rusning

Har så fina människor omkring mig. Blir alldeles blödig. Folk som står ut med både min labilitet, dåliga humor och mitt kontrollbehov. Människor som får mig att skratta hejdlöst. Människor som accepterar mig för precis den jag är, som försöker förstå och som aldrig dömer mig. Som kan vara nära, utan att krypa in under skinnet på mig. Som kan sitta kvar på kvällsfikat och diskutera sexuella läggningar, skjutsa till tåg, flyg, Lugnvik och sedan skjutsa tillbaka igen, komma över och kolla på en film bara för att jag är för rädd för att vara ensam och som alltid, alltid, alltid säger precis de sakerna jag behöver höra. Det är större än något annat. Att ni finns. Ni är det största.