rusning

Det är sorgligt med böcker. De tar alltid slut. Alltid. Att läsa böcker är att regelbundet gå igenom jobbiga avslut, för när man har fastnat i en bok så är det inte bara att lägga den ifrån sig. Speciellt inte när personerna i boken rör vid ens murar och ens minnen. Man vill som hålla kvar vid dem, men när sista ordet är läst så är de borta. Då finns de bara innanför pappomslaget, tryggt förvarade, men inte levande. Som vänner man inte alltid får ha med sig. Fiktiva medmänniskor. Såna man måste läsa om för att förstå. Som bara finns när jag öppnar böckerna igen.

Men de kan få en att glömma. Bitvis kan de få en att fokusera på annat än dem som gör en illa.