rusning

Varför är det så jävla svårt med relationer till andra människor? Borde inte det vara något simpelt och medfött, i stil med metabolism och andning? Nej, istället är det orimligt och komplicerat så till den milda grad.

Vad är grejen med att klamra sig fast vid de människor, som visar minsta lilla tecken på tillgivenhet? Jag har alltid varit så. Alltid blivit en parasit så fort någon råkat komma för nära. Suger ut all energi ur det stackars värddjuret, som råkar visa mig en unns vänlighet. Det är vidrigt. För sedan går det ett par dagar och jag kan fullkomligt avsky människan. Och sedan är denne min käraste skatt igen. För det är rimligt?

Det värsta är när man omger sig av folk, som beter sig på exakt samma vis. Som är lika labila i förhållandet till andra. För då har den där människan redan sått ett frö i min känslocentral och jävlar i mig vad det kan flamma upp känslor då. Enorma, monstruöst stora känslor. Som en megaförälskelse. Då bestämmer sig personen i fråga att bli lite labil och helt enkelt inte vilja umgås längre. Det är så underbart! Det är så fint att vara extrem och labil. Så fint att känna saker för människor man inte är menad att känna något för. Det är så jävla fint att vara helt jävla fuckad.

I och med det här fenomenet har jag kommit på mig själv med att undvika andra människor. Och det känns ju ännu finare.

Det är äckligt.