rusning

Det blir en del kalas nu. Ibland följer jag med, ibland ligger jag kvar på soffan och äcklas över mig själv. Men imorgon börjar studenveckan och jag hade inte tänkt att det sjuka skulle få ha något övertag då. För sen är det slut och det kommer aldrig mer igen. Och jag vill inte missa allt det fina på grund av självhat. Vill inte det, egentligen. Då måste man säga ifrån, på skarpen.

Hade en galet mysig helg i Vemhån med J och T. Det behövdes, tror jag. Att komma bort lite. Och sen att de två får mig att skratta mer än många andra gör bara saken finare. Vi åt, sov, skrattade, åt och sov. Bra helg.

09:45. Är ensam vaken. Hela Södra sover och jag har redan hunnit fodra, dricka te och funderat över var jag ska ta vägen sen. Det är så mycket man kan göra med sitt liv, hur ska man lyckas välja? Jag kommer sakna de här morgnarna. När huset är helt tyst och allt är jättestilla. Och jag kommer sakna att bo med massor av andra människor på en gård i skog. Det känns konstigt att flytta tillbaka till stan. Fast bra också, på ett sätt. Fast ändå inte. Vill ha alla nära, men ändå bo långt bort. Skulle egentligen inte banga på en gård i skogen till hösten, men då skapas de där avstånden till alla de jag tycker om. Och jag har varken körkort eller bil (läs: jag vill inte ha körtkort och bil), så färdvägen blir så mycket längre - rent mentalt. Hur får man ihop det?

Fick nyss reda på att T och J:s behåkupor rymmer deras nyllen. Jävlar, säger jag bara. En annan har, i princip, ingen användning för bygelsnaran, av den enkla anledningen att tuttarna på undertecknads kropp INTE fyller en kupa av samma storlek som ett face. De fyller väl med nöd och näppe en hand. Helt okej måste jag säga, med tanke på den frihet det inpegriper att varken behöva utstå ryggproblem eller ansiktet-i-behåkupan-upplevelser (jag bevittnade nyss när T utförde den sistnämnda; häpnadsväckande, måste jag säga). Att det sedan inte är storleken på tuttarna, utan snarare tuttarna i sig själva, som lesbianer och andra kvinnodyrkande kvinnor, vilka jag som lesbian själv oftast hamnar i tuttsituationer med, i många fall tycker är nice gör ju att all form av tuttångest är obefintlig. Till skillnad från den bild av kvinnan, som media och övriga världen sänder oss i tid och otid, behöver hon inte ha två galiameloner upptryckta på revbenen. Nu är jag en väldigt vidsynt och klok tant, som mycket väl vet om att även kvinnodyrkare av manligt kön gärna tar tuttarna för vad de är, i alla möjliga former och storlekar. Men ändå kan jag inte sluta undra varifrån tjejer och kvinnor, som väljer att förstora brösten får idén ifrån? Alltså, varifrån de får ingivelsen att deras kroppar blir bättre om de fyller lökarna med silikon? Och vidare - varför känner jag inte en enda flata som har valt att göra det, när jag däremot känner flera heterosexuella? Ibland undrar jag om det faktiskt är skillnad på hbtq-världen och övriga världen. Jag menar, tuttar är som tuttar ska? Låt din tutte va.

Insåg att jag låg efter med brevskrivandet, hujeda mig. Så nu skriver jag brev så att pennorna glöder (ja, man använder olika pennor när man skriver olika brev). Det är tråkigt att man inte skriver brev med flera. Jag gillar att skriva brev. Fast jag ogillar att skriva brev och inte få svar, blir så rastlös. Oftast är det i och för sig postens fel; Ånge (dit all post som ska norr om Gävle kommer innan det skickas ut) brukar äta upp allt i brev- och paketväg - alternativt hålla dem för sig själv ett tag. Jag lovar att de anställda läser igenom alla brev och provar alla studentmössor och stickade tröjor som skickas i paketen. I så fall får de sig nog ett gott skratt när de läser mina brev, med tanke på vad som står i dem. Men det unnar jag dem. Jobbar man på posten i Ånge så har man kanske inte så roligt annars. Kanske ska skriva ett personligt brev till dem, så de får ett eget, för omväxlingens skull. Och så kan de få ett paket med en stickad tröja. Ja, då blir de nog glada. Då kanske vår post kommer fram snabbare också. Win win.

