brev till någon

Fönstret är vidöppet. Vill inte ha det på glänt längre, utan låter kall höstluft bryta sig in i den kondenserade ångestdimman, luckra upp alla kvävda andetag. Nästippen blir förvisso kall, men då finns det å andra sidan ännu fler anledningar att klä på sig kläder och skyla den gelélika degklumpen, som ska föreställa min kropp. Jag frågar mig varför det aldrig slutar, varför jag aldrig har kontroll. Får inget svar, vänder mig in mot väggen igen och blundar.

I takt med att en molande huvudvärk bryter ut i mitt bakhuvud, faller bitar på plats i andra delar av min grötftyllda skalle. Att jag aldrig lyckats göra något perfekt eller ens riktigt bra, utan endast åstadkommit någon slags mellanmjölksvariant som resultat av mina ansträgningar i allt jag gör, gäller nog också för det mer mentala.

Varje gång huvudet hängt över kanten till porslinsavgrunden, har jag förbannat mig själv för mitt misslyckande. Trots att halva magen är påväg ut. Och varje gång jag lyckats låta bli ett bra tag, kommer alltid en vändpunkt där allting återgår till det som var några veckor innan.

Jag är en periodare.
En framochtillbakare.
Någon utan kontroll.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0