rusning

Idag är det en kalasdag. Varför?

1. Det stod citronyoghurt i kylskåpet.
2. Mina nya skor står i hallen.
3. Min nya skjorta ligger i garderoben.
4. Jag ska få träffa G och C.
5. Fåtöljen kommer i eftermiddag.
6. Förhoppningsvis säger de något smart på AF.

Därför.

Rev sönder lite tidningar. Såhär på kvällskvisten. Typiskt att jag alltid ska hitta på hyss när jag egentligen borde sova. Fast å andra sidan har jag ingenting att gå upp till imorgon, förrän klockan tre. Då ska jag till arbetsförmedlingen och fråga hur i hela fridens namn jag ska gå tillväga med flytten, ur rent jobbsökarperspektiv. Hoppas att de har ett bra svar, för just nu står jag lite och trampar på samma ställe. Man undrar vad som kommer först, hönan eller ägget. Bostad eller jobb. För jag behöver vara där nere för att kunna söka jobb. Men jag behöver ett jobb för att kunna betala hyra. Såatteh. Men jag fixar det. Har någon i Göteborg en soffa jag kan få sova på ett tag, så säg till. Skötsam, rökfri, kysk och timid. Bakar och städar, tvättar, diskar, skurar. Duktig flicka, lovar.

När jag hittar ett bo så ska jag ha hemtelefon. Har en röd med snurrplatta. Den ska stå i hallen och bredvid den ska det sitta en lapp med alla viktiga telefonnummer. För jag insåg att jag inte kan något nummer överhuvudtaget i min telefonbok i mobilen, förutom mammas. Så kan jag inte ha det.

Åh, just det! Jag fick hem mina skor jag beställde förut. De är så makalöst fina! Blev så glad. Tänk att något så världsligt som skor kan göra en glad. Usch vad hemskt det lät. Jag är inte en sådan materialist, egentligen. Lovar.

Är hemma. I den staden som känns mest hemma. Där jag sitter om kvällarna hos mina fina hjärtan och dricker te. Där jag inte känner mig utstirrad. Där jag andas lugnt och där blåvita spårvagnar plingar ända in i hjärtat på mig.

Min mormor gick bort igår. Jag hade ingen nära relation till henne och jag minns henne inte som min mormor, men hon är ändå min mammas mor och därför följde jag med ner hit. Kanske mest för att ta hand om just mamma. Och för att få vara hemma.

Lyssnar på barn som säger kloka saker och promenerar hem i höstkyla. Har ingen jacka. Kramar mamma, städar i köket och skriver listor. Håller ordning. Leker. Funderar och leker. Vill aldrig åka härifrån.

Det är så märkligt hur världsligt det mesta ter sig, när någon runt omkring en blir sjuk eller rent av håller på att försvinna. Allt blir så... litet. Man stannar upp och märker att allt det där andra inte var så viktigt.

Varför blir man alltid sjuk när man blir ledig och inte ska göra något speciellt? Förstår inte. Det borde vara då som kroppen är frisk och glad. När man tar det lugnt. Fast mig kvittar det just nu. Dricker mitt te och tittar på Kobra.

Oredigerade och underbart fina bilder från helgens kalas. Millan fyllde 21 och blev tant på heltid, så vi var några avdankade dillebarn som samlades för att äta kräftor, dricka smultronvin och mysa. Allt i hennes ära. Dessutom hann vi med en del svampplockning i dalaskogarna, utan att bli uppätna av björnen! Han var nog snäll. Tror inte han vill något illa egentligen. På den understa bilden syns Tamme i sin rosa myspysvelourdräkt, rensandes svamp. Hon sa:
"Du måste ta en bild, så det finns bevis på att jag faktiskt gjorde det här!"
Min fina Tammeliten, så stolt hon var över hennes svampbedrift (även om hon inte åt av den). Vi kallade henne borlängebrud/-morsa. Ni kanske förstår varför. Hon är mitt lilla gull!

Fick massor av tid med bara Millan också. Det var bra. Jag tycker om henne väldigt mycket, hon gör mig lugn och glad och eftertänksam. Det är bra. Till och med när vi inte hade pengar nog att betala maten vi handlade på Ica, så kunde jag hålla mig lugn och bara chilla. Så är det oftast inte. Oftast får jag panik och går därifrån, eller något. Vi pratade med korna också. Speciellt den vita, hon verkar klok. Hon snackar åtminstone väldigt mycket. Muuu, muuuu. Och så råmade vi tillbaka.

Träffade en människa på söndagen, som sa väldigt mycket viktiga saker till mig. Han fick mig att förstå. Speciellt mina rädslor. Vi ska inte vara rädda, tror jag. Jag grät något enormt. Han sa att jag släppte taget om saker. Att de där tårarna var bra.

