på natten blir det hemska mycket värre än det är
Ibland drömmer jag om att vara en känslokall människa. Om att inte känna något alls, faktiskt. Jag vill så gärna sova, men så fort jag slutar fokusera på något av mening så kryper alla smetiga känslor in under huden och äter upp mig. Som parasiter. Allting blir så påtagligt på natten, mer verkligt. Allting känns. Ett stort nystan av sådant jag skjutit ifrån mig, allt på en gång.
Var tar man vägen? Ingenstans. Göm dig.
Var tar man vägen? Ingenstans. Göm dig.
Kommentarer
Trackback