rusning

Nu drar jag, min utväxt och mina pullor in till M. Förhoppningsvis däckar inte Skåne och förhoppningsvis tar min förkylning slut ungefär nu. Glhf allihop! Adieu!

Skåne och jag är seriösa cheyer. Vi pluggar. Eller, Skåne spelar sims och jag räknar ut mitt snittbetyg (19,75 - vet inte om jag ska skratta eller gråta). Nu kom Snadis också. Jag sa att jag var sugen på chips, då sa hon att jag skulle fylla ut mina tuttar med chips (ja, mina vänner tycker att jag har små tuttar). Sen vi kom på att det måste bli jävligt obehagligt för den bruden som någon gång kommer i fysisk kontakt med mina tuttar, när det krasar så fort stackarn rör vid dem. "Nä, det är lugnt smulan. Det är bara mina chipsinplantat". Jävligt avtändande.

Nej plugga var det, ja. Plugga. Plugga. Projektrapport.

Självklart är det tusen saker som borde göras. Mikrobiologin, till exempel. Och småföretagandeuppgiften. Och projektrapporten. Men det skulle innebära att hjärnan behöver arbeta och just nu är min hjärna mest fylld av snor och slem. Det är lika mysigt som det låter. Dessutom har någon placerat lite stålull i halsen. Och höjt kroppstemperaturen ett par grader. Suveränt, helt enkelt. I natt ska jag dessutom sova ensam, eftersom systrarna blond far till Orsa och tävlar. Men imorgon kommer M! Och då ska vi hem till en annan M och äta. Sen försvinner vi ut på äventyr (så mycket äventyr man nu kan ha i världsmetropolen Östersund). Först ska jag bara igenom högen med saker som måste göras. Och sova. Sen jävlar.

Rotar i gammalt skrot. Gamla papper, remisser, journaler. Det skrämmer mig, samtidigt som jag hoppas på att det ska ha någon form av läkande effekt. Att jag ska kunna förlika mig med mig själv. Acceptera det som hände och alltså öka chansen för att kunna acceptera det som komma skall. För nog kommer det saker jag måste kunna acceptera. Det är bara så svårt när man alltid är ute efter perfektion hos sig själv. Och när man innerst inne vet att perfektion inte existerar, fast man alltid får för sig att andra förväntar sig det av en. Att de bara ser allt det jag föraktar hos mig själv. Och tyvärr har de sakerna en tendens att synas extra bra. Kanske. God natt.

Nä men livet är ganska fint ibland. T sover som en gris och det är fortfarande ljust ute. På fredag kommer M, nästa torsdag åker jag och de två blonda till Stockholm och sen är det i princip inget kvar av de här tre åren. Sen har jag bara oändlga, tomma sidor i min kalender. Nu ska jag borsta tänderna, lyssna på nostalgimusiken och fila på the massive inlägg om exakt vilka låtar som berör mest. Toodles.

Ärade läsare, bloggen får nog stanna. Mitt stora ego behöver trots allt också en lekplats och här finns allt spelrum, som kan tänkas behövas för att tillgodose mitt uppmärksamhetsbehov. Kalasbra.

Idag, när jag hade redovisat och berättat om S. Lövestams Udda, frågade min mentor slash svensklärare slash engelsklärare om jag inte skulle ta och slänga ihop en bok. Okej, hon använde kanske inte just de orden, men i mina öron lät det sådär. Som om det var något man gjorde i en handvändning, att skriva en bok. Nu känner jag min mentor väldigt bra och vet att hon inte menade så, men jag kan inte låta bli att bli fruktansvärt besviken på mig själv för att jag inte "slängt ihop en bok" på sistone. För att jag inte slängt ihop något vettigt alls, över huvud taget, på sistone. Minns mina högstadieår av intensivt, självterapeutiskt skrivande. Ingenting blev bra och när jag läser texterna nu, så skäms jag oerhört. Men jag skrev åtminstone. Senast jag skrev något var under zombieperioden i höstas och det var dessutom på engelska. Horribelt. Det tråkiga är kanske inte att jag själv aldrig kan bli nöjd med det jag skriver, utan att jag har så vrickat mycket prestationsångest att jag helt har slutat. Det blir inte roligt längre, när jag inte kan låta min fanatsi arbeta fritt utan måste haka upp mig på var jag ska placera kommatecknet. Det blir krystat, stelt och pretentiöst. Som den här bloggen.

