rusning

Hade en mycket fin människa på middag och öl ikväll. Hon är en av de få jag har kvar från tiden innan jag flyttade och hon gör mig alltid lika faschinerad, glad och eftertänksam. Vi har en tendes att inte ses så ofta, men när vi väl gör det så blir det ofta långa, långa kvällar om allt mellan himmel och jord. Om allt vi varit med om, allt vi vill, allt vi funderar över och alla livets stora frågor. Hon är en av de få människorna jag kan göra ingenting med. Och troligtvis är hon också en av de jag skulle kunna göra allt möjligt med.

Det brister. Men om man ordnar upp allting utanför, om man håller hårt i principer och rutiner så märker nog ingen.

Vad är det för vits med att sova, om man ändå bara drömmer sig utmattad? I natt drömde jag tre drömmar, varav alla tre slutade med att jag på grund av olika omständigheter blev försenad till en middag med en vän. Var det inte en kombinerad lektion/konsert, så var det en utebliven skjuts eller arg exflickvän. Efter varje dröm så vaknade jag upp i panik och trodde att klockan var sent på kvällen nästkommande dag. Så oerhört drygt. Men å andra sidan så har jag oftast inga tider att passa och drömmen var därför helt obefogad. No stress.

För övrigt har jag hittat så mycket fina ugglor de senaste dagarna, att det nästan är farligt. Vill ju ha de flesta. Igår köpte jag de två ljuslytkorna på bilden och kände mig duktig, som inte köpte plånboken, paraplyet, muggen och allt det andra uggleformade också... Självdiciplin.

Nu inväntar jag åskan som utlovades på vädret igår, samt en mycket saknad vän. Sen måste jag ta jobbiga beslut, men det går alltid att skjuta upp.

Alltså, det här med att blotta sitt förflutna för människor jag inte har en aning om vilka kändes inte helt kalasbra. Nu har ju en del av er fått se i alla fall. Ändå var det ganska bra att tugga igenom lite gammalt skrot. Bra för själen. Kan varmt rekomenderas.

För tre år sedan blev jag, i samband med ett väldigt ätstört beteende, vegetarian. Formen på min vegetarianism har alltid varierat; från att enbart avstå från rött kött till att inte äta något animaliskt förutom mjölk och ägg (ja, jag avstod från ost med animalisk löpe och gelégodis). I dagens läge är det en betydligt svalare variant av vegetarisk läggning jag ådragit mig, där det inte längre handlar om är vad jag äter utan varifrån det jag äter kommer och hur det har odlats/fötts upp/framställts. Alltså avstår jag, fortfarande av etiska skäl, från kött som är massuppfött och äter därför inte det vanliga gris-, nöt- och lammkött samt kyckling som säljs i matbutikerna. Däremot äter jag vilt och kött från småskalig köttproduktion där man köper köttet direkt från gården - om än mycket, mycket sällan. Fisk, som inte är rödlistad äter jag flera gånger i veckan och vissa skaldjur när det bjuds. I övrigt trycker jag i mig ägg, mjölk, ost med och utan animalisk löpe samt gelatin. Problemet är när man exempelvis blir bjuden på middag hos folk och de frågar om det är något man inte äter. Eh, ja alltså... Äsch, jag är vegetarian. Simpelt och förståeligt för de flesta.

Dock har debatten kring huruvida vegetarianer räddar eller inte räddar världen med att avstå från kött, orsakat viss skepsis. Det senaste fyndet i fråga gjorde jag och mamma i en bokhandel härom veckan; vi hittade en bok, som jag självklart inte minns namnet på, men vars titel tydligt signalerade följande: Vegetarianer räddar inte världen, de förstör den. Genast och med det samma lusläste jag bokens baksida och bitar av förordet och kom således fram till, att författaren inte alls var en stor, köttätande mansgris, som ville tysta den upproriska veganungdomen, vilket jag först hade trott (eh, nej jag har inte fördomar, egentligen), utan en människa vars enda syfte var att ge andra människor perspektiv på hela matdebatten. Det som togs upp var att det inte handlar om att utesluta något ut kostcirkeln och hävda att just den produktionen förstör klimatet, utan att det faktiskt handlar om att göra ordentliga val i affären. Spannmålsproduktionen skadar också (även om den avsevärt största delen faktiskt blir foder i köttindustrin) och själva tanken med att det bara är en del av matmassproduktionen som åsamkar skada på miljön är egentligen inte riktig. Exempelvis lärde jag mig på en föreläsning av Johan Tell i Östersund förra året, att risproduktionen, som skapar stora metangasutsläpp, är en av de största miljöbovarna inom matindustrin. Vilken tur, tänkte jag, eftersom jag ändå inte gillar ris och så slutade jag helt med risätandet.

