you hollow out my hungry eyes

Man ger upp så mycket av sig själv för andra. För andra människor. Människor, som inte tycks förstå vilken enorm uppoffring det är att ta bort en bit av sig själv, för en annan människa. Att skära ut ett stycke av sitt egna liv, för att tillgodose någon annans behov.

Man vill så gärna ge upp sig själv för andra. Och någonstans på vägen inser man att det är skit samma. Det är skit samma hur mycket man tar bort, det är alltid något som saknas. Alltid någon som måste läggas till. Och mer som måste tas bort.

Ändå skulle jag ge upp mig själv för dig. Ibland gör jag det. För att du ska förstå. För jag vet att när jag skrapar på ytan av din barriär, så når jag längre in än du tror. Jag bryr mig inte om dina murar. Det är allt det du gömmer innanför dem, som fått mig att leta efter dina skor i hallen. Sådant man inte gör när man är vuxen och mogen och förnuftig och stark och hel. Men som du får mig att göra.

Jag behöver åka hem. Behöver träffa G och C. Behöver någon som håller i mig. Någon som berättar för mig hur jag ska göra för att det ska bli bra. Någon som vet. Någon som kan viska och säga att det löser sig. Behöver någon.

hands down

Red Vigdis igår och idag. Hon är så himla skojig, pigg som sjutton, men lyhörd och känslig som fan. Så olik Alda på alla sätt. Fick jobba hårt med mitt kontrollbehov över min högerhand. Den ville liksom inte släppa taget riktigt. Tillslut insåg jag att det fungerade mycket bättre att använda sätet och magen. Travade och galopperade i snön, jag var så glad. Hon är ett lyckopiller. N sa att jag fick rida henne igen om jag ville, blev lyrisk som ett litet barn. Det var längesen jag blev så glad av att rida.

Alda fick gå som handhäst med C och Sía, och hon var tydligen ännu gladare än jag. Hon hade bockat och frustat och galopperat som en tok. Lilla fossing. Vill hitta någon som kan få henne sådär glad. Jag kan inte det.

Det där miraklet kom till slut och nu är hälften gjort. Hälften är ju bra. Då är nästan allt borta. Bara hälften kvar. Inte mycket.

come crashing in, into my little world

Pärlor.

(Bilden tillhör Melina Svendén).


lord give me grace

Bakade scones till middag. Te och scones gör mig lycklig. Och T. Hon gör mig glad.

Inväntar ett mirakel, som ska göra alla läxor gjorda. Och som ska rida hästen. Och tvätta kläderna. Och ringa samtalen. Undrar när det hade tänkt dyka upp, för nu börjar det bli ont om tid. Ska hålla ett tal till veckan, som jag inte har skrivit än (läs: som miraklet inte har skrivit än). Såatteh. Det kanske vore bra om det började ta tag i saker och ting nu? Ett ig i svenska C vore som... Det vore inte alls. Det ska helst inte inträffa liksom. Så hey, miraklet, det är bara att börja. Glhf.

Nu fick jag paltkoma. Hejdå.

håna oss, vi rör oss ni står still

Kent – 747

Det finns så mycket fint med den här låten. Inte bara ur en nostalgisk synvinkel, som speglar svåra år av tonårsångest och olycklig kärlek, ihop med blodsystrar och tyllkjolar, tiaror och stjärnor, utan också ur den av idag så verkliga verkligheten. Det som är nu. Skillnaden är hur orden skapar mening i mitt huvud; när jag blott var tretton sa Jocke Berg helt andra saker ur högtalarna, än vad han gör idag. Och ändå använder han samma ord. Samma meningar och samma inandning. Jag hör bara annorlunda idag.

Snart åker jag hem. Då ska jag lösa problem. Och sova. Och lösa problem genom att sova. Sen ska jag tapetsera.

Det är bara en fruktansvärt tråkig uppförsbacke av arbeten kvar.

where do you go, with your broken heart in tow

spelled out your name and lists the reasons
faint of heart
don't call me back
I imagine you when I was distant
not insistent
I follow suit and laid out on my back
imagine that
a million hours left to think of you and think of that


my head and my heart, my mind, my wing


den här platsen är någon annans

hur ska man älska någon, som har älskat någon förut

vad jag bryr mig om nu, är att från samma säng lyssna till samma regn


and if Cupid's got a gun, then he's shootin'


Allt blir så sorgligt till slut. Och hur vi än försöker, så skapas det alltid oro. Det är kallt. Du är rädd. Jag är livrädd. Men jag sitter ändå här, väntar. Hoppas och tror.

Snart åker jag hem. Lyssnar på pianoslingor för att få tiden att gå. Tar meningslösa bilder och undrar varför allt är som det är. Imorgon ska jag skriva en religionstext. Och rida. Fast jag tänker inte rida om det är snöstorm. Jag ogillar snöstorm. Min häst gillar det nog däremot.