Hittade för övrigt min alldeles egna skattkista av nostalgi, när jag rotade bland gamla mappar på datorn; musik från hela senare delen av högstadiet fram till nu. Åh, ni förstår inte hur extremt starka känslor det finns kopplade till vissa låtar. Kanske gör en utförligare förklaring sen, för nu ska jag äntligen utnyttja alla de där 16 gb på min Ipod och knarka nostalgi under en timmes promenad.

Hur högt du än klättrar så faller du alltid ner. Missplacerade ord med riktad baktanke skjuter giftpilar rakt igenom din betongvägg av egenhändigt uppbringad självdiciplin. Alla nätter av självhat. Av analysering. Av misstro. Alla förgäves, för nu har allt rasat igen och helt plötsligt blev du sårbar. Nåbar. Barhjärtad. Tvingas svälja alla klumpar i halsen för att inte riskera att faktiskt säga allt det där du egentligen skulle vilja säga. Allt det du dunkat huvudet i väggen för. Allt det du inte kunnat undkomma. Det som river och sliter. Men inte låter du det sippra ut, inte. Inte tappar du fattningen. Du reser dig bara. Börjar om. Igen.

Okej, den där betänketiden kring bloggens vara eller icke vara får vänta. Det fanns för mycket som behövde bli sagt.

De flesta av mina vänner är heterosexuella människor, som identifierar sig som kvinnor. Det innebär att min vardag allt som oftast utspelar sig i heteronormativet, på alla sätt. Egentligen inte mig emot, men när man själv idenfierar sig som homosexuell kvinna och har starka åsikter kring samhällets syn på människor, då kan det bitvis bli väldigt understimulerande. Inte för att mina vänner inte har samma läggning eller åsikter som jag, vilket jag misstänker att många tror att jag menade, utan på grund av att jag hela tiden är i ständig kamp med det, som begränsar mig som människa. Med vårt heteronormativa samhälle. Medan de faktiskt är en del av det. Jag menar, jag ifrågasätter alltid varför vissa saker är som de är. Exempelvis när jag läser tidningen, ser på tv etc. och bilden av den perfekta kärnfamiljen målas upp i någon husgerådsreklam; jag vet ju att den bilden används, eftersom det är den som vi fått inpräntad och som blivit en stereotyp - det enklaste för vår hjärna att registera. På så sätt tilltalar den oss. Eller en del av oss. Och medan jag sitter där och svär och förbannar alla Sveriges reklambyråer, så tittar mina vänner lite undrande på mig och frågar varför jag blir så upprörd. Varför jag blir så upprörd? För att det är just dessa små, futtiga skitsaker som skapar NORMER, som skapar UTANFÖRSKAP och FÖRTRYCK. De drar lite på smilbanden när jag förklarar att det faktiskt sårar mig emmellanåt, att det ska vara såhär. Att Ugandas homosexuella riskerar få dödstraff. Att människor inte vet vilket omklädningsrum de ska välja, eftersom det bara finns Herr och Dam att välja mellan, medan de identifierar sig som något helt annat eller bara inte vet ännu. Att mina vän inte kan kyssa sin flickvän på stan, med risk för att faktiskt bli nerslagen.