Varför jag började svamla om mat och matval vet jag inte, egentligen ville jag bara berätta om det helt sjukt goda teet på bilden ovan. Det är köpt på Naturhistoriska riksmuséet i samband med deras Linnéutställning för något år sedan och smakar citron och ingefära. Egentligen är inte grönt te min absoluta favorit av alla tesorter, men helt ärligt; vem skulle kunna motstå en sådan snygg tepåse? Jag bara undrar.

En dag som började i ångest, på grund av att jag gjorde något så dumdristigt som att väga mig; övergick i uppgivenhet och nu har landat i någon slags acceptans av tillvaron. Det är bara såhär det är och det är bra. Så, här har ni mig efter tre timmars sömn och diverse nära dödenupplevelser; med påsar under ögonen, potatisnäsa, skelögdhet, onoppade ögonbryn och på gränsen till fetma enligt BMI-skalan. You say tomato, I say fuck you.

Skulle hitta klänning att ha på bröllop, men fann de här istället.

Gry är här och hon kollar på Mulan. Jag kollar mest på nya objektiv. Det var meningen att jag skulle vara hemma och chilla nu i en vecka, men jag vet inte... Jag lyckas alltid ochilla. Ska alltid vara på väg någonstans. Igår drack jag te och åt kladdkakemuffins hemma hos C hela dagen. Det behövdes. Vi pratade om djupa saker, som vi brukar. Om relationer och hemmaboende och klädnypor och sådant. Så, egentligen gör det här ochillandet mig ingenting, eftersom jag aldrig behöver sitta ner och fundera över mitt liv. Kalasbra. Och jag hade tusen saker jag ville skriva om, men nu har jag sovit så länge att de försvunnit i minnet. Glömde min anteckningsbok hemma förut också, så allt smart jag kom på var jag tvungen att spara i huvudet och där var det redan fullt. En dag kanske jag kommer på vad det var.

Hade tänkt skriva något, men kan inte minnas vad det var jag ville berätta om. Går ut och springer, så kanske jag kommer på det.

Festival ger en helt klart perspektiv på livet. Under Arvika upptäckte jag följande:

1. Man är fan snyggare än man tror.
2. Att gå ensam på spelning kan få folk att tro att du är konstig.
3. Att gå ensam på spelning kan vara sjukt kul.
4. Stövlar och fittservetter är allt.
5. Nya människor är underskattat.
6. Tequila gör susen för halsen.
7. Regn är bra så länge det håller sig på avstånd.
8. Smålandsrulle är himmelriket. Ibland.
9. Regina Spektor var inte alls bra live.
10. Robyn var SICK.
11. Bästa raggningsstället är utan tvekan bajamajakön.
12. Att veta vilken sexualitet folk har utan att prata med dem är spritt språngande omjöligt, vilket bidrar till att alla antas vara hetero. Även man själv.
13. Liggunderlag är överskattat.
14. Akta pullan!

Egentligen borde jag skriva det här inlägget först när jag skrivit om Arvika (vilket jag inte kan göra ännu, eftersom mina anteckningar finns på min mobil, som i sin tur är stendöd och laddarlös). Så ni får allting i rätt ordning. Men nu ordbajsar jag i alla fall.

Om någon känner sig estetiskt lagd och är i stort behov av att få rita något, så kan denna någon jättegärna få rita en sån här till mig. I lite mindre format bara, så att den får plats på en underarm. Så kanske jag, en vacker dag, vågar göra slag i saken och slutar vara hysteriskt rädd för att det ska göra ont (för det gör det ju, just face it).