Nu ska jag vänta på att mamma kommer. Mitt dygn är väldigt skevt, så jag kommer liksom igång först efter tolv på dagen. Även om jag vaknar vid åtta. Jag kan verkligen inte förmå mig själv att göra något på förmiddagen, jag har ingen lust. Vill inte. Känner mig olustig och obekväm. Men efter tolv, då är jag en riktig full steam spacemachine. Så jag ska nog jobba natt. Det känns som att det passar mig bäst, just nu. Undrar om man får jobba natt som nittonåring. Äsch, det löser sig. Äppelkaka.

Mitt rum har blivit en fantomengrotta. Jag ids inte ens städa. Drar ner rullgardinen och stänger dörren, då är det ingen annan som behöver se. Och jag slipper allt ljus. Bäddar inte ens sängen. Ni som bott med mig eller åtminstone råkat sova i min säng, vet att är det något jag alltid gör så är det att bädda sängen. Viker kanterna och lägger på överkast. Fluffar kuddar och känner mig som en bättre människa. Eller något. Nä, men nu orkar jag inte ens plocka upp skräpet från golvet. Dammigt är det också. Som i en fantomengrotta. Jag sitter till och med på min gammelrosa fantomentron á la 1980. Fast jag har inte blå trikådräkt och randiga kalsonger, tyvärr.

Idag ska jag slå in en present, göra klart en annan och sen åka på besök i butiken där jag ska spendera ett par veckor. Om 24 timmar är jag i Falun. Och snart är jag någon annan stans och drömmer förhoppningsvis mindre om sådant jag drömde om i natt. Tyar inte. Är glad att andra människor inte kan se vad jag drömmer om, då skulle ni se hur svag jag är. Hur vek jag är. I min fantomengrotta.

Det här är för övrigt fina grejer.

Tror att min kropp håller på att lägga av. Försöker lista ut vad jag ska göra för att den ska bli glad igen, men utan framgång. Kanske försöker den säga mig något, typ "ja men gör det bara, du kan ju testa!" eller "jag vet att du vill, så nu tänker jag krångla tills du bestämmer dig". Den fattar väl att det är något i görningarna. Viktiga beslut som puttrar och sjuder. Jag låter dem vara ett tag, vill inte skynda. Ändå vet jag att jag redan bestämt mig. Långt inuti har jag redan för länge sedan sagt att ja, såhär gör vi. Det ska väl bara få sjunka in. Och allt kanske ska få klaffa; har hört att jobb är bra, exempelvis. Men det löser sig. Imorgon ska jag åka ut till en vän, som har en butik där jag ska få praktisera. Få kassa- och butiksvana och sådär. Bra grejer att ha på cv:t, tydligen. Sen! Sen. Är lite för otålig bara. Vill ha allting klart nu. Men snart.

Alldeles för liten bil, matångest och stress. Fina människor, saknade människor. Att gå planlöst genom en överfull stad, röka, prata, nicka instämmande och le. Någon gömmer sig bakom glasögonen, men jag följer efter. Pratar, röker, nickar instämmande och ler. Blir varm och lycklig. Får se flatgeggan, ett kastmärke och en halv flaska rosé. Är mest tyst men ändå så nära allt. Tar in, funderar. Analyserar. Ler. Är lycklig. Somnar bredvid och hör djupa andetag. Tryggare kan ingen vara.

Familj och nästanfamilj. Människor som alltid funnits där, som alltid kommer finnas. Minnen och resor, bilder och kortspel. Hamnar på middag och känner mig hel. Hel för att jag är hemma. Hel för att här får jag vara som jag är. Tittar. Lyssnar. Skrattar och får kramp i kinderna. Chaite och ljus. Rött, överallt är det rött. Vilar huvudet på en axel och hoppas att jag aldrig behöver åka härifrån.

Sjukhuslukt, rynkor och visdom. Gråter i en korridor och pillar på en spetsduk. "Tänk så fint de har det på den här avdelningen". Glömska. Minnen som inte är minnen längre, för de är bortglömda. Är så rädd för att någon annan ska hamna där, någon jag inte klarar mig utan. Någon har satt upp en dikt på anslagstavlan. Läser bara demens. Undrar hur allt ser ut om ett tag. Om tio år. Blundar och säger hejdå. Kommer inte tillbaka.

Bygger min lyckokänsla på besvikelser. Är så rädd för allt. Vill ha mer tid, men avskyr att vänta. Mår illa och kan inte röra mig när jag vaknar. Smyger iväg. Säger ingenting. Pussar på pannan, vinkar eller kramar, men ser inte i ögonen. Är så rädd.