Jag klandrar inte mina vänner. Jag älskar dem högt och mer än de anar, men någonstans blir jag nästan ledsen över deras likgiltighet genetmot hur andra människor har det. Samtidigt skulle jag aldrig kunna tvinga dem att ändra sina åsikter eller ens engagera sig. Vi är fria människor och alla ska kunna välja sina egna vägar och vad de själva tror på. Och det värmer mig ändå när de storögt nickar och utrister "herregud!" till något av mina moralkaketal om hur andra människor har det. Och när de själva börjar diskutera kring hur de har det, hur människor omkring har det och hur allting påverkar allt annat. För då vet jag att jag åtminstone sått ett litet frö av förståelse inom dem, som de kanske, kanske någon dag låter gro. Och det är nog därför jag älskar dem. För trots att vi i många anseende lever väldigt olika liv, med väldigt olika förutsättningar, bara på grund av vilka vi identifierar oss som så tycker de fortfarande om mig.

Tänker inte sätta min fot utanför huset idag. Solen lyser som en jävla strålkastare och himlen är sådär otroligt klarblå att det bländar skiten ur mig. Ja, jag tänker dra ner persiennen och låsa dörren och lägga mig under täcket. Jag tänker inte ens dricka te. Varför ska världen visa sig från sin finaste och varmaste sida, när jag bara har fruktansvärt hemska, självömkande, slitna och tjocka sidor att visa? Det är så jävla orättvist. Jag vill också vara fnittrig och sitta i solen och känna att nu, nu jävlar lever jag.

Varför ska det alltid vara sånt jävla krångel kring att tvätta? Är det inte fullt tvättschema så är det bannemig en tvättmaskin som inte fungerar. Och så arg jag kan bli på sådana skitsaker. Som i början av veckan när jag skulle tvätta ganska lite (fy skäms, jag vet, alltid full tvättmaskin...), då vägrar maskinhelvetet att centrifugera! Så tröjan i fråga, den var dyngsur. Fick lägga i handdukar och skit för att den envisa jäveln skulle göra som jag ville. Och nu så skulle jag hänga upp tvätten på tvättstället (eftersom torktumlaren inte fungerar, no comments), då rasar hela pajasen ihop! Dessutom så blev inte tvätten, som låg i tvättpåsen ren. Och, inte nog med det - när jag tittar ner i tvättkorgen så är det tvätt kvar. Jag förstår inte. Varför kan inte en sådan banal sak, som att tvätta få vara simpel och smärtfri? Nej, istället bor man i ett hus av åpna tonåringar, som inte kan se skillnad på sitt eget och andras tvättmedel. Bah!

Nåväl, jag är inte bitter. Ikväll är det fest och jag tänker inte låta tvättmisären förstöra en bra fredag, så det så. Fast jag måste nog flytta på tvättstället - det står rakt i skottlinjen för en full blondin och en full rödluva på väg in till rummet.

Mina heteronormativa blondiner är för söta ibland. Nyss:

T: "N, när rakade du benen sist?"

För tillfället sitter jag på golvet, N läser Blondinbellas eller någon annans blogg, medan T rullar runt i sängen, pillar mig i håret, smeker Ns ben och läser Ottar. Om ni visste hur mycket jag älskar dem.

T: "N, låt mig ha min hand innanför dina byxor!"
N: "Jag kommer prutta..."
T: "Jag vill ta på dig!"

T: "Man måste väl inte ha sex hela tiden?"
Jag: "Men det är mysigt att knulla"
T: "Ja... Men inte med varann!"

Lyssnar på morgonpasset. Är ledig hela dagen, eftersom de andra har ridning och jag redan har gjort den biten av kursen. Såatteh. Nu finns det liksom inga bortförklaringar längre. Jag måste skriva projektrapporten. Måste, måste, måste. Det är så tråkigt när man inte har något att skylla på mer, när alla bra anledningar till att inte plugga är förbrukade. Har ingen lust att skriva den där rapporten. Men jag vill väldigt gärna ha ett betyg. Typiskt.

