dagen efter

Himmel och pannkaka. Jag känner mig bakis. Allt adrenalin, som pumpade runt igår och gjorde det omöjligt att sova (och vara tyst) fick mig att idag sova till ett. Vaknade och hoppades att allt bara var en obehaglig mardröm, men sådant äro icke fallet. Det är fullkomlig sanning och det händer verkligen. 

mission: accomplished

Fallet "tandborste" förklaras härmed avklarat. Tandborsten återfunnen under ägarens resväska. Go team!

såhär på lunchkvisten

Okej. Jag tyckte att Birgitta Ohlsson verkade som en vettig människa förut, med tanke på hennes engagemang för hbtq-personer i Sverige och världen. Men hör jag hennes jävla röst på Spotify en enda jävla gång till, så blir jag galen. Till och med moderaternas bajsreklam är lättare att uthärda. Har människan svalt en kazoo eller något? Satt en kokosnöt i halsen? Det låter så förbannat illa. Stackars kvinna.

lite igår, mest idag




Först: Nisse och Ninja hos Nisse. Sen: Wayne the man. Sist: Nisse och Niklasson, som blev frivilligt blurrad. Great success! Nu borde jag kanske sova. Kanske, lite.

dingalingaling, dogfood shop

Min tandborste är fortfarande borta och programvaran för mobilen är ännu inte funnen. Mysterierna fortsätter och jag har ätit choklad och druckit slånbärssaft. Det får mig att tänka snabbare, som en detektiv. Fast just nu går det väldigt långsamt och då är det tur att jag har en snäll storebror, som kan hjälpa mig med åtminstone det sistnämnda problemet.

Idag köpte jag ytterligare en anteckningsbok. Nu har jag alltså tre stycken. Dessutom köpte jag såna där bra pennor, de gula kantiga med färgad kork. Och om jag kunde fixa den där sabla programvaran så skulle ni få se bilder, för jag tog väldigt fina mobilbilder när jag fikade med Nisse, Ninja och Niklasson. Och Waynes, såklart. Vi får inte glömma Waynes. Han satt ihopkurad vid mina fötter, när han inte satt bredvid mjölkkannan vid disken och tvättade vingarna. Charmig man, det där.

JAG HITTADE PROGRAMVARAN! Shit vilket snille jag är, den fanns ju på LG:s hemsida. Som sagt, choklad och slånbärssaft är min hemlighet. Om ni undrade. Återkommer alltså snarast med bilder och uppdatering i tandborstfallet.

P.s. För er som undrar, så har jag en reservtandborste. Jag har alltså inte haft oborstade tänder sen igår. D.s.

what am I supposed to do when the best part of me was always you, and what am I supposed to say when I'm all choked up and you're okay


Min jävla mobil är dum. Det är förvisso inte min, det är min brors, som jag har fått låna eftersom min gamla fuckade ur, men den är ändå dum. För det första är det touchskärm (eller taffsskärm, som Nisse säger), vilket är människans absolut mest puckade uppfinning någonsin, för det gör bara att allting går mycket långsammare. För det andra, så finns inte programmet för att föra över bilder m.m. från mobilen till datorn tillgängligt någonstans. Så jävla ovärt. Dessutom är min tandborste borta, vad är grejen? Vem kommer in i mitt rum och snor min tandborste? Min fina, dessutom (den röda med regnbågar på i mitten). Helt jävla onödigt. För det är självklart inte så att den ligger bland alla saker i min ouppackade packning, som är utspridd över hela golvet. Nej.

Nu tog musiken slut. Jag förundras alltid över att jag lyckas välja de trasiga sätena på bussen, varenda gång. Eller i alla fall nästan varenda gång. I synnerhet när jag åker buss 70, vilket i och för sig är nästan den enda bussen jag åker numera. Men liksom, jag är ganska petig med mitt val av säte i bussen. Det måste kännas rätt, jag avskyr när det är stressigt och jag måste välja ett säte snabbt för att de bakom vill komma på och det är mycket folk. Nej, helst ska jag vara helt ensam och alla sätena ska vara lediga. Då kan man bara lyssna på sin magkänsla och så väljer magen rätt plats. Det blir så jobbigt när magen väljer en plats med trasigt säte, oftast är det ett sånt som inte sitter fast så man glider fram och tillbaka. Världens antiklimax. Och då vill jag inte flytta på mig, för då stirrar folk alltid.

