det är så logiskt, alla fattar utom du

Tiden flyter förbi, oberörd. Dagar blir veckor, jag hinner inte med men det känns bra. Egentligen känns det bra. Att inte ha koll, att inte känna att jag borde ha koll. Att låta saker ske utan vidare eftertanke. Att flyta på en våg och inte riktigt bry mig om när den hade tänkt sluta.

Det har gått en hel vecka utan att jag har brytt mig om skolarbete eller ens tittat i min kalender. Det är så olikt mig, det är inte så jag tänker mig själv. Antagligen är det inte sådan jag framstår heller. Min illusion av mig själv har alltid varit en manisk människa, med total koll och ett tvångsmässig pluggsystem. Jag har alltid koll. Nu har jag inte det.

Det finns faser i livet, som jag tror att jag har missat. Utveckligen liksom hoppade över dem. Att släppa kontrollen tror jag är en sådan fas. Och den kommer nu, när det är meningen att jag ska bli vuxen och förståndig och ansvarfull och tant. Det är fruktansvärt skrämmande, samtidigt som det känns som att en längtan, som har suttit väldigt, väldigt långt inuti mig, liksom smugit sig fram. För trots att jag vrider mig i ångest och självhat över hur lite kontroll jag har över mig själv och mitt liv, så är jag lite fri. Lite.

Tankegångar har börjat nysta sig innanför pannbenet också, sådana som inte funnits tidigare. Vad ska hända sen vem ska jag bli hur ska jag klara mig utan allt det här hjälp hjälp hjälp. Hjärtat går av på mitten, det är för mycket känslor för att jag ska hinna sortera ut allt som är viktigt. Varför känner jag såhär hur gick det här till vad ska jag göra nu vem vem vem ingen hör. Konsten att veta vad som är rätt och fel har också suddats ut. Mitt vanliga vett har blivit utbytt mot något mer i likhet med en virrig fjortonårings. Och helt plötsligt kan jag börja gråta. Bara för att jag inte vet. För att det gör så jävla ont. Alltihop.

Man öppnar sig för människor, tänker att den här gången, den här gången kanske det är någon jag kan lita på. På sanning. Men varje gång blir det köttmarknad inanför bröstet, när man inser att nej, människor är inte att lita på. Ingen ska få komma nära, ska få peta på det som ligger bakom den fasad man varje dag visar upp. För visst är man alltid delad i två; en inre och en yttre. Båda är på riktigt. Den sistnämda bara undanhåller en del av sanningen.

Kommentarer
Postat av: Carro

Jag finns alltid här för dig vännen hoppas du vet det! <3

2009-09-28 @ 08:24:09
URL: http://caaroos.blogg.se/
Postat av: A

Jag finns här också, fast lite längre söderut:-)och JAG blir snart tant inte du;-)



Kram gumman

2009-09-28 @ 09:39:45
Postat av: Cami

-agree-



"Akta sälen" är och förblir ett livsmotto för mig. Det är liksom bäst så, fastän det känns värst också. Man har så tunga hemligheter inom sig, vill man luta sig emot någon en stund kan det bli för mycket att bära för den personen. Den kanske inte orkar. Hur ska man veta det? Det syns inte utanpå.



Det fina med tillit är att det är lite av en utbyteshandel och så länge vägen är öppen åt båda håll gör det en gott. Men med tiden gör alla dessa vägarbeten och broar som rasar, att en väg ibland aldrig blir densamma som den var förut.



Fast då, Cajsa. Kan man lära sig tycka om den lappade vägen. Eller så rattar man åt ett annat håll, för vägar äro oändliga.

2009-09-28 @ 13:25:07

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0