rusning

Höll på att glömma: låtlistan för juni.

Hektiska dagar har flugit förbi. En hel hektisk månad, för att vara ärlig. Försöker vara på alla platser, men tappar bort mig själv på alla tåg och bussar och stationer. Sover bitvis inte alls, andra gånger alldeles för mycket. Men allt farande och flängade ger stund för eftertanke. Synd bara att jag inte har köpt mig ett anteckningblock ännu. Och synd att jag nu inte har pengar nog att faktiskt köpa ett. Så mitt huvud är numera inte bara fullt av intryck från Sveriges alla hörn, fina vänner och nya möten, utan också av fragmentariska dagboksinlägg, skrivna under alla timmar på räls och hjul. Det finns så mycket jag vill skriva om. Men jag saknar den spontaniteten som fanns när man var liten; att inte reflektera så mycket över själva formen, stilen och alla lagar och regler - bara spotta ur sig allt som samlade damm innanför pannbenet. Det vore så skönt att inte bry sig om hur det skulle bli i slutändan. Bara skriva.

Två mycket representativa bilder från midsommarhelgen, som vi valde att spendera i stugan på Blidö. Jag och mina små kycklingar, typ. Vi hade väldigt roligt, väldigt mysigt och väldigt, väldigt mycket öl. Det var fint. Nu är jag tillbaka i den här äckliga, varma och trånga staden och fick idag bittert lära mig att man inte ska raka ben som är fulla av myggbett. Det svider. Dessutom blev jag nyss ruinerad av Arvika och festivalbussen, såatteh... Ett jobb ska jag nog skaffa mig, sen. I sinom tid. Förutom Arvika blir det även Stockholm Pride, fast dit kommer jag färdas som volontär. Har man inga vänner som vill gå, får man göra det själv och då kan man ju göra en insats när man ändå inte har några andra människor att ta hänsyn till. Göra två flugor på smällen, så att säga.

Mitt i alla modiga handlingar jag genomför nu, så kan jag inte riktigt förmå mig själv att ringa vårdcentralen. Alltså, det är egentligen bara att lyfta luren, slå numret och berätta att "hej, jag kan inte sova, some help plz?". Men nä, jävlar vad svårt det ska vara. Och jag ska numera föreställa vuxen. Det blir spännande att se hur det går.

Och ni! Jag fick i förra veckan reda på att min asballa moder har haft Oskar Linnros i scouterna, när hon var scoutledare på stenåldern. HUR coolt är inte det? Vad som är mindre coolt är mitt hår. Den där klipptiden nästa vecka har verkligen lyst med sin frånvaro. Nu ska jag förvisso ner till Skåne imorgon och där lär jag inte behöva spöka ut mig. Ridhjälmen gör jobbet åt mig. Men färga skulle jag definitivt behöva, om nu inte fyra centimeter blond utväxt helt plötsligt blir jävligt inne. Då är sommaren räddad, vill jag lova. Jag får maila Ebba von Sydow och fråga om hon kan kirra det.

Lyssnar på sorlet utifrån och småler åt tanken på framtiden. Eller nutiden, kanske det är. För det är nu det händer. Också. Har gjort modiga saker hela dagen och är stolt över mig själv.

Imorgon ska jag baka bröd, möta M, T och A på stationen, handla mat och annat inför midsommar och sedan åka buss ut till landet. Sedan väntar en galet fin helg. Med galet fina människor.

Det är märkligt hur ens spegelbild kan förändras. Utan att kroppen gör det. Man bara tänker på ett annat sätt.

Har haft en bra dag. En findag. Träffade N i stan och handlade upp mitt inte så gigantiska kapital för dagen. Satt i Kungsträdgården och lät dagen flyta förbi. Nu har jag druckit öl med C hela kvällen. Det var mycket, mycket bra och roligt. Det var längesen. Det är så märkligt, för vi träffas så sällan men ändå, när vi ses, så är det som att vi aldrig varit ifrån varandra. Helt makalöst. Den människan kan jag fan i mig berätta allt för. Men det är svårt med sådana relationer; människor man har känt i vad som upplevs som en evighet (sju år ÄR lång tid), men som man inte träffar så ofta som man önskar. Äsch, det löser sig. Hon är bra. Nu ska jag sova.