R.i.p. fyrhjulingen. Eller, r.i.p. att få köra fyrhjulingen när vi fodrar. Skolan tyckte kanske att vi fick det lite för roligt. Typiskt. Så nu ska vi rulla skottkärror. Stackars, stackars ryggen. Och hej, inte konstigt att jag inte kunde sova i natt! Det var ju fullmåne. Att jag inte tänkte på det, då hade jag kunnat smyga ut och yla. Nä, såhär kan vi inte ha det. Adieu.

Det här med att ha starka åsikter om saker och ting är väl bra, men jag kan verkligen inte förstå varför vi måste tycka så illa om varandra? Ofta, inte alltid, men väldigt ofta, så hör de starka åsikterna ihop med någon form av förakt mot människor som inte följer de normer man själv gör. Exempelvis homofobi, rasism och antisemitism. Väldigt tydliga, grova åsikter om hur andra människor ska vara. Men sen smyger det fram liknande åsikter hos de människor man minst anar; människor som själva tillhör en utsatt grupp och som jag personligen trodde hade en vidare syn på livet, än att börja lägga sig i hur andra definierar sig själva. Jag må vara en moraltant, men varför i hela fridens namn kan inte människor själva få välja hur de vill leva, identifiera sig och vem de vill knulla med - så länge det inte skadar någon annan? Jag tycker inte att det är någons rätt att lägga sig i hur andra människor lever. Vi föds med val och hur ska vi kunna skapa ett jämställt och jämlikt samhälle, när vi inte får disponera de valen som vi vill? Mer kärlek åt varandra. Kramas istället för att hacka på andra. Eller håll bara tyst.

Galet fin morgon. För en gångs skull så är det inte regn och 10 m/s; istället är det blå himmel och bara 5 m/s. Lyxigt. Dessvärre inte mer än sex grader, men vad kan man begära? Borde gå bort till skolan nu. Har enbart genetiken och lite mikrobiologi kvar, sen jävlar. Finito. Klar. FÄRDIG! Känns vrickat att det bara är tio (10) dagar kvar, inte mer. Ja. Blomstertiden, nu kommer den.

Kommer aldrig ha på mig något annat halsband än det här. Aldrig.

En av de vackraste dagarna jag upplevt. Januari 2009.
Jag kan inte sitta still. Allting känns så bra och jag är så lugn och full av tillförsikt att jag måste nypa mig i armen. Allting är så olikt det jag förväntat mig. Hade någon frågat mig för ett år sedan hur jag trodde jag skulle må på studenten, så hade jag med största sannolikhet svarat något i stil med "PANIK" eller "åh herregud prata inte om det, jag börjar grina". Men tänk att det inte blev så ändå. Å andra sidan trodde jag väldigt mycket om livet för bara ett år sedan. Hade planerat livet in i minsta detalj tillsammans med en annan människa och trodde på fullaste allvar att det var precis så det skulle bli. Jag hade inte plats för några felmarginaler där, inte. I princip hade jag redan bestämt färgen på köksväggarna i det ännu icke existerande gemensamma köket. Lite maniskt, kanske. Men jag tror jag var så trasig då, att jag försökte strukturera upp allt runt omkring mig så in i minsta detalj att det inte kunde gå fel. Att åtminstone det runt omkring mig omöjligt kunde falla. Och tänk, att det var precis det som hände. Helvete vad det föll. Och människan jag hade släppt in i mitt liv, planerat allting med och älskat så obeskrivligt föll också. Allt på grund av att jag murat in mig själv i mitt eget trasiga, snedvridna och bitvis sjuka huvud. Och någonstans där, efter allt fallande och alla zombieveckor, började pusselbitar hamna på plats. Något märkligt hände där, jag kan inte förklara det. Ingen runt omkring mig kan förklara det heller, eller det skulle väl vara A, hon är bra på det där med att se sammanhangen när ingen anna gör det. Mamma beskrev det som att någon vände blad, bara sådär. Helt plötsligt förstod jag mig på mig själv och allting med mig själv på ett annat sätt, än vad jag gjorde förut. Och A märkte det också, under våra samtal. Nu kan jag till och med ta avsked från det som betytt mest för mig under mina hittills 18,5 år, utan att bli zombie. Det hade inte gått för ett år sedan. Verkligen inte. Nu kan jag glädjas åt att jag fått vara med om allt här, att jag fått vara en del av det här under tre galet fina år. Och jag kan bli glad av tanken på att det är så mycket kvar i livet, som ska göras. Så mycket kvar som ska upplevas. Antagligen kommer jag alltid ha min labilitet, min ångest, min konstiga relation till mat och inte minst mina känslor på utsidan av kroppen med mig hela livet. Men numera kan jag se att det finns andra saker också, som är större och vikitgare och som väger upp det andra. Och det måste väl ändå betyda att jag börjar bli frisk?