Funderar på att lägga ner bloggstackaren. Den håller på att hamna i kategorierna väldigt tråkig och jävligt lame. (Läs: den är redan där). Så nu ska jag noga överväga det här beslutet under några dagar och återkommer inom kort med ett besked. Kärlek till er stackare, som orkar läsa. En dag ska jag genomskåda vilka ni är. Adieu.

Kunde inte låta bli att skriva brev till fina människor när solen lyste in och T&S skrålade från datorn. Dessutom så satt (sitter) mina glasögon snett och hemma hade de tydligen snö, så skadeglädjen och vårkänslorna fick bli något bra. Två brev. Och lite ork.

Nu hunsar jag mig själv fram och tillbaka sådär igen. Låter min impulsivitet ta över, bara för att jag inte har ork att tygla den längre, som för att förnedra mig själv. För jag skäms. Skäms över att inte kunna sova, skäms över att inte kunna umgås med andra människor, skäms över att hamna långt ner igen och skäms över att få ångestdéjà vuer från svunna, melodramatiska tonårstider. Men det är så svårt att tag i sig själv. Och när impulsiviteten blandas med känslomässig instabilitet, då kan det gå hur som helst. Förhoppningsvis kommer det här tönteriet avta inom några veckor och möjliggöra lite kanalisering av den där impulsiviteten. Då ska jag öronmärka den till enbart positivt syfte. Ska bara komma förbi det här apatiträsket först. Sen. Jävlar vad jag ska tindra.

Minns inte vad jag längtade så efter förut. Minns inte mig själv ibland. Vill fånga dagar, ögonblick, stunder, men de flesta flyter bara omärkt förbi och blir en del av de miljontals, som man aldrig kommer ihåg. De som glöms bort och luckras upp i tristessen. Folk säger att man ska leva i nuet och fånga dagen, att varje stund är viktigt och att alla ögonblick är värda att ta vara på. Att allt det där är sådant vi lever på sedan. Men inget sådant fastnar i mitt nät. De flesta flyter bara omärkt förbi.

Försökte i ren desperation städa vårt rum. Det gick inte bra. Jag kom någon meter innanför tröskeln, bokstavligt talat. Fyllde två påsar med enbart skräp. Hittade diverse otrevligheter och insåg när jag stod och dammsög och T kom in med skitiga fötter, att det är ingen idé. På ett sätt gör det mig inget att det ständigt är stökigt och dammigt och skitigt, men jag har så fruktansvärt svårt att koncentrera mig när inte bara allt innanför pannbenet är kaos, utan även det runt omkring. Behöver ha struktur någonstans. Och vad är lättast att ta kontroll över om inte städning? Och mat. Skevt liv. Men ibland är det fint och bra att vara skev. För annars vore man så himla tråkig. Och hur kul är man då, om man är tråkig? Bättre att vara skev.

Ska ta tag i utseendet här snart. Såhär kan man faktiskt inte ha det. Synd att webbdesign inte är min starka sida, eh. Men det ä roligare än att skriva projektrapport på engelska.

T och jag fick världens bästa överraskning av N och J ikväll! Vi for ner till Torsta och kollade på lammen och kalvarna. Dog lite. Nu luktar det kossa och får i vårt rum. Fint som snus.

Kiwi är ett uttryck, som mellan mig och mina blondiner, T och N, har fått lite annan innebörd än enbart frukten. När jag kom in på rummet i morse efter frukost, så pratade T i telefon och utbrast följande:

- Alltså, jag har fullt med kiwihår i sängen!

Och sedan:

- Du, hur äter du din kiwi?

Det kan tilläggas då att hon själv åt en kiwi. Frukten, alltså. Ibland funderar jag på vem av oss tre som är mest lesbianisk. De två blonda har ett ganska bra försprång för tillfället.

Idag har jag druckit en halv liter blåbärssoppa. I ren rastlöshet. Hade velat gå en lång promenad, men på grund av min enorma björnskräck så kom jag som aldrig iväg. Och det är mer än patetiskt. Dessutom fanns det helt klart en risk för att blåsa iväg, eftersom någon har valt att placera jordens största fläkt precis här i Ås. Så omoget gjort. Vinden får hästen att se spöken överallt och tro att hon är en vildhäst. Inte kul.

