stå, som en vän, mitt emot mig och sträck ut skönheten i dina ögon (Sapfo, fragment 138)
Hur ska man förhålla sig till människor? När folk hoppar fram och tillbaka mellan att ignorera, bete sig vänligt och bete sig illa. Det gör mig förvirrad och jag klarar inte av det. Ska jag ha en relation till en annan människa så måste det vara på ett sätt som inte involverar labilitet i själva relationen. Jag vet att jag själv är labil, men en relation får för den sakens skull inte bli det. En relation måste vara tydlig. Och den som jag har en relation till, måste, om denne också är labil, vara medveten om det - eller helt enkelt vara stabil. Helst ska det finnas tydliga normer instiftade, om huruvida man beter sig mot varandra. Jag blir nervös när någon ändrar sitt beteende. Eller när jag inte vet själv hur jag ska bete mig i en situation.
Och helt plötsligt var det inte så konstigt att jag lever halvtid som eremit.
Men hur ska man reagera när någon man försökt hålla kontakten med länge, som man varit väldigt nära en gång i tiden och som sällan hör av sig, helt plötsligt frågar om jag vill gå på hennes skiva? Jag menar, vår relation de senaste fyra åren har i princip bestått av något enstaka sms skickat av mig, som hon i sin tur svarar plikttroget på och som sedan blir grunden på en konversation á ca 5 sms. Någon gång har vi träffats och då är det som om de här fyra åren av avstånd aldrig existerat. Men sedan blir tyst. Länge. Och så skickar jag ett sms. Och hon svarar. På senaste tiden har jag slutat höra av mig, eftersom det kändes ovärt att höra av sig till någon som aldrig hör av sig. Och sedan dess har det varit tyst. Fram till igår, då hon som sagt bjöd in mig på hennes skiva. Jag tackade nej, eftersom jag är borta då. Men jag vet inte om jag hade tackat ja annars ändå. Varför ska jag gå på en skiva till någon, som inte har visat särskilt stort intresse i att ha en relation till mig? Varför ska jag alltid vara den som upprätthåller sådana relationer? Hellre är jag eremit.
när jag läser detta kan jag bara tänka på hur ledsen jag är över att vår relation lite runnit ut i sanden. jag har blivit otroligt dålig på att höra av mig. inte bara till dig utan de flesta faktiskt. men snart kommer du hit och då måste vi ses för som jag saknar dig fina cajsa! <3
Jag känner mig också alltid som den som håller kontakten. I nästan alla relationer. Men, jag vet inte, jag försöker se det som att det är bättre än att inte ha vänner alls. Om folk inte längtar efter mig är att stå ut med mig tillräckligt. I nödfall, liksom.
Om en relation nu är livslång (jag har levt för få år för att kunna dra den slutsatsen, jao, men låt mig anta) så borde det vara så att man turas om att vara den person som upprätthåller relationen. Det idealiska är att man turas om varje dag, vecka, eller hur länge man nu skulle kunna låta bli varandra. Är en vän värd att behålla så hör man av sig och av sig och av sig under hela ens livstid, även om vännen sällan är den som hinner höra av sig först.
Tänker jag fel?
Jag vill bara inte vara ivägen. Och jag vet inte vad jag ska säga till folk. Mellansnack känns som skitsnack. Ju längre tiden går, desto mer hinner hända i vardera människas liv och det blir väldigt mycket att catcha up när man väl talas. Samtalen blir lite stela, även om man snabbt skulle prata bort stelheten bara man hörde av sig ett par gånger till tätt därefter.
Stelhet är läskigt. Det känns fientligt. Men det ÄR ju inte det. För jag älskar alla mina vänner. Jag vill bara inte vara till besvär. Känner mig jämt som en brottsling när jag smsar eller ringer någon. "Thep fehlåt fö att ja finns."
Men det är kanske bara jag.
Och kanske jag bara svamlar.
Oftast är klockan 03:00 när jag saknar er. Och då kan jag inte gärna ringa. >.<