Idag är en bra dag. Det är söndag, men inte en sådan söndag som man i vanliga fall tänker på när någon säger söndag, med ångest och rastlöshet och grubbel och labilitet. Nej, idag är en helt igenom ångestfri söndag. En finsöndag. Och det är bra, för då får jag gjort sådant som jag behöver få gjort. Som till exempel att skriva om ensilering. Och börja packa ner rummet. Tänk, inte ens en sådan ångestframkallande sak, som att packa ner det som under de senaste tre åren har varit ens hem, gör mig söndagsmelankolisk. Något måste vara fel. Eller så är det bara tanken på att något nytt snart börjar, som gör mig glad. Det är så tillfredsställande att kunna gå igenom ett avslut och känna att ja, jag är klar här. Det är över och det känns bra. Det är fint. Nu är det bara det bästa kvar.

Igår fick jag uppleva cruising för första gången i mitt liv. Det kan sammanfattas med lukten av bränt gummi, bönder och en mycket, mycket fin Corvette. Turligt nog var mina tre smulor med och det var kanske inte själva cruisingen som gjorde kvällen till en bra kväll, utan helt enkelt att få vara med människor man tycker om. Vi kom fram till att det är väldigt många fenomen ute i glesbygden, som inte existerar i exempelvis Stockholm. Som att gå på dans. Och cruising. Och dansband. Och burna med 240:n. Eller det existerar väl, men omfattningen går inte ens att jämföra. Här uppe är det mer regel än undantag. Raggarbilar och Jannez.

(Bild: Världens underbaraste och konstigaste klass).

Hittade en lista hos den här människan och listådran började pumpa för fullt. Att den dessutom handlar om böcker och läsande gör den till en mycket bra lista. Bättre än plugglistan. Underbart. (A, du förstår mig. Hoppas jag.)

Som läsare är jag: Kräsen och svårflörtad och otålig. Så in i Norden. Vet inte hur många böcker jag avslutat mitt i, bara på grund av att jag hittat en ny, mer spännande. Och så är jag väldigt långsam. När jag och G var små och hetsläste sista Harry Potterboken på engelska tillsammans, då fick hon alltid reda på allt före mig. Jag kom alltid sist.

Som bloggare är jag: En periodare. Bitvis bloggar jag ofta (och om ganska ointressanta saker) och sedan kan det gå lång tid mellan inläggen ett tag och då är det i regel mer vettiga inlägg. Dessutom har jag ingen baktanke alls med mitt bloggande; jag har ingen talang att visa upp, inga åsikter jag kan formulera, inga dyrbara skönhetsråd att dela med mig av - jag skriver bara för att jag tycker att det är roligt. Och när jag inte tycker att det är roligt, då skriver jag inte.