Behöver vardag snart. Rutiner och vanlighet. 8-17. Eller i alla fall något som liknar det. Behöver ruta in mig själv och komma fram till vad jag vill. Vart jag ska ta vägen. Men allting känns väldigt... flytande, när det inte är skola inblandad. Och ingen häst. Inget som egentligen håller mig kvar. Ingenting jag egentligen måste göra. Jobba förvisso, men med vad. Det är inte bestående. Det kan ändras, i princip när jag känner för det. Och var jag ska bo är också relativt. Rörligt och ovisst. Ingenting är längre sådant som måste ske eller som måste bestå under en längre tid. Jag kan flyta runt i periferin, om jag vill.

Problemet är kanske också att jag inte heller är rotad i just den här staden. Jag är inte rotad någonstans, tror jag. Jag skulle kunna ta mitt pick och pack och ge mig av, dit ingen känner mig och dit allting är nytt.

Eller stanna där jag är och försöka läka massor av sår.

I vilket fall som helst, så samlade jag vuxenpoäng igår när jag skrev en lista för vad som behövs göras i september. Exempelvis söka jobb. Det kändes bra att skriva ner allt, då blir det mer definitivt. Det är inget skämt, du måste klara dig själv nu. Whoa. C föreslog att jag skulle flytta in i samma hus som hon. Helst samma våning, så vi kan glida på stickasockorna genom korridoren hem till varandra. Ser det framför mig och jag ramlar, varenda gång. Det kommer sluta med att C får rulla över mig och mina brutna ben i min rullstol. Ser fram emot det.

Förundras över att jag aldrig kan stanna på samma plätt mer än några dagar. Vill alltid bort. Någon annan stans. Men vet fortfarande inte vart. Är rädd och skitlugn om vartannat, andas ojämt och gråter. Spyr bara för att huvudet snurrar för mycket. För att allting ska analyseras så jävla mycket hela tiden. I mitt huvud ska allting vara färdigplanerat gärna ett par år framåt och idag vet jag precis vad jag ska äta imorgon och i övermorgon och dagen därefter. Vill kunna stänga av och inte alls planera allt, inte alls ha kontroll och inte alls få ångest över att jag missar något. Inte alls få ångest över att det inte blir som jag vill, som jag har tänkt mig. Inte alls gråta. Inte alls. Vill somna och sova ett tag. Sova över några veckor, månader. Vakna upp och ha massor av plats i huvudet till allt som är viktigt. Inte det som är oviktigt. Som att jag borde ha sprungit i morse istället för att gå. Eller att jag borde ha bestämt mig för vad jag ska göra av mitt liv i höst. Inte det.

Sörplar mitt te, tar min sömntablett och går och lägger mig.

Idag är jag modig för idag har jag på mig mina blå byxor. För det första, så brukar jag aldrig våga ha byxor eftersom jag anser att jag inte passar i det. För det andra, så sticker ett par blå byxor ut betydligt mer än ett par vanliga jeansfärgade eller svarta. Men idag så ville jag ha byxor och eftersom blått är bland det finaste som finns, så tog jag mina blå byxor. Synd bara att jag var dumdristig idag igen och vägde mig, då ser man mycket tjockare ut när man ser sig i spegeln än vad man vanligtvis brukar. Kanske är det befogat, kanske inte. Jag försöker att strunta i det, i alla fall. Fast det är svårt. Det värsta är kanske att jag inte vet hur andra människor ser mig. De ser kanske bara ett rultigt flickebarn och tänker att "hon, hon har minsann ingen självdiciplin!" eller "hur kan hon låta sig själv bli sådär stor? Tänker hon inte på sin hälsa? Det är väl bara att äta nyttigare?" eller något. De vet inte om att jag haft konstig relation till både min kropp och mat. Att jag fortfarande har. Och det är inte direkt så att man vill springa fram till varenda en som kollar snett och säga att "du, jag har faktiskt haft ätstörningar och min ämnesomsättning är helt fuckad eftersom jag lät det hålla på så länge och det är såna som DU som får oss unga kvigor att hata oss själva!!!". Känns inte som en bra öppningsreplik. Kanske får man acceptera att man ser ut som man gör, hoppas på att folk inte drar för snabba slutsatser om mitt hälsotillstånd och titta tillbaka på de som inte kan hålla ögonen ifrån en. Lovar, egentligen stirrar de bara så mycket för att jag är så omåttligt snygg. Egentligen. Under allt trivselhull är jag en riktigt snärta. Vänta ni bara! Ni ska få se, ni snetittare.

Hinner inte alls skriva. Har varit på ett underbart vackert bröllop hos väldigt fina människor. Plockade blåbär på ett kalhygge och tittade ut över en sjö. Drack te och vaknade på natten av att den bedårande katten på bilden ovan gosade ner sig i min säng. Hade det oförskämt bra, helt enkelt. Och nu ska jag göra massor av annat. Tills vidare får ni hålla till godo med det här. Adieu.