Jag tycker, som bekant, om te. Väldigt mycket. Har man mig som inneboende, så får man räkna med att det är mig och mina téer man har som inneboende. Det fick min kära mor och far befara i samband med att jag tog studenten och flyttade till Stockholm igen. De dricker inte te. Alls. Över huvud taget. Ändå är deras kök numera fyllt till bredden av just te. Förstår inte alls hur det kunde gå till.

När det gäller själva förtäringen av te, så har jag upptäckt en hel del olika vanor hos folk. En del dricker téet precis som det är, andra ska ha kallvatten och socker i medan en del till och med har kondenserad mjölk i. Det sistnämnda känns mycket märkligt. I te ska jag ha: mjölk och honung (för tillfället har jag honung från J i Skåne), om det inte det är grönt eller rökt te. Då ska man dricka det som det är. Möjligtvis kan jag ha honung i vissa smaksatta gröna téer, men långt ifrån i alla. Helst dricker jag svart te, gärna Earl Grey cream. Mums. Någon som dricker te på annat sätt?

Nu ska jag dricka - wait for it - te.

Har förälskat mig i min hemstad igen, så nu är allt som det ska vara. Eller nästan, i alla fall. Spenderade hela dagen i solen och värmen, bland turister från alla möjliga länder och städer, i ett dagen-efter-bröllopet-Stockholm som nästan svämmade över av kärlek och välvilja. Inspekterade livrustkammaren och åt mat i Gamla stan. Gick ner till hamnen där Dannebrogen gav sig av mot hemlandet och skådade detta med en Lakritspuck i käften. Finfint. Och sen! Sen, mina vänner, såg jag Hamlet på Stadsteatern. Mums. Den överträffade faktiskt mina förväntningar med råge (kanske främst unge herr Skarsgård, då) och mina medpublikanter instämde - såpass att skådespelarna fick stående ovationer. Mycket, mycket bra gjort. Nämnvärt är också den stora skara Familjemedlemar jag fick syn på i publiken. Alltså, Familjemedlemar som i flator och bögar och andra normbrytarkompisar. Såg två flatpar, ett bögpar och en hel drös poteniella hbtq:are. Min gaydar gjorde utslag lite överallt, minst sagt. Så nu vet jag var man ska hänga. Stadsteatern fo sho. Nä, skämt å sido så var det faktiskt galet skön stämning. Inte alls som på Dramaten eller Operan, där alla klär upp sig till öronen och ser ut som de har skitit på sig, en vanlig söndagskväll, bara för en föreställning! Nej, bättre var det här. Man kan till och med kirra sista minutenbiljetter, hur bra är inte det? Så, nu har jag hela programmet för sensommaren och hösten på mitt skrivbord och imorgon ska jag göra en detaljplan. Är man under tjugofem, så betalar man enbart hundra riksdaler. Hur bra är inte det?! Stadsteatern, here I come.

Drömmer vidriga drömmar. Vaknar och undrar var jag är, vad som är verklighet och inte. Ligger vaken och funderar för mycket över vad som borde vara, vad som kunde vara och vad som är. Väntar på att allting ska börja. Eller vad är det som ska börja? Försöker hålla fast vid allt jag planerat och förutbestämt, men ingenting är vad det till synes verkar vara och helt plötsligt måste jag omvärdera mig själv. Måste hitta fotfäste, rota mig och samtidigt vara fri. Undrar vad andra människor gör. Om andra människor undrar samma sak.

kära vänner i ljus och i mörker
i växlande väster och öst
är ni alltid mitt hopp och min helande tröst
min helande tröst

Är på Dille igen. Inte av någon lycklig, sötsliskig återföreningsanledning, utan på grund av att det två dagar efter studenten skedde en bilolycka, i vilken en ur vår underbara klass var med. I söndags avled han, Johan, på grund av de skador som olyckan åsamkat honom. Alltså är jag, M och J med flera här idag för att gå på den minnesstund, som skolan anordnat. Jag vill inte vara här. Eller, jag vill vara med på minnesstunden, men att sitta i ett kök på den platsen som var ens hem och lycka under så många år, av en anledning jag inte ens kan förmå mig själv att acceptera, det är fruktansvärt. Allt kryper på mig och jag vill bort, bort, bort. Här ifrån. Vill komma tillbaks hit och vara glad. Jag tror alltid att det kommer vila något över den här platsen nu. Alltid något.

