rusning

En av de vackraste dagarna jag upplevt. Januari 2009.
Jag kan inte sitta still. Allting känns så bra och jag är så lugn och full av tillförsikt att jag måste nypa mig i armen. Allting är så olikt det jag förväntat mig. Hade någon frågat mig för ett år sedan hur jag trodde jag skulle må på studenten, så hade jag med största sannolikhet svarat något i stil med "PANIK" eller "åh herregud prata inte om det, jag börjar grina". Men tänk att det inte blev så ändå. Å andra sidan trodde jag väldigt mycket om livet för bara ett år sedan. Hade planerat livet in i minsta detalj tillsammans med en annan människa och trodde på fullaste allvar att det var precis så det skulle bli. Jag hade inte plats för några felmarginaler där, inte. I princip hade jag redan bestämt färgen på köksväggarna i det ännu icke existerande gemensamma köket. Lite maniskt, kanske. Men jag tror jag var så trasig då, att jag försökte strukturera upp allt runt omkring mig så in i minsta detalj att det inte kunde gå fel. Att åtminstone det runt omkring mig omöjligt kunde falla. Och tänk, att det var precis det som hände. Helvete vad det föll. Och människan jag hade släppt in i mitt liv, planerat allting med och älskat så obeskrivligt föll också. Allt på grund av att jag murat in mig själv i mitt eget trasiga, snedvridna och bitvis sjuka huvud. Och någonstans där, efter allt fallande och alla zombieveckor, började pusselbitar hamna på plats. Något märkligt hände där, jag kan inte förklara det. Ingen runt omkring mig kan förklara det heller, eller det skulle väl vara A, hon är bra på det där med att se sammanhangen när ingen anna gör det. Mamma beskrev det som att någon vände blad, bara sådär. Helt plötsligt förstod jag mig på mig själv och allting med mig själv på ett annat sätt, än vad jag gjorde förut. Och A märkte det också, under våra samtal. Nu kan jag till och med ta avsked från det som betytt mest för mig under mina hittills 18,5 år, utan att bli zombie. Det hade inte gått för ett år sedan. Verkligen inte. Nu kan jag glädjas åt att jag fått vara med om allt här, att jag fått vara en del av det här under tre galet fina år. Och jag kan bli glad av tanken på att det är så mycket kvar i livet, som ska göras. Så mycket kvar som ska upplevas. Antagligen kommer jag alltid ha min labilitet, min ångest, min konstiga relation till mat och inte minst mina känslor på utsidan av kroppen med mig hela livet. Men numera kan jag se att det finns andra saker också, som är större och vikitgare och som väger upp det andra. Och det måste väl ändå betyda att jag börjar bli frisk?