I remember little things you hardly ever do

Jag skapar liggsår på min vägg. Det kommer finnas små utgjutningar av min kropp i det här hörnet, med tanke på alla de timmar jag spenderar här. Medan andra gör andra saker. Det är inte det att jag inte ids, utan jag lyckas alltid missa inbjudningarna. Eller jag tror i alla fall det. För hur socialt kompetent jag än låtsas vara, så är jag den som blir kvar på rummet när alla andra dansar i månljus.

Det kan vara min otroligt höga tråkighetsnivå.

En dag ska jag bli en rolig, intressant människa. Någon som är värd att vänta på. Någon som någon skulle vilja vänta på. För jag väntar alltid.

Tillåt mig presentera: "Du är för dålig för att kasta sten."

men du är oförstörd för mig

Borde somna. Saker och ting skaver, jag får ingen ro. Uteblivna svar, kvarstående frågor. Man vill hoppas. Ändå hoppas man för mycket.

do you suppose they'd swap their blood for wine, like you swapped yours fro ink, for ink

sen en tid tillbaka har jag varit trött
försökt att vara allt på samma gång
så mycket man kan göra och borde och vill
mitt i allt så ska man räcka till

sen en tid tillbaka har jag varit tom
och försökt att hitta spår som leder rätt
ja det finns så mycket måsten att vara bra på det man kan
och mitt i allt så ska man vara sann


so what's the use between death and glory

Jag vill inte göra det här mer. Vill lägga mig ner och inte behöva ta tag i saker på några veckor. Inte behöva driva, genomföra, lämna in och lämna ut, skriva upp och skriva ner, fixa, lösa och ordna. Jag vill göra som de andra här; bara flyta med. Låta någon annan ordna. Vänta på att någon annan ska fixa. Strunta i att göra saker jag borde göra. Nu har jag skapat mig en kronisk oro över att inte hinna med allt. Det känns onödigt. Jag vill sluta nu. Hoppa av.

Om att bota självförakt.

as I burn another page





Jag borde skriva en religionstext. Om min livsåskådning. Och få MVG. Minst. Annars är jag inget värd. Ingen press, men ändå. 

det blir inte mycket bättre än såhär

Epica – Pirates Of The Caribbean - Live in Miskolc

(Okej. Epica har gjort väldigt mycket annat bra också, men det här är mums.)

this is the part that nobody mentions

Har slut på energi. Äter godis för att glömma hur ont det gör att älska och struntar i att jag väger tio kilo mer än förra året. Vem ska jag vara vacker för? Det finns ingen som ser mig med de ögonen ändå. Det finns ingen att behaga. Orkar inte ens försöka förmå kroppen att utföra någon form av rörelse. Och jag vet, jag vet att det kommer fortsätta. Jag har slutat hoppas och nu finns det inget jag vill bry mig om. Vad jag ska ta mig till med mig själv har inte längre något värde. Jag tänker flyta fram genom den här magman utan att reflektera över varför. Det får gå som det går. Jag hamnar där jag hamnar. För nu har jag givit 13 år av mitt till ett påhittat system och det tindrar fortfarande inte i mina ögon.

I hope you give yourself up too

Man inser inte hur ensam man är. Det slår en hårt i magen. Du har inte en chans att inse.

I was out for a drink in a soho bar, the air was smoked out liked a cheap cigar

Har nu haft migrän i tre-fyra timmar. Det känns inte bra. För att vara helt ärlig, så gör det ganska ont. Och är ganska irriterande, eftersom jag har en del saker som borde vara gjorda nyss. Att alla piller dessutom lägligt nog var slut fullbordar bara den här eftermiddagen, som har spenderats under täcket med neddragna persienner. Nu kände jag dock att det fick vara nog med mjäkerier. Försöker bli vän med datorskärmen, men den slutar liksom inte vara för ljus. Typiskt.

For hem i helgen. Det behövdes. Kan ni förstå att jag håller på att bli skoltrött? Jag blir aldrig skoltrött. Jag gillar att plugga (nej, jag är faktiskt inte ironisk). Nu lät jag väldigt nördig. Men okej, för att låta lite coolare så kan jag erkänna att jag inte bara håller på att bli utan faktiskt är skoltrött. Jag har hoppat av tre kurser. TRE. Uno dos tres. Ö dö twa. Det är humongous. Men, som jag sa förut; självutplåneri är töntigt. Och vem vill vara en tönt?

Flyttar snart till Stockholm igen. Snart sommar. Långa sovmornar. Solskens- och månskensritter. Kvällsdopp. Regnfiske. Musik. Grillkvällar. Nattpromenader. Jordgubbsläppar. Gräsfläckar. Vänner. Körsbär. Allt som är fint här i livet.