Borde kanske ha skrivit en projektrapport idag. Och en tursimuppgift. Men jag ids inte. Aldrig att jag ids. Ändå får jag ångest över att jag inte vet vad jag ska göra med mitt liv i september, att jag inte vet om jag vågar vara volontär under Stockholm Pride och att tiden går alldeles för långsamt hela tiden, samtidigt som den gärna får stanna här ett tag. Tur att det finns en liten bänk vid ridhusväggen mot lägdan, för dit går det aldrig någon. Där kan man vara ensam. Och där går solen ner och dit når aldrig den där förbannade fläkten riktigt. Och där är det tyst.

På tal om stora beslut här i livet, så behöver den här bloggen rustas upp. En header vore på sin plats, så att säga. Men, som med allt annat i den här världen, så staplas det behovet i en hög och får helt sonika invänta bättre tider. Det kan vara en idé att hålla ordning på sig själv, innan man funderar över hur ens cyberspacedagbok har det. Eller? Jag spekulerar bara.

Att sitta i för stor kofta och sukta efter te. Sukta efter annat än det som finns här. Samtal och textmeddelanden kan skapa sådana enorma missfoster i en ens huvud. Bölder och tumörer, som värker och inte låter mig vara. Lyssnar på sånger om annat. Men vad är det där andra, som jag så ihållande söker? Hur ska man veta när man är glad? Och var kan jag fixa billiga stresstålighetsnivåer? Som om jag inte hade nog med melankoli. Eller förresten, jag är bara en sådan där som vill vara ensam. Och jag trivs med det, är det något som stör dig? Tydligen. Ja, vad är det som retar folk så enormt med att vilja vara ensam? Mitt enda husmorstips någonsin: Vill du reta folk, så säg dem att du är nykterist. Eller att du vill vara ensam. Och att du samtidigt är socialt inkompetent (läs: okompetent). För att du vill. Å andra sidan, så vore det på sin plats att skriva ett brev. Kanske till någon man inte har delat livet med på ett tag; som man inte riktigt har vågat konfrontera med sin existens på sistone. Det kan vara fint. På det sättet kan man göra folk glada. Ett sätt att göra folk mindre glada, är att vara den du är. För du är aldrig tillräcklig. Men det visste du antagligen redan. Man är nämligen bara tillräcklig för sig själv. Och då finns det väl ingen anledning att vara socialt kompetent? Mycket bättre att vara ensam.

Det absolut bästa med att gå på naturbruksgymnasium, är alla studiebesök man får göra. Idag var vi på Fjällbete, utanför Åre, och gosade med lammen. Lovely.

Är rik på upplevelser. Sara Lövestam besökte Café Alexis inne i stan och pratade om sin bok. Jag for dit och lyssnade, begrundade och blev glad. Köpte en bok och fick den signerad. Lyssnade lite mer. Ännu mer. Jag trivs med att lyssna på andra människors berättelser. Att höra deras version av livet. Det gör mig glad. Och Sara var väldigt rolig att lyssna på, hon hade inlevelse in i minsta detalj. Hon inspirerar. Men som alltid när jag blir inspirerad, så stannar allt av innan det hunnit bli en handling. Så nu ska jag sitta i min hörna och invänta att inspirationen behagar visa sig. Sen får vi se var den tar vägen med mig.

http://kroppsbild.wordpress.com

Behövs det sägas annat än att det är klockrent? Och så himla välbehövligt.

Creepy. Läste nyss om Zooey Deschanel och att hon är sångerska i She & Him, vilket jag inte visste. Vilken låt spelas på P3 precis just i denna stund? She & Him – In The Sun. Jag gillar inte sammanträffanden, de är obehagliga.