Johan var en enormt ödmjuk, begåvad och vänlig människa. Han hade en förmåga att charma alla. Och han kunde argumentera emot mig i så gott som allt jag sa. Han fattas oss. Och det går inte riktigt upp för mig, att det faktiskt har hänt.

Åker tåg. Ser på människor. Läser tidningar. Formar framtidsplaner innanför pannbenet och kramar mamma. Dricker kaffe istället för te. Sover hejdlöst. Drömmer mardrömmar, vaknar kallsvettig. Sover djupt och drömmer inte alls. Äter. Försöker planera. Försöker samla. Blir rastlös. Går runt på samma fläck och analyserar. Sorterar. Exemplifierar. Bryter regler för mig själv, undviker att gå ut. Längtar bort. Längtar hem.

Allt är vrickat. Skevt och fel. Och det går inte in i mitt huvud. Kan inte ens förmå mig att gråta, mitt medvetenade har valt att inte ta till sig det som hänt. Försöker samla alla mina små kycklingar, vill hålla om dem och trösta dem. Vill säga att det kommer bli bra. Att på natten blir det hemska mycket värre än det är och att vi kommer klara det här. För jag vill inte att de ska vara rädda.

Åker ut till landet och somnar i bilen, vaknar upp och inser vad som hänt. Har G med mig. Hon håller mig lugn och hon gör mig glad. Försöker minnas. Andas in junidofter och trädens lummighet. Går genom lövsalar och i fuktigt gräs, lyssnar på koltrastar och vill inte erkänna att det har hänt.

Äter mat. Äter mat på Hermans. Träffar människor. Berättar vad som har hänt och kan fortfarande inte gråta. Allt är overkligt. Tiden seglar framför mina näthinnor och är för mig inte mer än en målning, någonting jag inte kan ta på fullt allvar. Det skrämmer mig och jag måste hålla i mig. Frågar mig själv hur jag ska kunna hålla alla flytande nu. Får inget bra svar. Bokar biljett och åker i väg.

det är så ofattbart

Funderar på det där med kärlek och känslor och relationer till andra människor. En vis människa sa visst att inte ens hjärnans två halvor kan förstå varandra och det är då för mig ofattbart hur vi ska kunna förstå andra människor, leva med dem och ha relationer till dem. Det är fan i mig simplare att umgås med... ja, hästar, exempelvis. Inte alls lika komplicerat. Fast å andra sidan gör min överanalytiska ådra umgänget med alla levande varelser väldigt svårt. Det är en pers att hela tiden försöka ligga steget före och aldrig kunna go with the flow. Det bidrar inte direkt till social kompetens. A beskrev det någon gång med att jag har massvis med känselspröt, som liksom känner hur folk mår och dylikt innan de hunnit öppna käften. Jag undrar om det finns fler folk med känselspröt. Vore kul att träffas och diskutera de eventuella för- och nackdelarna med känselsprötshelvetena.

Kanske är vissa människor helt enkelt inte gjorda för att leva i relation med andra. Det verkar både krångligt och svårt att hela tiden parera mot någon annans vilja, lust och värderingar. Att hela tiden leva i symbios och knyta an. Få känsor för varandra och sedan förändras och upptäcka känslor för andra människor. Akta sig för att inte ha sönder och göra illa. Nej, det känns avancerat.

Så tog jag den där studenten. Jag har inte själv hunnit reflektera över det, men andra människor har uppmärksammat det. Och det är fint. Man blir varm i hjärtat när man inser hur många vackra människor man har omkring sig. Så mycket kärlek.

