rusning

Gårdagens fångst. Det är livsfarligt att gå in i en bokhandel när de har fyra pocket för tre. Fick dessutom en mycket behövlig anteckningsbok av mamma, så nu kan jag äntligen börja kladda igen. Har saknat det, att klottra ner sida efter sida med fragmentariska tankegångar. Fast det värsta är första sidan, när man precis ska skrva ner det första, absolut första ordet i hela boken. Det kommer alltid vara det som står först och man vill att det ska bli så epic som möjligt, blir nervös och försöker klämma fram något riktigt djupt som "livet" eller "hur?" eller något. Sen brukar det i alla fall alltid sluta med "bajs" eller något annat blasé. Den här gången tänkte jag att när jag öppnar boken för att skriva, så ska jag bara skriva det första som kommer för min inre syn. Är det då "bajs" - må så vara. Tänkte att det skulle bli en prestationsångestfri anteckningsbok. Min första, i så fall.

Hittade min jättegamla blogg, på wordpress, och förundras över vilken enorm förändring man kan genomgå som människa. För jag är inte alls samma person nu, som jag var då. Det går nästan inte ens att jämföra. Tittade även igenom min förra blogg på blogg.se och även där är skillnaden till nu ofattbart stor. Och det gör mig glad, för jag vill inte vara den jag var förut. Inte alls. Hela mitt mönster var annorlunda, mitt sätt att tänka och skriva, min inställning och min intution. När jag läser, så slår det mig att det inte alls är konstigt att jag hade så mycket ångest, paniksyndrom, ätstörningar och självskadebeteende. Det är faktiskt helt logiskt, när jag ser hur jag var. Eller, kanske blev jag så på grund av allt det där. I vilket fall som helst så blir det också tydligt varför jag knappt känner av något av det längre. Minst av allt självskadebeteendet. Och det är jag tacksam för. Att jag har fått bli den jag är idag.

När jag ser förändringen så blir det också självklart varför jag tänker som jag gör kring relationer och förhållanden. Jag tror verkligen inte på att alla människor är gjorda för att leva i livslånga äktenskap, även om exempelvis mina föräldrar är levande exempel på att det faktiskt går. Men det är just det; det går. För vissa. Jag skulle aldrig kunna lova någon evig trohet och kärlek. Jag tror att de förändringarna man genomgår i livet gör att man inte kan leva med samma människa för alltid. När vi utvecklas och ändrar oss, så skapas nya behov och nya beteenden, nya delar av en själv. Då behövs förändring. Eller åtminstone att man får vara själv. Jag vet inte, jag är kanske helt ute och cyklar, men jag tror inte att det bästa alltid är att stanna med en och samma människa. Det är nog ibland det som leder till otrohet. Och svek. Annars skulle det väl inte ha funnits? Och visst kan man jobba med sitt förhållande och söka hjälp, men i slutändan måste man fråga sig; är det värt det? Är det här bäst för mig? För om man inte gör det, som är bäst för en själv, hur ska man då kunna leva med det beslutet? Att man har svikit sig själv? Jag hade inte kunnat göra det och därför gick det som det gick med mitt förhållande också. Och det finns kanske människor som anser att det är själviskt och egoistiskt, men om vi inte tar hand om oss själva - hur ska vi då kunna vara hela nog att ta hand om varandra?

Nej, jag tror att själva begreppet förhållande måste reformeras lite. Ett förhållande kan se ut på så många sätt, men folk tror blint att det enbart handlar om två människor som lovar varandra evig trohet och kärlek. För mig handlar det mer om att kunna leva med varandra, så länge det passar båda och utan att känna sig tvingad, begränsad eller mindre fri. Ska jag vara ilag med någon, måste den människan tycka det är okej att jag inte lovar saker som att älska denne i all tid och evighet. Och vi måste ha samma värderingar kring trohet. För min syn på svek och otrohet handlar inte om att man enbart ska knulla med den man är tillsammans med och att man absolut inte får kyssa någon annan eller liknande. Det handlar mer om att gemensamt komma fram till vad man vill med förhållandet och var man anser att gränserna ska gå.

Nu blev det kanske flummigt, men jag hoppas att ni inte tycker mindre om mig för alla mina konstiga åsikter. Nu ska jag bruncha med C och glassa i Rålis. Puss och gos.