Idag låg det en läkerol på sätet på andra sidan gången. Jag undrar när jag åt läkerol sist, det måste vara länge sen. När jag var liten åt jag alltid läkerol, för mamma köpte det alltid när vi handlade. Fast hon köpte oftast de med salmiaksmak och de var inte så jättegoda. Men ibland hade man tur och då köpte hon de med cassissmak. Det var så skojigt, för de förpackningarna hade nästan samma färg, de var båda lila, och när man är fem-sex år så ser man inte skillnaden så bra och därför blev jag alltid lika överraskad när pastillen smakade svartvinbär istället för lakrits. Det var lycka, det.

the times we had were not all bad

Vilken morgon. Eller, morgon och morgon, förmiddag heter det visst. I alla fall, den började så bra för jag hittade min fina mössa och mitt fina linne och var så nöjd, så nöjd med situationen. Sen, när jag hade kokat mitt favoritte, eftersom jag kände att en sådan här superförmiddag måste man ändå få dicka sitt favoritte, så fanns det ingen vanlig komjölk hemma. Alltså, för en vanlig människa är det här kanske inte en så stor grej, men för mig... Hur gör man när man inte har komjölk hemma? Hur överlever ni människor som inte ens tycker om det? Det är för mig ett mysterium och ett stort sådant. En annan behöver minst ett par glas komjölk om dagen, minst. Plus de oräkneliga deciliterna som hamnar i min temugg. Och där stod jag, med hakan i golvet och kylskåpsdörren på glänt - utan komjölk. Efter en stunds intelligensförlamning kunde jag ändå förmå mig att leta efter vettigt substitut - och hurra! Där stod ett finfint paket med havremjölk. Jag har umgåtts en hel del med veganer och icke-mjölkdrickare i mina dagar, så havremjölk har jag alltid hemma (och använder alltid när jag bakar, eh...). Lyckan var gjord tänkte jag och öste på med havremjölk i min temugg. Det kunde bara inte bli dåligt, där jag gick med min galet snygga temugg i min galet snygga mössa och mitt galet snygga linne och allting liksom sken lite extra omkring mig. Allt var helt i sin ordning och därför tog jag den första klunken*. Och där, där någonstans rasade ALLT. För i den första klunken kände jag inte den utomordentligt goda tesmaken tillsammans med honung och mjölk, som liksom skulle få mig att vakna och känna att allting ordnar sig nog. Nej, tehelvetet smakade havre. HAVRE. Mitt favoritte, det bästa som finns och som dessutom får mig att minnas en svunnen tid och bli nostalgisk, smakade HAVRE. Hur skulle jag kunna dricka det? Nej, det är fel. Så nu är klockan snart tolv och jag har fortfarande inte fått mitt morgonte. Och jag tänker inte vara vuxen och rationell och gå ner till affären, köpa komjölk, gå hem och koka nytt te. Inte alls. Jag ska sitta här, sura och undra vad resten av den här dagen ska föra med sig. Nu är jag beredd på allt.

*Den första klunken är liksom helig. Det är den som, eh, omfamnar alla dina sinnen? Ja, ni fattar.

och sen är så försent

Tittar på Invictus. Millan har knölat ihop sig i ena hörnet av soffan och jag tar upp nästan hela. Vi har en segdag. Vilodag kanske det heter. Igår var allt konstigt och märkligt. Fast det var bra också. Men det mesta vände upp och ner på saker och ting. Rubbade mina cirklar. Det tycker jag inte om. Försöker få ordning och så blir det sådär. Det vill jag inte. Men då är det bra att jag är här. Annars vet jag inte vad jag hade gjort.

