rusning

Har slut på energi. Äter godis för att glömma hur ont det gör att älska och struntar i att jag väger tio kilo mer än förra året. Vem ska jag vara vacker för? Det finns ingen som ser mig med de ögonen ändå. Det finns ingen att behaga. Orkar inte ens försöka förmå kroppen att utföra någon form av rörelse. Och jag vet, jag vet att det kommer fortsätta. Jag har slutat hoppas och nu finns det inget jag vill bry mig om. Vad jag ska ta mig till med mig själv har inte längre något värde. Jag tänker flyta fram genom den här magman utan att reflektera över varför. Det får gå som det går. Jag hamnar där jag hamnar. För nu har jag givit 13 år av mitt till ett påhittat system och det tindrar fortfarande inte i mina ögon.