Senast lästa bok: Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats av Eli Levén.

Senast påbörjade bok: Jag påbörjar så många böcker samtidigt att jag inte alltid minns i vilken ordning jag valde dem. Men jag tror att det var Tillsammans är man mindre ensam av Anna Gavalda.

Senast köpta bok/böcker: Fara vill av Elin Ruth och Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats av Eli Levén.

Favoritdeckarförfattare: Våga vägra deckare.

Jag läser allt av: Har ingen författare egentligen som jag kan läsa allt av, tror jag. Är som tidigare nämnts ganska kräsen. Det skulle vara Sara Lövestam och Mian Lodalen då.

Jag läser helst inte (genre/författare): Deckare. Och titlar som De fattiga i Lodz.

Vid hyllan för fackböcker letar jag: Psykologi, filosofi, djur, historia och kokböcker.

Förutom svenska läser jag gärna: På engelska. Tyvärr är jag rätt så dålig på att köpa engelska böcker på originalspråk, men det blir bättre.

Högst upp i min att-läsa-hög just nu ligger: Skymningsbarn och Tigerungen av Torey Hayden.

Högst upp på min bok-önskelista-just nu står: Fiskarna i havet av Anneli Furmark.

När jag går på antikvariat letar jag alltid: Svenska klassiker, som Strindberg och Lagerlöf. Och gamla fackböcker.

På tal om avslut och sådär, så hittade jag det här gamla inlägget från avslutningen i ettan. Whoa. Tänk så liten och rädd man var. Så oviss. Och tänk vad jag kommer tänka om tre år till. Herre jisses, vad gammal jag ska bli. Kontentan skulle i alla fall vara, att det är en förjävla tur att saker och ting blir bättre än man förväntar sig.

Björken har fått rätt så stora musöron nu. "Rätt så stora" är i och för sig ett väldigt relativt begrepp, especially eftersom naturen vid den här tiden i vanliga fall brukar vara så gott som färdigutomblommad och klar. I förhållande till det, så skulle man kanske kunna uttrycka det mer i stil med "jävligt pyttesmå musöron". Men vad vet jag.

Klassen är på John Bauergymnasiet och får håret klippt. En annan är för konservativ och inskränkt för att låta någon utöver sin vanliga frisör (som hon haft i alla herrans år) klippa hennes hår. Nämner inga namn, vill ju inte hänga ut mig själv. Istället sitter jag i leriga, höiga mjukisbyxor, dricker té ur koppen på ovan publicerade bild och lyssnar på Detektivbyrån. Ska köra traktor och få betyg i bmk om fyra minuter, sedan är det tänkt att vi ska avveckla företaget. Och ikväll har vi mösspåtagning. Inte mösspåtagning som i Stora Stockholm inte, nej, här kör vi på grillning vid Indalsälvens strand och Champagne. Fint som snus.

Alltså, jag hatar att vara kissnödig. Det finns knappast något mer irriterande.

Varvar vridna lakan och rivmärken med små korn av ljus och värme och fjärilar i magen. Ömsom låser dörren, ömsom skrattar till jag kiknar. Labilitet når en helt ny nivå på den här platsen och jag försöker se mönstret i det hela, som för att få någon form av kontroll, men misslyckas så totalt när jag mitt i ett socialt sammanhang måste gömma mig och slå huvudet i väggen. I övrigt är det väldigt regnigt. Och jag har som inget att säga egentligen. Men om ni klickar på bilden så hittar ni en överraskning.

J och jag gick ut i skogen nyss. Vi såg ingen björn, men vi såg röksvamp och motorsågar och kobajs. Och så hoppade vi över vattnet och trampade på stackars små blåsippor. Det förvånar mig att jag fortfarande är vaken. Väntar på att diverse mirakel ska komma och göra entré, men än syns de inte till. Jävla oflyt. Självdisciplin.

