where the streets have no name
Vaknar och tar tag i allt det som andra inte orkar. Fixar. Donar. Vill städa undan alla tecken på att allt inte är bra. Vill polera ytan, så att ingen märker alla fläckar, rispor och ojämnheter. För vad skulle folk tro? Men det går på rutin, numera. Rutinmässig undanröjning av bevis. Och jag gör det gärna. Inte för att det ofta kommer någon hit, men om det hände så måste jag i alla fall framstå som något jag inte är. Som något folk tror att jag är. Att upprätthålla fasaderna är vår tids främsta överlevnadsvillkor. Det är något som måste göras, helt enkelt.
Det är lustigt hur man, när man väl hittat sig själv, inser att man måste gömma sig. Att självinsikten egentligen inte handlar om att i slutändan kunna älska sig själv, utan att förstå att man faktiskt inte duger som man är. I alla fall inte för alla människor. Och en vanlig människa hade kanske inte sett det som ett stort problem, men när man har ett tvångssyndrom av sorten "totalt tillfredsställande av alla parter" blir det ett mindre nervöst sammanbrott. Och där någonstans måste man genmgå ytterligare en totalrensning av sig själv, för att komma fram till vilka människor man egentligen vill ha omkring sig; de som tar en för vad man är, eller de som helst önskar att man var någon annan. För det är inte sällan som man själv tycker väldigt mycket om människor ur båda grupperna. Sedan måste man fundera över; är det värt att ändra sig själv för människor, som inte älskar en för den man är? En svår och mycket komplex fråga. För å ena sidan ska man inte utplåna sig själv genom att omge sig av människor som inte tar en för vad man är, men å andra sidan kan du få kärlek och vänskap från alla de människor du älskar genom att genomgå en smärre förändring. Åtminstone med de sistnämnda människorna. Och att bete sig olika med olika människor är väl snarare regel än undantag, eller? För det finns olika grupper att tillfredsställa. Eller är det där bara min önskan om att alla ska bli nöjda? Kanske. Och det blir väl lätt lite kluvet att vara fem olika personer i en samlad kropp. Kanske. Det enda man kan göra är nog att acceptera att man bara kan tillfredsställa vissa människor med den man verkligen är. Dessutom är man i slutändan ändå själv om att stå ut med sig själv, så där är det kanske mest givande att börja.
Det är lustigt hur man, när man väl hittat sig själv, inser att man måste gömma sig. Att självinsikten egentligen inte handlar om att i slutändan kunna älska sig själv, utan att förstå att man faktiskt inte duger som man är. I alla fall inte för alla människor. Och en vanlig människa hade kanske inte sett det som ett stort problem, men när man har ett tvångssyndrom av sorten "totalt tillfredsställande av alla parter" blir det ett mindre nervöst sammanbrott. Och där någonstans måste man genmgå ytterligare en totalrensning av sig själv, för att komma fram till vilka människor man egentligen vill ha omkring sig; de som tar en för vad man är, eller de som helst önskar att man var någon annan. För det är inte sällan som man själv tycker väldigt mycket om människor ur båda grupperna. Sedan måste man fundera över; är det värt att ändra sig själv för människor, som inte älskar en för den man är? En svår och mycket komplex fråga. För å ena sidan ska man inte utplåna sig själv genom att omge sig av människor som inte tar en för vad man är, men å andra sidan kan du få kärlek och vänskap från alla de människor du älskar genom att genomgå en smärre förändring. Åtminstone med de sistnämnda människorna. Och att bete sig olika med olika människor är väl snarare regel än undantag, eller? För det finns olika grupper att tillfredsställa. Eller är det där bara min önskan om att alla ska bli nöjda? Kanske. Och det blir väl lätt lite kluvet att vara fem olika personer i en samlad kropp. Kanske. Det enda man kan göra är nog att acceptera att man bara kan tillfredsställa vissa människor med den man verkligen är. Dessutom är man i slutändan ändå själv om att stå ut med sig själv, så där är det kanske mest givande att börja.
Kommentarer
Trackback
