rusning

Har tänkt på C väldigt mycket sista tiden. Alltså, Gällivare-C. Hon gjorde så mycket för mig under två års tid, och nu känns det som att jag nästan aldrig har tid att ens fråga hur hon mår. Skäms på mig. Man ska ta hand om sina vänner. Man ska vårda sina relationer. Jag... låter dem gå i spillror. Fast jag inte vill. Det händer bara för mycket på samma gång.

Vissa kvällar, som den här, vill jag kunna ta bort mig själv. Det skulle vara så skönt. Att bara försvinna en liten stund, inte behöva träffa någon. Samtidigt är jag livrädd för att bli ensam. Vad är grejen med ambivalensen?

Har i alla fall världens bästa roomie. Hon gör mig glad. Och med henne behöver man inte alltid prata. Man kan bara vara, sitta tyst i varsin del av rummet och ändå inte känna sig ensam. Det är unserbart.

Och vissa människor önskar man att de kunde finnas lite mindre.

I övermorgon åker jag hem till hjärtat. Längtar efter henne så oerhört mycket. Allt med henne. Ni skulle bara veta.