Nu har jag packat en ny packning och åker mot Falun om någon timme. Imorgon bär det av vidare mot Arvika och sen hoppas vi att jag kan hålla mig vaken mitt i alltihopa. Nästa vecka ska jag åka på min nästnäst sista resa, sedan är det bara Göteborg och Östersund kvar i slutet av augusti. Sen ska jag sova. Jävlar vad jag ska sova.

Fyra dagar i Norrköping, tre av dagarna på SM och några kvällar vid en scen med Oskar Linnros, Moneybrother och Timo. Mycket fint. C och Gáski var bäst av alla och kom på en tredjeplats i b-finalen, totalt en åttondeplats! Jag var först sjukt nervös, sedan sjukt jävla stolt. Kalasbra. Utöver det så var det äckligt varmt;var det inte 31 grader, så var det 34 eller 29. Och stillastående luft. Mums. Och ständigt soligt. Såatteh... Nu är jag brunröd på ben, axlar, och armar. Resten av kroppen är lika kritvit som innan. Det var en upplevelse att se sig själv i spegeln, vill jag lova. Men på det hela taget var det fyra mycket, mycket välspenderade dagar, dels eftersom jag fick träffa många av de människor jag har saknat och dels eftersom det är något visst med islandhästvärlden och dess tävlingar. Svårt att förklara för den som inte givit sig in i det ännu. Men jag gillar det. Och i samma veva insåg jag hur mycket jag saknar litlamín.

Tittar på Debatt på svt 1 och diskussionen kring prostitution. En nyliberal kvinna hävdar att man borde legalisera sexköp och därmed ändra sexköpslagen. Med sig har hon en av Centerpartiets riksdagsledamöter samt en del ur läktaren. De menar att man har rätt att bestämma över sin egen kropp och sexualitet och därmed borde det vara lagligt att köpa sexuella tjänster. Vad de inte tycks fundera över att prostitution och sexhandel till störst del överlägset består av trafficking, alltså människor som inte får bestämma över sin egen kropp och sin sexualitet. Jag förstår deras tanke om att människan är fri att välja själv, men när det handlar om ett fenomen som direkt föder något rent frihetsberövande som trafficking, då kan vi inte se mellan fingarna. Samhället är byggt på de lagar och regler, som visar oss vad vi kan göra och inte kan göra och som finns för att vi ska kunna leva ett antal miljoner människor på samma landyta. De lagarna måste också garantera skydd; att tillåta sexköp är att gynna sexhandeln och därmed människohandeln. Jag är också för att människor ska få styra över sin egen sexualitet och kropp, men inte på bekostnad av att det i slutändan leder till att andra människor tvingas sälja sin kropp. Det måste finnas andra lagar, som exempelvis den om tvångssterilisering vid juridiskt könsbyte, som kan ändras för att främja rätten att få styra över sin egen kropp.

Min frisör är så rolig. Varje gång jag ska klippa mig så klipper jag mig kort, eller det har jag åtminstone gjort de senaste fyra åren. Och varje gång så tittar hon mig allvarsamt i ögonen och frågar "är du säker på det här?". Jag svarar lika lugnt varenda gång att "ja, S, du vet ju att mitt hår växer ut på två veckor igen". Då brukar hon skratta och sen klippa. Det är ganska skojigt faktiskt, att ha hår som växer som ogräs både på längden och tvären. Ingen risk att man har samma frisyr för länge i alla fall, eftersom det efter en månad ser ut som om man använt stopp och väx i hårbotten.

Och vet ni! Oskar Linnros spelar i Norrköping ikväll. Och där är ju jag och mamma. Så himla passande. Dessutom, mina vänner, så ska jag se Den svenska björnstammen på Arvika. Kan bli bra. Kan bli galet bra.

Nu har jag klippt av mig håret igen. Och om några timmar åker jag till Norrköping. Totalt har jag varit hemma i Stockholm i åtta dagar, vilket är rekord för den här sommaren. Helt makalöst. På måndag åker jag till Falun och M. Sen är det Arvika. Galet. Nu jävlar ska jag äta lunch.