Har börjat drömma helt störda drömmar. Minns aldrig själva drömmarna, minns bara alla gånger jag vaknar och är helt disorienterad. I morse skrek jag tydligen också. Stackars roomie. A berättade om ett sätt att minnas sina drömmar, genom att skriva ner drömmen precis innan man vaknar helt. Hade velat göra det, men det blir som aldrig av. Skulle vilja minnas vad drömmarna handlar om och försöka tyda dem. A är bra på det, men jag kommer ju aldrig ihåg vad jag drömt när jag väl träffar henne.

Blondinerna bakar biskvier. Mitt egna matintag för dagen är under all kritik. Har tappat all form av aptit. Blir rädd för mig själv när jag inser att det gör mig nöjd. Att förlorad aptit liksom ger mig en orsak till att låta bli. Samtidigt som huvudet mycket väl vet att det inte är dit jag vill. Och att det förmodligen gömmer sig en monstruös hetsätningsperiod bakom det. Så jävla vrickat. Och vidrigt. Kan inte komma till ro med hur jag ska förhålla mig till mat. Ibland undrar jag om en skev relation till mat är något som förföljer en hela livet, eller om det faktiskt går att komma ifrån. För jag menar, jag är inte dum i huvudet. Jag vet precis vad som ska ätas och i vilken mängd och att man sedan ska röra på sig. Det förstår väl vem som helst. Det är bara det att allt det förvrängs och blir skevt i mitt huvud och tillslut är det inte meningen att en människa ska äta något alls - eller så tappar jag all kontroll och det blir en överätningskatastrof utan dess like. Och när man sedan ändå på något sätt lyckats ta sig ur det värsta ätsjuka, då är det så fruktansvärt svårt att veta vem man ska lyssna på eftersom ens egna omdöme inte liksom är helt och hållet att lita på. Vilka av alla kostråd ska man ta till sig? När man själv är omyndigförklarad i mat- och ätvärlden.

Alltså, de flesta av er som läser vet att jag har en häst. En islandshäst. Som heter Alda. Och hon är världens gosigaste och bästa, trots att hon har en hel del fuffens för sig och ibland inte riktigt gör som man vill. Men det är nog därför jag tycker så mycket om henne. För det vet ni också; att jag älskar det lilla pyret något obeskrivligt.

Idag så älskar jag nog henne lite extra mycket, faktiskt. Har inte ridit på över två veckor och tänkte att en liten runda i skogen blir finfint (för er som inte vet: Alda tycker inte om att gå från stallet utan någon annan häst). Smart som jag är. Vi kommer inte ens 50 meter från stallet, innan hon flyger upp i luften och rakt åt sidan (samtidigt = skills) varpå jag flyger åt andra hållet och landar, som en sten i största lerpölen på hela gården. Mums. Hon stirrade på mig en bra stund och undrade varför i hela fridens namn jag låg där och plaskade. Då var hon billig. En stund i alla fall.

Inget är så fint, som att mötas av två underbara blondiner på stationen och sedan sitta i baksätet medan de berättar om allt jag missat. Att komma hem, hemhem, och veta att jag inte behöver sova ensam i natt. Att gå ut i en fruktansvärt lerig hage, med trasiga stövlar och hitta ett halvsovande pyre som är på världens goshumör. Att se sitt rum totalt nedbombat av ena blondinens, roomies, alla saker. Att höra röster i hela huset, veta att det är folk där. Att komma hem.

När jag satt i bilen med mamma för en och en halv timme sedan, hörde jag nyheterna för första gången under dagen och fick en finfin kalldusch. Vatikanen (en av kardinalerna, mer exakt) uttalade sig idag angående de fall av sexuella övergrepp mot barn, som uppmärksammats den senaste tiden, med att dyrt och heligt hävda att det handlar om homosexualitet. Vatikanens egna (säkert helt opartiska) psykolog har konstaterat att det finns ett tydligt samband mellan homosexualitet och pedofili. Och där någnstans såg jag framför mig hur påven sitter i sitt feta guldrum och diskuterar med sin högra hand vem han ska skylla på den här gången.

