could you spit me in the face, could I starve a houndred days

Allt är vrickat. Skevt och fel. Och det går inte in i mitt huvud. Kan inte ens förmå mig att gråta, mitt medvetenade har valt att inte ta till sig det som hänt. Försöker samla alla mina små kycklingar, vill hålla om dem och trösta dem. Vill säga att det kommer bli bra. Att på natten blir det hemska mycket värre än det är och att vi kommer klara det här. För jag vill inte att de ska vara rädda.

Åker ut till landet och somnar i bilen, vaknar upp och inser vad som hänt. Har G med mig. Hon håller mig lugn och hon gör mig glad. Försöker minnas. Andas in junidofter och trädens lummighet. Går genom lövsalar och i fuktigt gräs, lyssnar på koltrastar och vill inte erkänna att det har hänt.

Äter mat. Äter mat på Hermans. Träffar människor. Berättar vad som har hänt och kan fortfarande inte gråta. Allt är overkligt. Tiden seglar framför mina näthinnor och är för mig inte mer än en målning, någonting jag inte kan ta på fullt allvar. Det skrämmer mig och jag måste hålla i mig. Frågar mig själv hur jag ska kunna hålla alla flytande nu. Får inget bra svar. Bokar biljett och åker i väg.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0