bristande kroppsfunktion

Vaknade i morse efter ytterligare en natt av alldeles för lite sömn och VILLE INTE GÅ UPP. Inte bara det att kroppen gjorde ont och frös, mitt huvud sa prompt nej. Alltså, jag brukar faktiskt vilja gå till skolan. På sanning. Men nu har all motivation runnit ur mig och jag vill bara få de resterande tre månaderna att gå fruktansvärt fort.

För att hålla ångan uppe roar jag mig med folks statusuppdateringar på fb. Helt ärligt, vem tror vi kommer läsa och intressera sig av att "Pelle har matte..." eller "Lisa borde toppsa öronen"? Ändå skriver vi! Åh, vad vi viker ut oss och hoppas på någon form av respons, att någon ska se våra grå vardagsrutiner och färga dem rosa med en kommentar. Varför, egentligen? Bara det att jag lägger ner min dyrbara tid på att skriva ett inlägg om det är bisarrt. Kanske är vi ensamma. Små och ensamma.

Tröst vill vi ha, för vi är inte mer än människor.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0