rusning

Blondinerna bakar biskvier. Mitt egna matintag för dagen är under all kritik. Har tappat all form av aptit. Blir rädd för mig själv när jag inser att det gör mig nöjd. Att förlorad aptit liksom ger mig en orsak till att låta bli. Samtidigt som huvudet mycket väl vet att det inte är dit jag vill. Och att det förmodligen gömmer sig en monstruös hetsätningsperiod bakom det. Så jävla vrickat. Och vidrigt. Kan inte komma till ro med hur jag ska förhålla mig till mat. Ibland undrar jag om en skev relation till mat är något som förföljer en hela livet, eller om det faktiskt går att komma ifrån. För jag menar, jag är inte dum i huvudet. Jag vet precis vad som ska ätas och i vilken mängd och att man sedan ska röra på sig. Det förstår väl vem som helst. Det är bara det att allt det förvrängs och blir skevt i mitt huvud och tillslut är det inte meningen att en människa ska äta något alls - eller så tappar jag all kontroll och det blir en överätningskatastrof utan dess like. Och när man sedan ändå på något sätt lyckats ta sig ur det värsta ätsjuka, då är det så fruktansvärt svårt att veta vem man ska lyssna på eftersom ens egna omdöme inte liksom är helt och hållet att lita på. Vilka av alla kostråd ska man ta till sig? När man själv är omyndigförklarad i mat- och ätvärlden.