Arton dagar kvar och jag är så fruktansvärt rastlös hela tiden. Vill att tiden ska gå, men ids inte fylla den med något vettigt. Har hört att man ska ta vara på den. Istället stirrar jag in i väggen, drömmer mardrömmar om björnar och blir nervös över allt det jag inte hunnit fixa. Kommer på att jag borde hålla tal här och där, skriver dem på hjärnbarken innan jag somnar och vaknar med en ny lista över allt jag borde. Vill kunna sortera ut vad det är jag vill. Minns att jag en gång sa till mig själv att aldrig göra saker jag inte vill. Vad pinsamt. Citerar A: "Det som kommer framöver är något du inte kan påverka, så istället vänder du ilska och oro mot dig själv". Word.
(Bild: November, 2007. Saknar håret.)

Snubblade över en del gammalt på den externa hårddisken. Samtliga är tagna under 2007.

Idag stod vår utomhustermometer på 27 grader celsius. Det var varmt och fuktigt och äckligt, sen började det regna och åska. Nu är klockan halv tolv och det är fortfarande ljust. Jag gillar norrland. Nyss var det -38 och gnistrande, bitande vinter. Nu knoppar björken utanför fönstret. Om tre veckor ligger jag i min säng i ett alldeles för stort Stockholm, utan någon björk. I alla fall inte utanför fönstret. Men det blir fint det också. Faktiskt. Och sen, om ett tag, så återvänder jag hit upp. Till det ena och till det andra. Bland annat till Storsjöyran, tillsammans med lovergirl_91. Det blir bra. God natt.

Ikväll är det bal. Här hemma i lilla Södra bleker sambon löshåret, Skåne målar naglarna och jag dricker svartvinbärssaft. Med tanke på att det är fem timmar kvar till avfärd, så verkar alla överdrivet förberedda. Själv har jag inte ens gått ur sovtröjan, men det brukar lösa sig. Ingen stress. Funderar på att gå ut och gå. Eller kanske sova. På tal om sömn, så drömde jag min hittills underligaste dröm någonsin. Inte underlig på så sätt att det hände konstiga saker, utan för att jag fick extremt starka moderskänslor och grät när jag vaknade. Det var Alda som fick en liten bebis; ett svart hingstföl med stjärn, som, för att göra en lång historia kort, höll på att dö. Och jag har aldrig i hela mitt liv känt så starka känslor i en dröm. Den där lilla parveln låg i min famn och höll på att dö, för att hästarna inte hade mat och Alda försökte hitta mat åt sig själv istället för att låta honom dia. Och jag grinade. Grinade, grinade, grinade. Lyckligtvis slutade det bra och bebisen fick heta Pá [Pau], vilket betyder påfågel. Har ingen aning om vad det här ska säga mig, men förhoppningsvis visar det sig.

Sambon duschar sitt löshår. Jag ids inte ens duscha mig själv. Hon är en ambitiös chey. Jag är ganska lam. I alla fall idag. Ska ut och rida min häst för första gången på två-tre veckor. F har gjort ett helt enormt bra jobb med henne, så nu ska jag ut och testa henne. Har saknat att rida. Men det har inte funnits någon tid, bitvis ingen ork. Tur att F är så störtförälskad i Alda då. De ska få spendera sommaren tillsammans, det blir bra. Ikväll ska jag skriva om vindstyrka, Baden Baden, polarklimat, kontering och hovslagaryrket. Och sova. Imorgon får vi lön för mödan.

Åh, just det. KN. (På bilden: Jag och Mamabear, nittiofem-/nittiosexnågonting).

