föll ändå pusselbitarna av människor på plats och jag kunde lugnt koncentrera mig på handlingen (vilken handling?). Under tiden av min förvirring hade tydligen hela LA hamnat under vatten och en vulkan haft utbrott i Yellowstone. Hm, spexat. Men vänta ett tag, var inte det där USA:s president? Åh, han offrar sitt liv. Så originellt.

Trots alla sprickor i marken, jordbävningar och tsunamis, så var det enda jag kunde tänka på under nästan hela filmen hur fruktansvärt törstig jag var. Om det var flodvågorna (läs: de inte alls så fascinerande animeringarna) eller inte, det lämnar vi ånyo åt sidan. Dock kan jag inte undgå att reflektera över hur otroligt mycket déjà vu-känsla jag fick av filmens familjekoncept; pappan hämtar ungarna hos ex-frun (mamman), som skaffat en ny och enligt ungarna roligare man. Ungarna, lillasyster och storebror, tycker att pappa suger. Pappan försöker ändra ungarnas åsikt genom desperata försök till gemenskap, under vilka själva katastrofen inträffar. Familjen återförenas när pappan räddat världen och alla blir glada. Låt mig tänka... Världarnas krig?

Ska jag vara ärlig, så är jag fruktansvärt mätt på amerikanska domedagsfilmer. Hur många har vi haft? Sju? Tio? Alla lika förutsägbara, alla lika usla. Independence day, Armageddon, Godzilla, The day after tomorrow, 28 dagar senare... Varför, undrar jag då, väljer man att göra ytterligare en, som dessutom är sämre än alla de tidigare? Den innehåller inte ens ett roligt skämt! Den har snott storyn från både tidigare filmer och bibeln, hur lågt kan man sjunka?

När filmen väl började närma sig sitt slut (jag trodde aldrig att det skulle komma), så valde man naturligtvis att dra ut på det, som för att späda på tittarnas lidande. Kampen om överlevnad skulle självfallet fortsätta in i de sista minutrarna, sekunderna och till och med EFTER dem. Det var så plågsamt att jag ägnade min sista uppmärksamhet åt de stackars satarna bakom mig, som inte verkade mer nöjda med filmen än jag var.

Förhoppningsvis inser Roland Emmerich att  det här, i tittarnas ögon, faktiskt bara var ännu en av hans dåliga domedagsfilmer och står emot suget om att försöka övertyga oss med ytterligare en. Överlåt det till tyskarna, de kan göra bra undergångsfilm (läs: Das Boot).

God natt.

Den fruktansvärda känslan av att inte passa in. Av att längta efter något annat, något större. Att inse att alla ens drömmar hittills bara har varit en spillra av de möjligheter som erbjuds. Jag vill bort. Vill se världens, vill upptäcka och hitta hem. För just nu känns ingenting som hem, ingenting känns tryggt. Jag vill bort. Vill hitta hem.

 

seems I've kept this for myself
far too long
and I know it’s to late now
it’s just that friends like you and I
don't fall in love right
still that’s what I’ve done
you don’t see it
no you never saw the signs
but it’s all over town
and there’s one thing you should know
one thing you should know
nobody loves you like I do

who’s gonna walk you home
gonna stand by your porch
stay til’ the lights go on
tonight is driving me crazy

det finns inget värre i denna värld, än rädsla

Nu är det så, att jag står inför ett väldigt stort val. Jag har legat i sängen hela dagen och varit sjuk (på riktigt) och mamma tror att jag har influensa. Inte baconfebern, utan vanlig svenssoninfluensa. Hon tycker att jag ska åka hem, så att jag inte smittar. Men å andra sidan, så måste jag stanna på skolan för jag har tusen miljarder saker jag måste göra. Dessutom skall vi i elevrådet åka till Gävle på lördag och gå på seminarium om hur man förbättrar sitt elevråd. Alltså: åka hem och bli frisk, utan att smitta någon, men missa massor i skolan (bl.a. ett tal i svenska c som jag peppat mig själv inför i två veckor nu), eller stanna kvar och antagligen inte bli frisk eftersom jag måste vara i skolan, men få allt skolarbete gjort. Hjälp?

Att försätta sig själv i utplånande situationer är något jag, vid det här laget, är expert på. Hur jag än försöker, så hamnar jag i slutändan alltid i en position där jag måste fixa allting. Lösa problemet. Allt detta på grund av att jag inte klarar av att saker och ting inte blir gjorda. Om ingen annan engagerar sig, då måste ju jag rimligtvis göra det. Så är det. Annars går jorden under.

Och hur mycket jag än anstränger mig för att hålla saker flytande, så räcker jag aldrig till. Jag litar blint på min egna organisatoriska och systematiska fömåga, men ändå är det alltid någonting som faller. Alltid någonting som inte blir bra. Och då kan jag lika gärna ge upp. För är jag inte tillräcklig, då är jag ingenting. Då är jag fullkomligt värdelös.

Det är kallt och jag är ensam i natt. T är hos J och jag undrar hur jag ska strukturera upp den här natten, som kan bli väldigt lång. Fyra-fem tippar jag på, då brukar jag somna av ren utmattning. Patetiskt. Har i alla fall en del skolarbete som behöver göras pronto, så det passar ju utmärkt med en sömnlös natt.

vad är det ingen ska få se
som ingen inte redan sett?

Tänk så fort det gick när du väl släppte taget. Så jävla fort. Och jag som, på fullaste allvar, trodde att du skulle dö. Det var därför jag var beredd att ge upp allt som var viktigt för mig. Jag trodde inte att du skulle överleva. Jag höll på att dö själv, av din gråt och dina skrik och din panik. Det gör fortfarande ont.

Det blåser. Du fattar inte att jag är livrädd, va? Att jag inte tror att jag klarar det här, egentligen. Men jag låtsas inte om något, för vem skulle folk tro att jag var, om jag inte klarade mig? Om jag gick sönder?

T andas tugnt bredvid mig. Att höra att någon existerar bredvid mig är nyckeln till sömn, annars går det inte. Annars går det inte alls.