rusning

Frapperad osäkerhet.

Badrumsgolv är dryga, likaså envisa blickar på tunnelbanan. Vad är det med folk och att stirra okända människor rätt in i ögonen? Och varför stirra in i mina ögon? Jag kan inte ens stirra tillbaka. När jag väl vågar göra det, så hinner min blick vika långt innan den andres gör det. Ibland förbannar jag min vekhet.

Fast tunnelbanan bjuder på bra människor också, i alla fall uttrycksfulla människor, som det går att bygga en historia kring. Medelålders kvinnor i festblåsor, salongsberusade på bussen in till slussen. Vart är de på väg?
Vart är jag på väg?

Det som saknas är kanske mod. Att helt plötsligt hoppa på tunnelbanan hem igen och lämna människor kvar är inte modigt. Att hela tiden fega ur är inte modigt. Att ligga med svullna ögon på klinkersgolv är inte heller modigt.

Att vara rädd.
Är det modigt?

Skit samma vad jag skriver. De här orden är bara som tunna strimmor, oviktiga och de förklara ingenting. De ger ingenting till någon. Jag vill kunna ge något. Till någon.