rusning

Jag var modigaste kvinnan på jorden idag och tog blodprover. Förvisso var det mama som tog dem, men ändå. Jag var ändå modigast. Egentligen är det helt vrickat, att något så simpelt som att ta blodprov kan få en så illamående och nervös (jag hade till och med bedövningsplåster...), men så har det alltid varit. När jag var liten var jag i och för sig rädd för i stort sett allt, men just det här sprutor har hållt i sig. Tur då att man har en sjuksköterska till mamma, som tar blodprov lika lätt som en annan öppnar dörrar. Idag fick hon mig att börja prata om när någon skulle pierca bröstvårtan och om hur fruktansvärt svimfärdig jag var då, vilket jag självklat inte kunde visa eftersom jag faktiskt var med som stöd. Så istället hade jag börjat sjunga någon barnvisa för att inte sluta andas. Det tyckte mamma var roligt och vips var proverna tagna. Makalöst vad man kan oroa sig för en sådan yttepyttegrej. Men det är så jävla vidrigt med nålar.

Innan jag gick till sjukhuset så bakade jag bullar i rent avslappnande syfte. Det fungerade inte. Istället tryckte jag i mig tre-fyra bullar och mådde lagom illa när jag skulle gå.