Det som är mest skrämmande är kanske inte att ett gäng senila maktmissbrukare sitter i Berlusconiland och hävdar saker, som vanliga människor mycket väl vet är fel. Det som känns läskigt och hemskt, är att en ofantligt stor del av jordens befolkning är katoliker och faktiskt tror på vad Vatikanen säger.

Mitt naiva lilla huvud och jag hade för en stund börjat hoppas på människan, men nu var det som att någon slängde en sten i ansiktet på mig. Jag, känslig och förbannad som jag är, började självklart gråta där jag satt i bilen. Det är egentligen ofattbart att man orkar ta sådant, som det här. Att man står ut med att ständigt vara mer eller mindre diskriminerad. Och visst sticker jag ut hakan genom att säga så, för i lilla landet lagom är det inte riktigt okej att se sig själv som ett offer när det finns miljarder människor, som har det betydligt värre. Men för i helvete - jag vill inte bli jämförd med pedofiler av världens största religiösa samfund. Det känns inte riktigt bra. Det känns förjävligt.

I och med att jag fick turen att bli både kvinna och flata, så finns det mer än bara påvar och präster som förtrycker mig och mina medmänniskor. Bland annat - och det här vill jag lova att jag har stört mig på länge - så undrar jag varför i hela fridens namn pojkar och män får gå runt på stan och klia sig i skrevet, som om det var det mest statushöjande och sexigaste i världen, när inte kvinnor får det? För ni måste ändå hålla med mig, om jag skulle ställa mig på drottninggatan och klia mig på fittan, då skulle det bli ett jävla rabalder. Varför? För att jag är kvinna. Och jag ska verkligen inte klia mig på fittan. Jag ska nog helst inte veta om att jag har en fitta. Åtminstone ska jag inte röra vid den. För det kan anses stötande.

Summan av kardemumman blir alltså: jag är en pedofil och jag ska inte klia mig på fittan. Härligt.

Farväl Stockholm för sista gången. 51 dagar kvar. Vrickat.

Hur länge kan man inbilla sig själv att det är bra?

Allting känns skevt. Kläder sitter fel och det luktar inte likadant som det brukar göra i ångestlägenheten. Panikvåningen. Gråtlyan. Längtar bort och längtar hem, utan att veta vad som möjligen skulle kunna vara hem. Är inte medveten ännu om vad jag anser vara hem. Det kommer alltid nya, tänkbara kandidater. Ställen där jag har fler människor av vänkaliber än i den staden, som enligt konservativa ögonhålor skulle kallas för hemstaden. Här finns nämligen inte mycket annat än höjda röster från ett vardagsrum, extrem rastlöshet och, bevare mig väl, ensamhet. Bland en miljon människor känner mitt egocentriska och fullkomligt missanpassade sinne sig lite ensamt. Som för att göra hela livet lite mer komplicerat. Eller bara för att få mig att fundera över om det verkligen är här jag hör hemma.

Dricker min fjärde kopp te och tror inte på att kärlek finns. En bitter, ensam tant är vad jag har blivit. Trött. Och bitter. Kommer på mig själv med att undvika. Allt. Känns det som ibland. Stöter bort alla som försöker komma nära, som försöker skrapa på ytan och se igenom. I ren skyddsåtgärd, för andras skull. Slutade liksom lita på mig själv där, förut. Tappade greppet om mig själv. Stöter ifrån mig alla som försöker. Och ändå är det det enda jag önskar. Att någon skulle vara nära.

Sitter med teet i sängen önskar dyrt och heligt att jag kunde somna om och sova några timmar till. Förstår inte varför kroppen vill vakna 08.12 varje morgon, det är väl ändå lov? Mitt sista påsklov, för att vara jävligt exakt. Skulle man inte kunna få sova ut då? Å andra sidan däckar jag vid 22 varje kväll. Och tantpoängen haglar.

