rusning

Idag är jag modig för idag har jag på mig mina blå byxor. För det första, så brukar jag aldrig våga ha byxor eftersom jag anser att jag inte passar i det. För det andra, så sticker ett par blå byxor ut betydligt mer än ett par vanliga jeansfärgade eller svarta. Men idag så ville jag ha byxor och eftersom blått är bland det finaste som finns, så tog jag mina blå byxor. Synd bara att jag var dumdristig idag igen och vägde mig, då ser man mycket tjockare ut när man ser sig i spegeln än vad man vanligtvis brukar. Kanske är det befogat, kanske inte. Jag försöker att strunta i det, i alla fall. Fast det är svårt. Det värsta är kanske att jag inte vet hur andra människor ser mig. De ser kanske bara ett rultigt flickebarn och tänker att "hon, hon har minsann ingen självdiciplin!" eller "hur kan hon låta sig själv bli sådär stor? Tänker hon inte på sin hälsa? Det är väl bara att äta nyttigare?" eller något. De vet inte om att jag haft konstig relation till både min kropp och mat. Att jag fortfarande har. Och det är inte direkt så att man vill springa fram till varenda en som kollar snett och säga att "du, jag har faktiskt haft ätstörningar och min ämnesomsättning är helt fuckad eftersom jag lät det hålla på så länge och det är såna som DU som får oss unga kvigor att hata oss själva!!!". Känns inte som en bra öppningsreplik. Kanske får man acceptera att man ser ut som man gör, hoppas på att folk inte drar för snabba slutsatser om mitt hälsotillstånd och titta tillbaka på de som inte kan hålla ögonen ifrån en. Lovar, egentligen stirrar de bara så mycket för att jag är så omåttligt snygg. Egentligen. Under allt trivselhull är jag en riktigt snärta. Vänta ni bara! Ni ska få se, ni snetittare.