Vad som faschinerar mig är hur ett stort, öppet sår inuti min kroppshydda kunde läka, bara av insikten att du mår bra. Att du är lycklig. Jag har aldrig varit gladare för någon annans skull. Aldrig.

h

Cary Brothers – Ride

you are everything I wanted
the scars of all I'll ever know

if I told you you were right
would you take my hand tonight
if I told you the reasons why
would you leave your life and ride
ride

you saw all my pieces broken
this darkness I could never show

if I told you you were right
would you take my hand tonight
if I told you the reasons why
would you leave your life and ride
ride


go on, take all the time you need

Oj, hade jag en blogg? Det måste jag ha missat.

Ursäkta min kassa ironi. Förstår bara inte hur jag ska få dygnen att räcka till längre nu när jag lovat mig själv att inte plugga/göra annat som borde göras, efter 21:00. Alltså inte sitta uppe på natten och göra klart saker. Blev under det här läsåret införstådd i att det är ytterst självutplånande. Och det är ganska töntigt att vara självutplånande. Så, istället tar jag på mig WAY TO MUCH och spinner på i 120 mellan 07:30 och 21:00. Då är jag åtminstone bara självutplånande och töntig under dagtid, eh? Mycket bättre än att vara det 24/7.

Fast det är faktiskt roliga saker jag tar på mig. Bland annat arrangerade vi treor en ridhustävling idag, som jag tillsammans med flera treor i slutändan fick ansvara för. Det var roligt. Och så ska jag vara med i ungdomstinget nästa vecka, inne i Östersund. I helgen var jag på SIF:s ungdomsseminarium och så sitter jag i balkommittén tillsammans med T. Det enda jag gärna skulle slippa är att vara hovslagaransvarig för privathästarna, men det är bara för att hovslagaren aldrig ämnar svara när man försöker nå henom. Så, i slutändan är det inte så självutplånande, eftersom det är saker jag faktiskt vill göra. Oftast.

Ordbajsande är min grej. God natt.

to the pleasure, the feast and the memory and the soar of kissing her lips

Tugga och svälj. Jag är så trött att ögonen vägrar hålla sig öppna. Det känns som att jag hela tiden lägger i en extra växel för att hinna med allt, men ändå blir tusen saker ogjorda varje dag. Och mitt i allt kaos så glömmer jag bort viktiga saker, som att ringa hovslagaren, prata med alla lärare som måste pratas med, skriva arbeten som måste skrivas och ta hand om hästen. Dessutom blir jag gnällig som en jävla tant. Och känslig som en fjortonåring. Gick ifrån mattelektionen (som jag egentligen verkligen behövde vara på) bara för att vår mattelärare gick mig på nerverna. Så nu har jag ännu mer matte som måste göras.

 

Om jag hade fått sova på natten så hade det kanske fungerat, men nu håller saker och ting mig vaken. Vet att det hade blivit bättre om jag kunde ta mig i kragen och utföra någon form av träning någon gång i veckan, men jag orkar inte. Efter skolan, vid fyra-fem, så är jag död. Och sedan måste jag fixa med hästen, äta middag, plugga och åtminstone försöka sova. Tiden rinner bokstavligt talat ifrån mig och den lilla tid som blir över, kan inte ägnas åt annat än vila. Fast det kanske bara är ren lathet.

 

Om du vill ha mig, nu kan du få mig så lätt.


och du stod i givakt med din rygg rak och tog fyrahundra slag

Varför är det alltid någon som skitar ner min handduk? Jag blir så förbannad. Så fort jag hängt upp en nytvättad, grön handduk i badrummet, så tar det max fem dagar - sedan är den ORANGEFLÄCKIG. Och jag torkar minsann inte av mitt smink på min jävla handduk, för jag är en fet miljöbov och använder BOMULLSRONDELLER. Inte en jävla handduk. Framför allt inte någon annans jävla handduk! Kan inte folk bara sluta vara så fruktansvärt klåfingriga?

Och VAD är det som är så svårt med att diska sin disk? Eller be sina gäster diska sin disk efter sig? VAVAVA? Saknar folk både armar och händer och vett i skallen?!

Har jag sagt att det är roligt att bo i kollektiv? Inte? Då vet ni nu.

hurtful


Filmer jag vill se på bio, men som jag antagligen inte kommer hinna se eller som inte kommer till Sverige (utan inbördes ordning)

The Runaways
Where the wild things are
Alice in wonderland
Welcome to the Rileys
The imaginarium of doctor Parnassus
Precious
The yellow handkerchief
The lovely bones (Flickan från ovan)
Remember me
Toy story 3
Robin Hood
Youth in revolt
Despicable me
Up in the air
Map of the sounds of Tokyo
The men who stare at goats
The princess and the frog
Fish tank
Food inc.
Metropia
Eclipse


RSS 2.0