diving too deep
Om natten genomgår alla ting en förändring, en uppgradering till något mer intensivt; känslor blir känsligare, mörkret blir mörkare och intryck når oss på en helt annan nivå. En medvetenhet smyger sig in och plötsligt blir tygets struktur tydligare, huden kallare och tankarna forcerar våra sinnen med större kraft. Vi blir svagare - och starkare. Vi blundar hårdare, men ser ändå mer.
När jag var liten var natten en mardröm i dess renaste form; jag behövde inte ens falla i sömn för att uppleva rädsla, skräck och ångest. Mina lakan var snurrade och mina kinder våta redan innan jag hade somnat. För mig var sömn direkt kopplat till ensamhet, mardrömmar (ickemetaforiska sådana) och känslor av att inte ha kontroll. Jag kunde ligga vaken i timmar utan att våga blunda, skräckslagen över att mamma kunde dö medan jag sov. Tyvärr var ensamheten som infann sig när alla andra hade somnat och jag var den enda levande varelsen på jorden, som fortfarande var vaken, exakt lika skräckinjagande. Varje kväll uppstod alltså ett extremt dillemma: somnade jag, så skulle hela min familj (och säkert resten av världen) dö och jag skulle bli ensam kvar; om jag inte somnade, blev jag ändå ensam och fick genomlida all ångest och rädsla själv. Hela proceduren kring att sova blev så laddad, att det svarta hålet i magen kunde börja växa redan efter middagen; vissa morgnar kunde jag få ont i magen av tanken på den kommande kvällen. Det blev absurt. Jag var nio år och hade värre sömnproblem än mina föräldrar.
Jag vill skriva att det har förändrats och blivit bättre, men det vore min största lögn någonsin. För natten är fortfarande skrämmande och mörk; mina lakan är frotfarande vridna innan jag somnat och jag är fortfarande rädd. Livrädd. Och ibland undrar jag om det kommer förbli så, resten av mitt liv? Kommer det alltid vara lika ensamt?
När jag var liten var natten en mardröm i dess renaste form; jag behövde inte ens falla i sömn för att uppleva rädsla, skräck och ångest. Mina lakan var snurrade och mina kinder våta redan innan jag hade somnat. För mig var sömn direkt kopplat till ensamhet, mardrömmar (ickemetaforiska sådana) och känslor av att inte ha kontroll. Jag kunde ligga vaken i timmar utan att våga blunda, skräckslagen över att mamma kunde dö medan jag sov. Tyvärr var ensamheten som infann sig när alla andra hade somnat och jag var den enda levande varelsen på jorden, som fortfarande var vaken, exakt lika skräckinjagande. Varje kväll uppstod alltså ett extremt dillemma: somnade jag, så skulle hela min familj (och säkert resten av världen) dö och jag skulle bli ensam kvar; om jag inte somnade, blev jag ändå ensam och fick genomlida all ångest och rädsla själv. Hela proceduren kring att sova blev så laddad, att det svarta hålet i magen kunde börja växa redan efter middagen; vissa morgnar kunde jag få ont i magen av tanken på den kommande kvällen. Det blev absurt. Jag var nio år och hade värre sömnproblem än mina föräldrar.
Jag vill skriva att det har förändrats och blivit bättre, men det vore min största lögn någonsin. För natten är fortfarande skrämmande och mörk; mina lakan är frotfarande vridna innan jag somnat och jag är fortfarande rädd. Livrädd. Och ibland undrar jag om det kommer förbli så, resten av mitt liv? Kommer det alltid vara lika ensamt?
Kommentarer
Trackback
