rusning

Att försätta sig själv i utplånande situationer är något jag, vid det här laget, är expert på. Hur jag än försöker, så hamnar jag i slutändan alltid i en position där jag måste fixa allting. Lösa problemet. Allt detta på grund av att jag inte klarar av att saker och ting inte blir gjorda. Om ingen annan engagerar sig, då måste ju jag rimligtvis göra det. Så är det. Annars går jorden under.

Och hur mycket jag än anstränger mig för att hålla saker flytande, så räcker jag aldrig till. Jag litar blint på min egna organisatoriska och systematiska fömåga, men ändå är det alltid någonting som faller. Alltid någonting som inte blir bra. Och då kan jag lika gärna ge upp. För är jag inte tillräcklig, då är jag ingenting. Då är jag fullkomligt värdelös.

Det är kallt och jag är ensam i natt. T är hos J och jag undrar hur jag ska strukturera upp den här natten, som kan bli väldigt lång. Fyra-fem tippar jag på, då brukar jag somna av ren utmattning. Patetiskt. Har i alla fall en del skolarbete som behöver göras pronto, så det passar ju utmärkt med en sömnlös natt.

vad är det ingen ska få se
som ingen inte redan sett?