är vi pjäserna?

Mitt liv är oförskämt bra. Det finns egentligen ingenting jag kan klaga på, även om vi människor gärna gör det och jag är en mästare på självömklighet. Jag har en familj som inte är utav denna värld, som alltid ställer upp och som är så kärleksfull att man blir bortskämd; jag har en flickvän som älskar mig, vad jag än gör och hur jag än ser ut - vare sig jag väger 42 kg eller 72 kg; jag är inte sjuk, jag har lätt för mig i skolan och jag har jättefina vänner. Ändå är det något som inte stämmer ibland.

Kan man tänka sig tjock? För de flesta jag känner säger att man kan tänka sig smal och då borde man väl rimligen kunna tänka sig tjock också? Ibland tror jag att det är precis vad jag gör (förutom att jag äter en dålig kost och endast tränar ca 3 ggr/veckan, utöver hästarna) och det vore väldigt tråkigt om det var så. Tyvärr så gör jag nog det. När man har en inbiten bild av sig själv i huvudet och varje morgonen får den bekräftad och uppslängd i ansiktet på en, så tror jag att man har svårt att få fantisera fram en bild av sig själv som exempelvis smal (om det är dit man vill). Dessutom har jag väldigt svårt för att ljuga och framför allt för mig själv, så att låtsas om att jag såg acceptabel ut skulle bara kännas uppmärksamhetshorigt. Jag vill inte vara en uppmärksamhetshora.

Vissa stunder kan jag ändå drömma om ett utseende som i alla fall var drägligt. Att alltid ha varit tjock och många gånger riktigt fet ger mig dock inget hopp om en sådan framtid. Dessutom är jag L A T. Fruktansvärt lat. Och glupsk. Allt det man inte ska vara. För när man är bland folk (och är skorpion, och därmed kan läsa alla människor inifrån och ut innan man ens hälsat) så lär man sig väldigt fort att det egentligen inte handlar om att vara sundast och hälsosammast, utan om att kunna pressa sin kropp till det yttersta och göra illa sig själv mest, genom att ha mest självdiciplin av alla. Alltså, den som tackar nej till fikat har vunnit den outtalade tävlingen.

Jag tackar aldrig nej till fikat.

Finns det bättre och sämre ätsjukor? För vänner runt omkring mig med ätsjuka åt anorexihållet, har alltid haft en högre status än de med ätsjuka åt bulimi- eller enbart hetsätningshållet. Är det för att mat är fult? Är det fult att vilja äta?

Njae. Det är fult att vara tjock.
Eller?

Kommentarer
Postat av: Cami

Saken är ju den, att man är perfekt som man är. Om man inte är rysligt fet förstås, eller hiskeligt smal. Fast det beror ju på vems mått vi mäter med. Skinny sized-Suzy's mått på ohälsosam fetma är förmodligen detsamma som larger than life-Larry's mått på vasst benrangel.



Det finns inget som är rätt eller fel, perfekt eller defekt. Vi är bara olika, och vi kan således inte sträva efter att bli lika. Det är orimliga odds.

2009-02-24 @ 01:54:23

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0