Att bli indragen i andras liv och sedan direkt utspottad igen är lite mer än vad mitt veka sinne orkar med.

och som en viskning




jag bakar, alltså finns jag



För att motverka sängliggande och självömkan gjorde jag en filmjölkslimpa och en müsli. Äntligen. Fan, jag har väntat på den där müslin länge nog nu. Men nu ligger den på plåten och svalnar så fint. Och bredvid står en varm limpa. Kalas.

then you go home and turn it in to art



hela livet var ett disco, men hur kunde det bli så svårt?


Varför får jag alltid kaffet i näsan när jag dricker? Där ska det inte vara. Ändå lyckas det alltid skvätta ända upp på näsvingen. Kanske ska dricka kaffet lite försiktigare i fortsättningen. Nu är E här och jag har bakat hela morgonen. Kakor, muffins och vaniljpannacotta. Fast den sistnämnda har jag gjort, inte bakat. Man bakar inte pannacotta. Ikväll blir det kräftkalas med kusiner, nästankusiner och vänner. Det blir fint. Sen är det helg och då åker vi till Blidö.

Såg bilder på min lilla häst. Hon såg omåttligt lycklig ut och jag fick nästan tårar i ögonen. Nästa helg åker jag dit upp för att hälsa på och förhoppningsvis kommer vi fram till en bra lösning. Helst vill jag att hon ska få vara där hon är nu och få vara där resten av sitt liv. Men någonstans så finns det pengar med i bilden och de förstör. Usch vad de förstör. Men jag har planer och förhoppningsvis löser det sig. Mitt lilla gull.

du är inte en i mängden, men jag är en utav de få som inte lämnar dig när färgen flagnar på fasaden

Idag är det en kalasdag. Varför?

1. Det stod citronyoghurt i kylskåpet.
2. Mina nya skor står i hallen.
3. Min nya skjorta ligger i garderoben.
4. Jag ska få träffa G och C.
5. Fåtöljen kommer i eftermiddag.
6. Förhoppningsvis säger de något smart på AF.

Därför.

with every ♥beat


Rev sönder lite tidningar. Såhär på kvällskvisten. Typiskt att jag alltid ska hitta på hyss när jag egentligen borde sova. Fast å andra sidan har jag ingenting att gå upp till imorgon, förrän klockan tre. Då ska jag till arbetsförmedlingen och fråga hur i hela fridens namn jag ska gå tillväga med flytten, ur rent jobbsökarperspektiv. Hoppas att de har ett bra svar, för just nu står jag lite och trampar på samma ställe. Man undrar vad som kommer först, hönan eller ägget. Bostad eller jobb. För jag behöver vara där nere för att kunna söka jobb. Men jag behöver ett jobb för att kunna betala hyra. Såatteh. Men jag fixar det. Har någon i Göteborg en soffa jag kan få sova på ett tag, så säg till. Skötsam, rökfri, kysk och timid. Bakar och städar, tvättar, diskar, skurar. Duktig flicka, lovar.

När jag hittar ett bo så ska jag ha hemtelefon. Har en röd med snurrplatta. Den ska stå i hallen och bredvid den ska det sitta en lapp med alla viktiga telefonnummer. För jag insåg att jag inte kan något nummer överhuvudtaget i min telefonbok i mobilen, förutom mammas. Så kan jag inte ha det.

Åh, just det! Jag fick hem mina skor jag beställde förut. De är så makalöst fina! Blev så glad. Tänk att något så världsligt som skor kan göra en glad. Usch vad hemskt det lät. Jag är inte en sådan materialist, egentligen. Lovar.

don't let that thought slip away, let it come out and play

Varför blir man alltid sjuk när man blir ledig och inte ska göra något speciellt? Förstår inte. Det borde vara då som kroppen är frisk och glad. När man tar det lugnt. Fast mig kvittar det just nu. Dricker mitt te och tittar på Kobra.

