rusning

Men hej! Vad kul att se er igen. Eller höra... Läsa? Jag vet inte? I alla fall, så sitter jag i min fåtölj igen. Och bloggar, igen. Allt återgår till det vanliga i ett par dagar. Efter att ha varit på Öland hos Carro och gått kvällspormenader i skymningen, krattat halm, funderat på livets mening, rejsat järnet på grusvägar från havet och träffat en och annan tant, så blev jag stationerad ute på landet som eldvakt. Det skulle tydligen röjas och härjas, så där fick jag stå med en lång jävla räffsa i asplövsröken och nysa. Mysigt. Fast ett dygn fick räcka, för sen fick jag nog och åkte hem till en tom lägenhet. Har hört att det är nyttigt för en ostabil människa att vara ensam.

Sammanfattningsvis kan jag säga att jag har åkt sjukt mycket buss. Det är bra, jag gillar att åka buss. Faktiskt så börjar jag tycka bättre om bussåkandet än tågåkandet, men det betyder nog bara att jag inte har åkt tillräckligt mycket tåg den senaste tiden. Tur då att det ä precis vad jag ska göra, på tisdag. Då far jag igen. Mot nordligare breddgrader, så att säga.

För övrigt är det som det brukar: Jag är en aning bipolär, min fåtölj är fetnice, relationer är överskattat (eftersom jag är en smula instabil och ena stunden avgudar, andra studen avfärdar mina medmänniskor) och där någonstans insåg jag hur fördärvad jag låter. Men jag menar, här sitter jag alldeles ensam en lördagkväll och försöker intala mig själv att det är precis såhär livet ska vara. Min plan att sluta höra av mig till folk för att se om det skulle få dem att höra av sig till mig istället fungerade inte. Testa inte det hemma. Då kommer du också sitta ensam på lördagskvällarna. Nu ska jag och min temugg titta på streamad film och vältra oss i lördagsmisären. God natt. (Ja, ni är de finaste läsarna på jorden!)