rusning

En avklarad sistaresa. Om det var hem jag åkte eller hemifrån jag kom, det vet jag inte. Kanske både och. Nu är det mikorskopiskt lite kvar. Skåne provade balklänningen jag hade med åt henne, åh så fin hon var i den. Och Snadis hade en jättevacker röd fara hängandes på garderobsdörren. Och alla kommer vara så obeskrivligt vackra på fredag och jag kommer gråta. Av lycka och av sorg och av allt. Men mest av lycka, tror jag.

T sover och jag kan inte sluta förundras över att flygvärdinnan hade likadan frisyr, som jag. Eller det heter kanske att jag hade likadan frisyr som hon, eftersom hon var av modell äldre. Eller så spelar det kanske ingen roll. Jobbigt var det i alla fall. Nu har jag kommit på tretusen olika sätt att bli av med bilden av mig själv som femtiofemåring. Bland annat: snagga av mig allt hår igen, klippa extremt kort i nacken, snagga ena sidan, he i löshår och färga grönt. Vet inte riktigt vilken metod jag ska välja ännu, men det visar sig.

Borde kanske sova egentligen, men just nu är huvudet lite väl trångbott och med tanke på att jag får uselt minne, som reaktion på stress, så lär det komma fram en hel del saker när jag väl lägger mig ner och slappnar av. Vilket resulterar i ännu mer stress. Och då måste jag upp och härja och skriva listor och fylla ut tomrum i kalendern och då kanske T vaknar. Ibland önskar jag att man kunde ta en sån där gummiskrapa, som man skrapar badrumsgolven med, och bara dra rätt över skallen och så vips skulle allt vara borta. Tänk, att inte ha någonting att behöva tänka på. Underbart.