på natten blir det hemska mycket värre än det är

Ibland drömmer jag om att vara en känslokall människa. Om att inte känna något alls, faktiskt. Jag vill så gärna sova, men så fort jag slutar fokusera på något av mening så kryper alla smetiga känslor in under huden och äter upp mig. Som parasiter. Allting blir så påtagligt på natten, mer verkligt. Allting känns. Ett stort nystan av sådant jag skjutit ifrån mig, allt på en gång.

Var tar man vägen? Ingenstans. Göm dig.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0