I close my eyes and remember a place in the sun where we used to live

Mitt rum har blivit en fantomengrotta. Jag ids inte ens städa. Drar ner rullgardinen och stänger dörren, då är det ingen annan som behöver se. Och jag slipper allt ljus. Bäddar inte ens sängen. Ni som bott med mig eller åtminstone råkat sova i min säng, vet att är det något jag alltid gör så är det att bädda sängen. Viker kanterna och lägger på överkast. Fluffar kuddar och känner mig som en bättre människa. Eller något. Nä, men nu orkar jag inte ens plocka upp skräpet från golvet. Dammigt är det också. Som i en fantomengrotta. Jag sitter till och med på min gammelrosa fantomentron á la 1980. Fast jag har inte blå trikådräkt och randiga kalsonger, tyvärr.

Idag ska jag slå in en present, göra klart en annan och sen åka på besök i butiken där jag ska spendera ett par veckor. Om 24 timmar är jag i Falun. Och snart är jag någon annan stans och drömmer förhoppningsvis mindre om sådant jag drömde om i natt. Tyar inte. Är glad att andra människor inte kan se vad jag drömmer om, då skulle ni se hur svag jag är. Hur vek jag är. I min fantomengrotta.

Det här är för övrigt fina grejer.

à travers des difficultés, vers les étoiles


Tror att min kropp håller på att lägga av. Försöker lista ut vad jag ska göra för att den ska bli glad igen, men utan framgång. Kanske försöker den säga mig något, typ "ja men gör det bara, du kan ju testa!" eller "jag vet att du vill, så nu tänker jag krångla tills du bestämmer dig". Den fattar väl att det är något i görningarna. Viktiga beslut som puttrar och sjuder. Jag låter dem vara ett tag, vill inte skynda. Ändå vet jag att jag redan bestämt mig. Långt inuti har jag redan för länge sedan sagt att ja, såhär gör vi. Det ska väl bara få sjunka in. Och allt kanske ska få klaffa; har hört att jobb är bra, exempelvis. Men det löser sig. Imorgon ska jag åka ut till en vän, som har en butik där jag ska få praktisera. Få kassa- och butiksvana och sådär. Bra grejer att ha på cv:t, tydligen. Sen! Sen. Är lite för otålig bara. Vill ha allting klart nu. Men snart.

if I could write out my own dream, for the next time that I sleep, you'd be the first one that I see and I the last one that you keep


you will always get what you want

Behöver vardag snart. Rutiner och vanlighet. 8-17. Eller i alla fall något som liknar det. Behöver ruta in mig själv och komma fram till vad jag vill. Vart jag ska ta vägen. Men allting känns väldigt... flytande, när det inte är skola inblandad. Och ingen häst. Inget som egentligen håller mig kvar. Ingenting jag egentligen måste göra. Jobba förvisso, men med vad. Det är inte bestående. Det kan ändras, i princip när jag känner för det. Och var jag ska bo är också relativt. Rörligt och ovisst. Ingenting är längre sådant som måste ske eller som måste bestå under en längre tid. Jag kan flyta runt i periferin, om jag vill.

Problemet är kanske också att jag inte heller är rotad i just den här staden. Jag är inte rotad någonstans, tror jag. Jag skulle kunna ta mitt pick och pack och ge mig av, dit ingen känner mig och dit allting är nytt.

Eller stanna där jag är och försöka läka massor av sår.

I vilket fall som helst, så samlade jag vuxenpoäng igår när jag skrev en lista för vad som behövs göras i september. Exempelvis söka jobb. Det kändes bra att skriva ner allt, då blir det mer definitivt. Det är inget skämt, du måste klara dig själv nu. Whoa. C föreslog att jag skulle flytta in i samma hus som hon. Helst samma våning, så vi kan glida på stickasockorna genom korridoren hem till varandra. Ser det framför mig och jag ramlar, varenda gång. Det kommer sluta med att C får rulla över mig och mina brutna ben i min rullstol. Ser fram emot det.

let me go boys, let me go, push my boat from the highest cliff to the sea below




Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0