Måste tejpa ögonlocken. Är för trött för att vara trött. Ligger på golvplanken och räknar till tio. Försöker fokusera. Skapar listor på längden och tvären innanför pannbenet och knäcker knogarna, som för att kolla så jag fortfarande är vaken. Det är kul. Mycket är kul. Men inte just nu. Inte ens patogener och agarplattor. (Läs: Ironi). Måste resa på mig. Ska vara någon helt annan stans om en timme. Innan dess ska jag ha betat av fyra punkter på två olika listor. Det är kul.

min knutna hand i fickan och snart, mycket snart, så slår jag någon. Håkan ska släppa nytt album, men jag kan inte ens släppa taget om allt det som borde göras. Trots att jag innerst inne vet att det är ingen jävel som bryr sig om vad det står för bokstavskombination bredvid alla kurser, så blir jag nervös och ängslig när jag inser att det är väldigt lite tid och väldigt mycket kvar att göra. Men jag vill tro på att det inte spelar någon roll om jag struntar i något litet delmoment. Jag vill. Ändå blir jag allt som oftast påmind om att det visst spelar roll. Och mitt i allt det där så ska man räcka till. Dessutom har jag kameran full med bilder, som jag aldrig ids föra över till datorn. Vad är höjden av lathet?

Regn och LW.

En avklarad sistaresa. Om det var hem jag åkte eller hemifrån jag kom, det vet jag inte. Kanske både och. Nu är det mikorskopiskt lite kvar. Skåne provade balklänningen jag hade med åt henne, åh så fin hon var i den. Och Snadis hade en jättevacker röd fara hängandes på garderobsdörren. Och alla kommer vara så obeskrivligt vackra på fredag och jag kommer gråta. Av lycka och av sorg och av allt. Men mest av lycka, tror jag.

T sover och jag kan inte sluta förundras över att flygvärdinnan hade likadan frisyr, som jag. Eller det heter kanske att jag hade likadan frisyr som hon, eftersom hon var av modell äldre. Eller så spelar det kanske ingen roll. Jobbigt var det i alla fall. Nu har jag kommit på tretusen olika sätt att bli av med bilden av mig själv som femtiofemåring. Bland annat: snagga av mig allt hår igen, klippa extremt kort i nacken, snagga ena sidan, he i löshår och färga grönt. Vet inte riktigt vilken metod jag ska välja ännu, men det visar sig.

Borde kanske sova egentligen, men just nu är huvudet lite väl trångbott och med tanke på att jag får uselt minne, som reaktion på stress, så lär det komma fram en hel del saker när jag väl lägger mig ner och slappnar av. Vilket resulterar i ännu mer stress. Och då måste jag upp och härja och skriva listor och fylla ut tomrum i kalendern och då kanske T vaknar. Ibland önskar jag att man kunde ta en sån där gummiskrapa, som man skrapar badrumsgolven med, och bara dra rätt över skallen och så vips skulle allt vara borta. Tänk, att inte ha någonting att behöva tänka på. Underbart.

Är trött på att ta ansvar för andra, att försöka hålla i alla trådar såpass att allt fungerar. Trött på att begränsa mig själv, bara för att andra förväntar sig att jag ska det. Att över huvud taget göra saker bara för att folk förväntar sig det. Som att ordna bal. Och student. Och städa. Få finfina betyg.

Det är tre veckor kvar och jag ser inte fram emot något alls av det kvarstående, bara för att det har gått åt så jävla mycket energi till att fixa allting. Eftersom det finns en viss avsaknad av engagemang hos en del. Och för att jag är så jävla klämkäckt engagerad. Hela jävla tiden.

Lagar mat och lyssnar på det här. Väntar på att T och C ska komma hit. De har varit på Gröna Lund och T vann tydligen med en spya. Har saknat dem helt fruktansvärt mycket och nu ska de bo över en natt, så jävla bra. Fick för övrigt mitt Adlibrispaket idag, innehållande böckerna ovan. Har snart läst ut Fara vill av Elin Ruuth och blir alldeles lyrisk av hennes garnnystan av tankegångar och formuleringar och ord. Trekant har jag läst och ägt, men boken fick ben och försvann. Nu ska jag hacka morotar. Adieu.

Superponnyn fick 8,5 för benkvalitet på exteriörbedömningen idag. Vi hade avelslektion och Alda fick vara bedömningsunderlag. Duttig hest. I övrigt fick hon långt under medel, men det tar vi inget extra för. Imorgon åker jag hem.