Två händelser den här sommaren har varit verkligt revolutionerande. 1: Jag har gått med bara ärmar. 2: Jag har haft uppsatt hår. Att jag aldrig gått med bara ärmar de senaste tio somrarna beror enbart på bristande självförtroende. Det senare, att jag nu har haft uppsatt hår, beror helt enkelt på att jag i dagens läge faktiskt har såpass långt hår att det får plats i en toffs.

Idag, när jag åkte buss från sjukhuset där mamma jobbar, så sprang det runt en väldigt glad kille med kamera. Han kryssade fram mellan de bussar som stod på sina hållplatser och tog fotografier av dem. Ibland gick han fram till busschaufförerna och pratade med dem. Vad han sa vet jag inte, kanske frågade han något. Han var i alla fall helt euforisk av att vara mitt bland alla de där bussarna. Han tycktes faschineras av dem. Eller så tyckte han bara väldigt mycket om att fotografera dem. Kanske både och. Han gjorde i alla fall mig väldigt glad där han sprang runt.

Jag måste sluta drömma de där drömmarna. De har återkommit i lite skiftande former i säkert två veckor nu. Hon säger alltid samma sak, "jag tycker inte om dig". Förstår mycket väl vad det vill säga mig, ändå gör drömmarna att saker och ting rivs upp. Minnen och hela köret. Väldigt obekvämt. Nu vill jag åka härifrån igen. Att fly från det som är jobbigt, det är ett moget sätt att hantera saker på. Jag lovar.

somliga dagar
tar jag in vad jag hör
det går kvällar ibland när jag inte
ens undrar vad du gör

Gårdagens fångst. Det är livsfarligt att gå in i en bokhandel när de har fyra pocket för tre. Fick dessutom en mycket behövlig anteckningsbok av mamma, så nu kan jag äntligen börja kladda igen. Har saknat det, att klottra ner sida efter sida med fragmentariska tankegångar. Fast det värsta är första sidan, när man precis ska skrva ner det första, absolut första ordet i hela boken. Det kommer alltid vara det som står först och man vill att det ska bli så epic som möjligt, blir nervös och försöker klämma fram något riktigt djupt som "livet" eller "hur?" eller något. Sen brukar det i alla fall alltid sluta med "bajs" eller något annat blasé. Den här gången tänkte jag att när jag öppnar boken för att skriva, så ska jag bara skriva det första som kommer för min inre syn. Är det då "bajs" - må så vara. Tänkte att det skulle bli en prestationsångestfri anteckningsbok. Min första, i så fall.

Hittade min jättegamla blogg, på wordpress, och förundras över vilken enorm förändring man kan genomgå som människa. För jag är inte alls samma person nu, som jag var då. Det går nästan inte ens att jämföra. Tittade även igenom min förra blogg på blogg.se och även där är skillnaden till nu ofattbart stor. Och det gör mig glad, för jag vill inte vara den jag var förut. Inte alls. Hela mitt mönster var annorlunda, mitt sätt att tänka och skriva, min inställning och min intution. När jag läser, så slår det mig att det inte alls är konstigt att jag hade så mycket ångest, paniksyndrom, ätstörningar och självskadebeteende. Det är faktiskt helt logiskt, när jag ser hur jag var. Eller, kanske blev jag så på grund av allt det där. I vilket fall som helst så blir det också tydligt varför jag knappt känner av något av det längre. Minst av allt självskadebeteendet. Och det är jag tacksam för. Att jag har fått bli den jag är idag.

När jag ser förändringen så blir det också självklart varför jag tänker som jag gör kring relationer och förhållanden. Jag tror verkligen inte på att alla människor är gjorda för att leva i livslånga äktenskap, även om exempelvis mina föräldrar är levande exempel på att det faktiskt går. Men det är just det; det går. För vissa. Jag skulle aldrig kunna lova någon evig trohet och kärlek. Jag tror att de förändringarna man genomgår i livet gör att man inte kan leva med samma människa för alltid. När vi utvecklas och ändrar oss, så skapas nya behov och nya beteenden, nya delar av en själv. Då behövs förändring. Eller åtminstone att man får vara själv. Jag vet inte, jag är kanske helt ute och cyklar, men jag tror inte att det bästa alltid är att stanna med en och samma människa. Det är nog ibland det som leder till otrohet. Och svek. Annars skulle det väl inte ha funnits? Och visst kan man jobba med sitt förhållande och söka hjälp, men i slutändan måste man fråga sig; är det värt det? Är det här bäst för mig? För om man inte gör det, som är bäst för en själv, hur ska man då kunna leva med det beslutet? Att man har svikit sig själv? Jag hade inte kunnat göra det och därför gick det som det gick med mitt förhållande också. Och det finns kanske människor som anser att det är själviskt och egoistiskt, men om vi inte tar hand om oss själva - hur ska vi då kunna vara hela nog att ta hand om varandra?