Far till Göteborg idag med mama. Vi ska åka bil hela vägen och me luvs it. Förvisso tycker jag att det är bättre att åka tåg, ur miljösynpunkt, men fan - det är inte mycket som slår att åka bil långt. Speciellt med mama. Hon är bra. Vi har alltid roligt när vi åker bil. Och så gillar vi p3 båda två - behövs inte så mycket mer.

G var här igår och vi pratade massor av skit. Det var bra. Jag saknar henne när jag är i Östersund. Hade behövt henne där ibland.

Nej, nu är det så fint väder att jag får ont i hjärtat av att sitta inne. Det jag kommer sakna mest när jag flyttar ner till Stockholm igen är nog att bo granne med en skog. Jag gillar skogen. Tror dessutom att en skog här i Frösunda skulle vara snäppet bättre än den där uppe; björnfri och älgfri. Ska nog plantera en nu med det samma. Vem behöver gräsmattor? Jag vill ha skog.

Har inte sett min häst på två veckor. F är världens snällaste och passar henne medan jag är hemma. Hårdträning har jag hört. Saknar pyret. Och bara därför så får ni se massor av gamla bilder jag hittade på henne.

Alda och Sía. December 2009.

Alda och sötfian S på Öland. Sommaren 2009. (A's bild)

Uppstoppad korv. F's bild. April 2010.

Senaste bilden, fick den nyss av F. Fina, fina pyret.

Visst är det märkligt, att så fort vi inte har full kontroll över oss själva, över vad vi vill och vad vi känner, vad vi gör och hur vi reagerar, så börjar vi ordna upp andra saker. Sorterar böcker. Viker kläder. Kontrollerar. Håller hårt på rutiner. Bara på grund av att man är på väg att tappa bort sig själv.

Tittar på en dokumentär på svt 2, om barn- och skolaga. De visar exempel på tillfällen då vuxna (lärare, pensionärer m.fl.) har slagit barn, blivit lindrigt dömda och sedan hyllade av andra vuxna, som anser att de gjorde precis rätt när de slog. Dessa människor uttalar sig bl.a. om att de anser att barnagan ska återinföras, främst skolagan. Vuxna människor döms av svensk tingsrätt till några dagsböter och barnet som blivit utsatt får inte ens en advokat. Det är så jävla vidrigt. Vuxna människor har i stor utsträckning alltså fullt stöd för att slå barn. Och i skolan?! Vad är felet med  människor? När en tolvåring, som cyklar på en tom uteservering anses som stökig och helt sonika ska stå ut med att bli slagen av en pensionär - som får STÖD av andra VUXNA MÄNNISKOR.

De som försvarar gärningsmännen pratar om att ungdomarna ska lära sig respekt. Jag undrar - vad sänder det ut för signaler till barn och ungdomar, när det är okej för vuxna att slå? Hur ska barn och unga kunna lära sig respekt, när de blir slagna? Det är vuxnas uppgift att agera förnuftigt, moget och behärskat. Det är faktiskt de som är just det - vuxna. De har livserfarenhet och redskapen för att kunna uppfostra barn utan våld. Att folk sticker ut hakan och hävdar att Sverige är för snällt, hur har de blivit uppfostrade? Blev de slagna som barn?

Däremot är det inte sagt att vuxna inte ska få sätta gränser - det är också en av deras skyldigheter. Och kanske är det inte konstigt att en rektor tar till en örfil, när lärare och pedagoger idag inte har rätt att säga åt elever att gå ut ur klassrummet när de stör, att beslagta elevers mobiler etc.

Ska alla få gå runt och örfila varandra? Ska chefer få slå sina anställda när de inte sköter sig? Eller är det så, att det är vuxna som ska få slå barn? Vidrigt.

Ansökte nyss till fyra kurser på Stockholms universitet. Det känns fruktansvärt läskigt. Och väldigt kul. Och konstigt. Nu finns det i alla fall alternativ.