you hollow out my hungry eyes

Man ger upp så mycket av sig själv för andra. För andra människor. Människor, som inte tycks förstå vilken enorm uppoffring det är att ta bort en bit av sig själv, för en annan människa. Att skära ut ett stycke av sitt egna liv, för att tillgodose någon annans behov.

Man vill så gärna ge upp sig själv för andra. Och någonstans på vägen inser man att det är skit samma. Det är skit samma hur mycket man tar bort, det är alltid något som saknas. Alltid någon som måste läggas till. Och mer som måste tas bort.

Ändå skulle jag ge upp mig själv för dig. Ibland gör jag det. För att du ska förstå. För jag vet att när jag skrapar på ytan av din barriär, så når jag längre in än du tror. Jag bryr mig inte om dina murar. Det är allt det du gömmer innanför dem, som fått mig att leta efter dina skor i hallen. Sådant man inte gör när man är vuxen och mogen och förnuftig och stark och hel. Men som du får mig att göra.

Jag behöver åka hem. Behöver träffa G och C. Behöver någon som håller i mig. Någon som berättar för mig hur jag ska göra för att det ska bli bra. Någon som vet. Någon som kan viska och säga att det löser sig. Behöver någon.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0