rusning

Red Vigdis igår och idag. Hon är så himla skojig, pigg som sjutton, men lyhörd och känslig som fan. Så olik Alda på alla sätt. Fick jobba hårt med mitt kontrollbehov över min högerhand. Den ville liksom inte släppa taget riktigt. Tillslut insåg jag att det fungerade mycket bättre att använda sätet och magen. Travade och galopperade i snön, jag var så glad. Hon är ett lyckopiller. N sa att jag fick rida henne igen om jag ville, blev lyrisk som ett litet barn. Det var längesen jag blev så glad av att rida.

Alda fick gå som handhäst med C och Sía, och hon var tydligen ännu gladare än jag. Hon hade bockat och frustat och galopperat som en tok. Lilla fossing. Vill hitta någon som kan få henne sådär glad. Jag kan inte det.

Det där miraklet kom till slut och nu är hälften gjort. Hälften är ju bra. Då är nästan allt borta. Bara hälften kvar. Inte mycket.