Nej, jag tror att själva begreppet förhållande måste reformeras lite. Ett förhållande kan se ut på så många sätt, men folk tror blint att det enbart handlar om två människor som lovar varandra evig trohet och kärlek. För mig handlar det mer om att kunna leva med varandra, så länge det passar båda och utan att känna sig tvingad, begränsad eller mindre fri. Ska jag vara ilag med någon, måste den människan tycka det är okej att jag inte lovar saker som att älska denne i all tid och evighet. Och vi måste ha samma värderingar kring trohet. För min syn på svek och otrohet handlar inte om att man enbart ska knulla med den man är tillsammans med och att man absolut inte får kyssa någon annan eller liknande. Det handlar mer om att gemensamt komma fram till vad man vill med förhållandet och var man anser att gränserna ska gå.

Nu blev det kanske flummigt, men jag hoppas att ni inte tycker mindre om mig för alla mina konstiga åsikter. Nu ska jag bruncha med C och glassa i Rålis. Puss och gos.

Har testund. Klockan tre dricker man te, så är det. Bakade scones. Imorgon åker jag ut till landet igen, eftersom det ska bli så äckligt varmt och den här staden får mig att vantrivas. Men det är skönt att vara hemma. Skönt att inte behöva göra något på ett tag. Ska åka båt, sova, bada och läsa. Inget mer. Nästa vecka är det SM och då behöver jag vara pigg.

Vaknar och tar tag i allt det som andra inte orkar. Fixar. Donar. Vill städa undan alla tecken på att allt inte är bra. Vill polera ytan, så att ingen märker alla fläckar, rispor och ojämnheter. För vad skulle folk tro? Men det går på rutin, numera. Rutinmässig undanröjning av bevis. Och jag gör det gärna. Inte för att det ofta kommer någon hit, men om det hände så måste jag i alla fall framstå som något jag inte är. Som något folk tror att jag är. Att upprätthålla fasaderna är vår tids främsta överlevnadsvillkor. Det är något som måste göras, helt enkelt.

Det är lustigt hur man, när man väl hittat sig själv, inser att man måste gömma sig. Att självinsikten egentligen inte handlar om att i slutändan kunna älska sig själv, utan att förstå att man faktiskt inte duger som man är. I alla fall inte för alla människor. Och en vanlig människa hade kanske inte sett det som ett stort problem, men när man har ett tvångssyndrom av sorten "totalt tillfredsställande av alla parter" blir det ett mindre nervöst sammanbrott. Och där någonstans måste man genmgå ytterligare en totalrensning av sig själv, för att komma fram till vilka människor man egentligen vill ha omkring sig; de som tar en för vad man är, eller de som helst önskar att man var någon annan. För det är inte sällan som man själv tycker väldigt mycket om människor ur båda grupperna. Sedan måste man fundera över; är det värt att ändra sig själv för människor, som inte älskar en för den man är? En svår och mycket komplex fråga. För å ena sidan ska man inte utplåna sig själv genom att omge sig av människor som inte tar en för vad man är, men å andra sidan kan du få kärlek och vänskap från alla de människor du älskar genom att genomgå en smärre förändring. Åtminstone med de sistnämnda människorna. Och att bete sig olika med olika människor är väl snarare regel än undantag, eller? För det finns olika grupper att tillfredsställa. Eller är det där bara min önskan om att alla ska bli nöjda? Kanske. Och det blir väl lätt lite kluvet att vara fem olika personer i en samlad kropp. Kanske. Det enda man kan göra är nog att acceptera att man bara kan tillfredsställa vissa människor med den man verkligen är. Dessutom är man i slutändan ändå själv om att stå ut med sig själv, så där är det kanske mest givande att börja.