Studentveckan var en hektiskt historia. Väldigt mycket fest, väldigt lite sömn, men ack så skojigt vi hade. När sedan studentdagen kom, med all oro och nervositet och upprymdhet som den förde med sig, så hade vi först inget flak. Sedan hade vi ett flak. Allt tack vare vår eminenta vaktis, som tillsammans med en pappa och lite dillebarn snickrade ihop ett vettigt räcke. Vi gick upp halv sju, drack champagne, åt frukost, fick betyg och grät lite tillsammans. Undertecknad lyckades knipa åt sig stipendiet för bästa resultat och sedan sprang vi ut på en fullproppad gårdsplan, där familj och släkt och vänner (för min del hela fjorton personer) tog emot med jubel, kramar och lite mer gråt. Jag var däremot alldeles för upprymd och euforisk för att gråta; i mitt huvud var det som att en enorm degklump lossnade och allt blev liksom lite finare och lite bättre. Helt ärligt tror jag inte att det hade gått upp för mig riktigt, att jag faktiskt hade tagit studenten, men jävlar vad lycklig jag var. Var beredd på en enorm ångest över att vi nu efter tre år skulle behöva skiljas åt och flytta åt helt olika håll i Sverige, men icke. Istället var jag bara helt igenom glad. Lycklig. Lyckligare än jag varit på fruktansvärt länge. Och bredvid mig hade jag alla dem jag älskar. Hur klischéaktigt det än låter, så var det fruktansvärt fint.

Dagen efter var jag inte alls sugen på att packa ihop ett helt rum, städa, besiktiga box och rum och åka bil i sju timmar, men det var sådant som behövdes göras. I den vevan insåg jag att min plånbok och min ipod hade försvunnit från rummet, vilket var ganska illa. Allt det där vägdes dock upp av ett besök ute i Lit, hos Bäckahästar där Alda står och är lycklig. Hon har aldrig sett så tillfreds och nöjd ut, som när jag gick ut i hagen och klappade och kliade lite på henne en sista gång. Hon var hemma, kändes det som. Sedan följde en lång bilresa hem, vilken jag hade trott skulle bestå av massvis med separationsångest och gråt, men som visade sig bli helt ångest- och gråtfri. Att skiljas från det som varit ens hem och dem som varit ens familj under tre år var förvisso jobbigt, men samtidigt hade jag ingen anledning att vara ledsen; de människor jag känner att jag vill hålla kontakten med finns alltid kvar. Alla finns kvar.

Söndagen bestod av ett enda långt och underbart studentfirande. Massor av fina människor kom och jag kunde inte riktigt smälta alla intryck - kanske på grund av den sömn, som redan lyste med sin frånvaro. Sammanfattningsvis kan man säga att det var en eftermiddag fylld av kära återseenden, kärlek och kramar. Dessutom hade min klippa till mor fixat en fantastisk present; eftersom jag ogillar att få presenter och anser att vi borde minska på allt det materialistiska, som förknippas med de här högtiderna och istället fokusera mer på gemenskapen och glädjen, så ordnade hon en kollektiv present från så gott som alla gäster. Mycket smart. Sedan måste jag väl erkänna att jag faktiskt fick en VÄLDIGT fin Canon EOS 50D av famljen. Och det utan att klaga.

Sedan inträffade en ofattbar och hemsk olycka, då en kille i min älskade klass satt i en bil som fick sladd och blev klämd mellan bilen och vägräcket. Han var helt igenom trasig och läkarna trodde inte att han skulle överleva, men skam den som ger sig och idag är han fortfarande vid liv. Han har klarat 45 påsar blod som runnit rakt igenom honom, två operationer och en amputation av ena benet. Och han lever fortfarande. Vi tror på honom, han är en stark människa. Men det är så overkligt att sådana saker kan inträffa. Det var T som ringde på måndagsmorgonen och berättade. Då visste vi ganska lite, men på kvällen hade läkarna gett upp hoppet och vi trodde att han inte skulle klara sig. Därför åkte jag morgonen därpå hem till T i Söderbärke och stannade där några dagar. Det var inte läge att sitta ensam i en lägenhet när det här inträffade. Vi tog hand om varandra, sedan kom ytterligare en T och jag hamnade hux flux i Falun. Därifrån åkte jag i morse och har alltså inte hunnit varken packa upp, städa, landa eller ens reflektera över att jag faktiskt är arbetslös. Men sådant blir så oviktigt när folk i ens omgivning far illa. Det enda som faktiskt är viktigt då, är de man älskar.

Jag tror vi måste ta vara på varandra mer. Man inser inte hur lätt folk försvinner och hur fort ett liv kan förändras, förrän det är försent.

Allt är väldigt rörigt just nu. Mycket ska fixas och donas med. Men snart, snart ska jag skriva igen.

det finns ingen att behaga
inget att förklara
inget att försvara
jag gav upp för länge sen

Försöker bida min tid. Och ta vara på den. Så det blir lite tomt här. Adieu.