Adoptionsfrågor. Man anser att enbart registrerade partners ska få ansöka om adoptionsprövning i Danmark. Varför inte icke registrerade partners? Varför måste man ingå partnerskap för att få adoptera (läs: PRÖVAS för att eventuellt få adoptera)? Gäller det för heterosexuella par - måste de vara gifta för att få adoptera? Undrar om Sverige har samma typ av regler. Jag minns att jag läst någonstans, att någon viktigpetter ansåg att "man måste ju se till att de heterosexuella får sina rättigheter först, innan man kan börja kämpa för de homosexuella". Eh? Smart sagt. Så vi ska vänta lite innan vi får samma rättigheter. Varför inte göra det enkelt för oss allihop och använda samma rättigheter för alla människor - heteros, homos, ensamstående, trans, intersexuella och androgyna? Nej, tydligen är det roligare att krångla till det och på köpet diskriminera lite.

Har så fina människor omkring mig. Blir alldeles blödig. Folk som står ut med både min labilitet, dåliga humor och mitt kontrollbehov. Människor som får mig att skratta hejdlöst. Människor som accepterar mig för precis den jag är, som försöker förstå och som aldrig dömer mig. Som kan vara nära, utan att krypa in under skinnet på mig. Som kan sitta kvar på kvällsfikat och diskutera sexuella läggningar, skjutsa till tåg, flyg, Lugnvik och sedan skjutsa tillbaka igen, komma över och kolla på en film bara för att jag är för rädd för att vara ensam och som alltid, alltid, alltid säger precis de sakerna jag behöver höra. Det är större än något annat. Att ni finns. Ni är det största.

Bokföringen är klar. Jag lyssnar på BD och kan inte sitta still. Hoppar runt och är hög på tanken att det snart är över. Snart, snart, börjar något nytt. Försöker stanna upp och känna efter om det inte trots allt känns lite jobbigt också, men det gör det inte. Okej, det ska bli tråkigt att lämna dillefamiljen. Men det är meningen att vi ska sluta nu. Det är meningen att vi ska vidare, forstätta framåt. Så jag tänker inte sörja. För nu är vi på väg och nu väntar allt annat på oss. Och det här finns alltid kvar. Och det kommer alltid vara det, som det var för oss. Ingen kan ta det ifrån oss. Vi ska inte vara rädda. För nu, nu jävlar.

Borde läsa småföretagande. Sortera de där viktiga papprena. Och städa. Borde strukturera det som går att strukturera. Istället ligger jag med näsan i kudden och räknar prickarna på örngottet. 94. Och en halv, om man räknar med den som ligger precis i sömmen. Fast jag vill inte räkna med den. Vänder mig om och studerar takets struktur. Sprickor. Avsaknaden av lampskärm. Flugor. Och vitt, vitt, vitt. Undrar när jag ska växa upp och bli en mogen människa, som hanterar mindre roliga saker på ett konstruktivt och vettigt sätt. En annan gång, kanske, säger jag. Fast du borde göra det nu, säger jag. Nä, jag ids inte, säger jag då. Sen blir det tyst. Och jag vänder mig om igen, räknar pärlorna på halsbandet runt elementet. Ids inte? Pyttsan. Du är bara rädd.

Ge mig ett dygn med 48 timmar, tack.

If you don't feel the way I do
it doesn't matter
cause I'll never know how you feel

Tid är så relativt. Vi kan sudda ut ett och ett halvt år inom loppet av några minuter, medan två timmar kan rinna förbi och skapa mer förvirring än någonting annat. Jävla skit. Tur att det finns småföretagande och arbetsliv naturbruk och projektarbete och annat viktigt att fokusera på. För jag kan fokusera idag. Fokusera är mitt andranamn. Idag. Speciellt. Dessutom måste det ändå städas lite, tror jag bestämt, och sorteras viktiga papper. För jag är en jävel på att trassla till det.

- Nu måste jag skriva det på facebook. "Jossan... vill... bli... data... hacker..."
- Nej, du får ju inte avslöja mig! Då vet de vem jag är sen!